Vi skriver inte så längre
Jag läser en del om Henrik Ibsen just nu och har lagt ifrån
mig Gunnar Olléns Ibsens dramatik (1955)
efter att ha plockat ut några russin. Jag vill egentligen inte göra ned den
boken. Den har givit mig det mest intressanta perspektivet på ”det vidunderliga”
hittills och det är något oerhört sympatiskt med en litteraturhistorisk
handledning utgiven med anledning av en serie radiopjäser, som det är fråga om
i det här fallet.
Men jag höjer ett ögonbryn vid första meningen i kapitlet om
Gengangare:
Den manliga aggressionsdriften bidrar ju att förklara varför det inte finns en enda kvinnlig dramatiker av rang inom världslitteraturen.
Det roligaste med stycket är att det inte är helt
ovetenskapligt ens nu. Senare års studier lär ha påvisat att så gott som den
enda beteendemässiga skillnaden mellan män och kvinnor är graden av aggression.
Parallellt har litteraturvetenskapliga studier å andra sidan lyft fram att det
var rätt vanligt med kvinnliga dramatiker under Ibsens och Strindbergs
tidevarv. Att påstå att det var dessas brist på aggression som hindrade dem
från att kanoniseras får nog anses som rätt djärvt.
Annan kul detalj är om Gunnar Ollén är att han åtminstone
nästan håller på Strindberg i Dockhems-giftas-debatten.
U.J.