Wolf Hall

Jag har sett en tv-serie. Wolf Hall, baserad på de första två av Hilary Mantels planerade tre böcker om Thomas Cromwell. Den var – som alla andra nog också tycker – mycket bra.

Det finns små plumpar i protokollet om man jämför med böckerna. Jag tycker det är lite trist att Cromwell inte talar fler språk i filmatiseringen där det bara blir några meningar på franska mot slutet. Böckernas Cromwell kan alla språk och finns det språk han inte behärskar ser han till att hålla sig med någon som gör det. Det är en del av hans maktbas. Cromwell är världsmedborgare med stort europeiskt kontaktnät.

Jag får också intrycket att omvärldens syn på Cromwell förenklats till att mest gälla hans börd. I böckerna betonas hans värstingrykte desto mer. En av förtjänsterna är att läsaren inte blir helt på det klara med hur mycket av hans hiskeliga bakgrund som är sant, även om hel del verkar ha spridits på skämt av kardinal Wolsey. I tv-serien blir han mest åtfräst att han inte är någon dvs att han inte har någon fin familjebakgrund.

Möjligen gäller detta även kardinal Wolsey. Centralt i både böcker och tv-serie är en teaterpjäs om hur denne hämtas till helvetet. I boken handlar det avslutande skämtet om kardinalens påstått ”oengelska” värderingar. I tv-serien handlar det om att han var son till en slaktare. (Kanske finns det skämtet i boken också. Alla mina utsagor om böckerna ska tas med en nypa salt för det är ett tag sedan jag läste den första av dem och de är dessutom ganska svåröverblickade. Men det är alltså inte själva slutpoängen.)

Med detta finns det nog en poäng. Som Cromwell blir varse med tiden är han bokstavligen hjälplös. Han har sina enastående talang men om han faller finns där ingen som kan hejda hans fall.

Kanske finns det i de flesta monarkiers historia en figur som kommit från enkla förhållanden och hamnat i maktens centrum genom sin skicklighet och kungens mottaglighet. (Cromwell i England, Jöran Persson i Sverige, Struensee i Danmark.) Det har gått bra ett tag tills lyckan vänt. Då har skuggregenten kastats på stegel och hjul och i historieskrivningen framställts som djävulen själv, eftersom hans intressen varit emot andra mäktiga aktörers och ingen ätt kunnat vårda hans minne.

Men det känns ändå som en onödig förenkling. Att Cromwell saknar anor är knappast kritik som varken han eller tv-tittarna tar så allvarligt på.

Jag kan inte heller minnas att Cromwell var en sådan brudmagnet som han framställs som i filmen men där kan minnet svikta.

Några saker jag tycker är riktigt bra med filmatiseringen (och böckerna i den mån de har det gemensamt):

1.      Man måste inte veta allt. Berättelsen är stor och brokig och ytterst få kommer nog att tänka på Hemingway men det finns en parallell: Tanken på att vad som helst i ett konstverk kan tas bort utan att det gör något så länge man vet vad man tar bort och varför. Publiken förstår ändå på ett intuitivt plan. Handlingen är – enligt mig – mycket svåröverskådlig. Jag har fortfarande svårt att skilja Norfolk från Sufolk och då lurar massor av andra adelsmän ute i marginalen för att göra entré när historien så föreskriver. Men det spelar ingen roll för vi leds stadigt vid handen genom berättelsen och varje scen har så starka egna förtjänster att det inget gör att det är svårt att se helheten.

2.      Brist på övertydlighet. (Gränsar till punkt 1 och är kanske samma punkt men man kan också se det som orsaken till att punkt 1 fungerar.) Berättelsen innehåller massor av särpräglade personer som gör som de gör och verkar ha sina skäl men det görs inte så stor sak av varför. Mitt favoritexempel är kung Henriks olycka under tornerspelet. Som ung hölls Henrik för att vara en av Europas främsta riddare (ur rent moralisk synvinkel alltså) men efter en olycka vid en tornering blev han lynnig och despotisk och grundlade sitt rykte som galning. Det är lätt att tänka sig att han led av kronisk smärta. En kung får inte vara svag men däremot rasande.  Allt detta finns i både bok och tv-serie men det är upp till tittaren att konstatera sambandet. Sånär som på några haltande steg i en scen kan jag inte se några försök att sätta olyckan i samband med kungens allt häftigare vredesutbrott. (Själv hade jag inte tänkt tanken om inte Hilary Mantel talat om den historiska bakgrunden i en intervju. Inte heller hon satte det i direkt samband med vad som händer i böckerna. Extra lurigt blir det av att olyckan framställs som en vändpunkt för Cromwell fast den alltså är det minst lika mycket för Henrik.)

3.      Hovlivet. Hovet framställs som en stor samling människor som står och väntar på att kungen ska komma förbi. Det mest produktiva som görs är att sällskapsdamerna broderar medan de väntar på att något ska avbryta tristessen. Jag kan inte så mycket om 1500-talets engelska hov men tror det finns en historisk poäng med detta. Långt senare i Versailles bestod själva jobbet som adelsman att stryka omkring och finnas i närheten när kungen exempelvis kom att tänka på att han behövde en ny chef för postväsendet.
Likaså får man rätt sällan se kungligheterna jobba. De jagar. Cromwell går två steg efter och försöker utverka besked. En fin kontrast till hans och hans adepters aldrig upphörande flit. Det finns en rolig sekvens i bok nummer två där kungen frågar honom om han inte kan låta pappren vänta nu när de är ute och reser. Cromwell svarar att det är omöjligt eftersom kungen då ständigt skulle hålla honom på resande fot.

4.      Strikt dekorum. Med tanke på att handlingen utspelas i en tidigmordern stat och är full av konflikter förekommer påfallande lite våld. Förutom Mary Boleyns missfall förekommer bara blod två gånger: I första avsnittet har den unge Thomas Cromwell slagits blodig av sin far, i det sista syns blod på svärd och händer efter att drottningen halshuggits. Vi tittare kan ha många synpunkter på hur de juridiska processerna går till men faktum är (rätta mig gärna om jag missat något) att allt våld sker i lagens namn och inom lagens ramar. (Jag tyckte faktiskt att blodet var onödigt i det första avsnittet men eftersom även den första boken inleds med att Cromwell ligger sönderslagen på marken må det vara hänt.)

5.      Den sista (eller första) punkten måste bli Thomas Cromwell själv. Utan honom bleve det inte mycket till föreställning. I mycket är han en övermänniska. En hjälte som skulle kunna bygga Utopia (en sådan ironi!) om bara folk hade vett att göra som han sade. Det är inte så långt mellan honom och Jan Guillous Arn som man kanske vill tro.
Varför infinner sig då inte matinéfilmsstämningen? Varför funkar det? Min främsta förklaring är att Cromwell använder sin begåvning på ett annat område än vi är vana vid. Han är inte riddare. Han är ekonom. Dessutom är hans konkurrenter den gamla tidens hjältar. De tror på svärd och ära. Han tror på flit och kreditvärdighet. (Detta är – som allt som sägs om Thomas Cromwell – en liten förenkling. Han har ett förflutet som soldat. Han skulle antagligen kunna freda sig rätt bra med svärdet om han behövde, men han har lagt undan det till förmån för mäktigare vapen.)
Vad jag särskilt tycker om med filmens Cromwell är att det blir tydligt att han (nästan) aldrig ger svar på tal. Han lufsar vidare. En luggsliten farbror man kan kasta smädelser på och som lätt skulle kunna framstå som lite löjlig men han vet vem som vinner i längden. När han väl ger svar på tal är det aldrig för att tjafsa. När drottningen anklagar honom för att ha försökt skydda prinsessan Mary under den fasansfulla stund alla trodde kungen var död SKULLE han lätt kunna påpeka att han även skickade efter kungens oäkta son. Syftet skulle därmed inte vara att ta parti utan att hålla alla kungens barn i säkerhet tills successionen retts ut i god ordning. Det svarar han inte – han delger henne istället ett realpolitiskt resonemang. Drottningen får tro vad hon vill. Det vet han att hon gör ändå.

Serien är slut. Det är tomt och samtidigt skönt för jag har inte tid att tillbringa en timme i veckan framför svtplay. Jag ser fram emot sista boken och att den filmatiseras för bok och tv-serie berikar varandra. Men det är såklart med blandade känslor. Jane Seymore får nog behålla sitt huvud den korta tid hon har kvar att leva men jag är rädd att det kommer att gå illa för vår märklige vän Thomas Cromwell.

U.J.