Wolf Hall
Jag har sett en tv-serie. Wolf Hall, baserad på de första
två av Hilary Mantels planerade tre böcker om Thomas Cromwell. Den var – som
alla andra nog också tycker – mycket bra.
Det finns små plumpar i protokollet om man jämför med
böckerna. Jag tycker det är lite trist att Cromwell inte talar fler språk i
filmatiseringen där det bara blir några meningar på franska mot slutet.
Böckernas Cromwell kan alla språk och finns det språk han inte behärskar ser
han till att hålla sig med någon som gör det. Det är en del av hans maktbas.
Cromwell är världsmedborgare med stort europeiskt kontaktnät.
Jag får också intrycket att omvärldens syn på Cromwell
förenklats till att mest gälla hans börd. I böckerna betonas hans värstingrykte
desto mer. En av förtjänsterna är att läsaren inte blir helt på det klara med
hur mycket av hans hiskeliga bakgrund som är sant, även om hel del verkar ha
spridits på skämt av kardinal Wolsey. I tv-serien blir han mest åtfräst att han
inte är någon dvs att han inte har någon fin familjebakgrund.
Möjligen gäller detta även kardinal Wolsey. Centralt i både
böcker och tv-serie är en teaterpjäs om hur denne hämtas till helvetet. I boken
handlar det avslutande skämtet om kardinalens påstått ”oengelska” värderingar.
I tv-serien handlar det om att han var son till en slaktare. (Kanske finns det
skämtet i boken också. Alla mina utsagor om böckerna ska tas med en nypa salt
för det är ett tag sedan jag läste den första av dem och de är dessutom ganska
svåröverblickade. Men det är alltså inte själva slutpoängen.)
Med detta finns det nog en poäng. Som Cromwell blir varse
med tiden är han bokstavligen hjälplös. Han har sina enastående talang men om
han faller finns där ingen som kan hejda hans fall.
Kanske finns det i de flesta monarkiers historia en figur
som kommit från enkla förhållanden och hamnat i maktens centrum genom sin
skicklighet och kungens mottaglighet. (Cromwell i England, Jöran Persson i
Sverige, Struensee i Danmark.) Det har gått bra ett tag tills lyckan vänt. Då
har skuggregenten kastats på stegel och hjul och i historieskrivningen
framställts som djävulen själv, eftersom hans intressen varit emot andra
mäktiga aktörers och ingen ätt kunnat vårda hans minne.
Men det känns ändå som en onödig förenkling. Att Cromwell
saknar anor är knappast kritik som varken han eller tv-tittarna tar så
allvarligt på.
Jag kan inte heller minnas att Cromwell var en sådan
brudmagnet som han framställs som i filmen men där kan minnet svikta.
Några saker jag tycker är riktigt bra med filmatiseringen
(och böckerna i den mån de har det gemensamt):
1.
Man måste inte veta allt. Berättelsen är
stor och brokig och ytterst få kommer nog att tänka på Hemingway men det finns en parallell: Tanken på att vad som helst i ett konstverk kan tas bort
utan att det gör något så länge man vet vad man tar bort och varför. Publiken
förstår ändå på ett intuitivt plan. Handlingen är – enligt mig – mycket
svåröverskådlig. Jag har fortfarande svårt att skilja Norfolk från Sufolk och
då lurar massor av andra adelsmän ute i marginalen för att göra entré när
historien så föreskriver. Men det spelar ingen roll för vi leds stadigt vid
handen genom berättelsen och varje scen har så starka egna förtjänster att det
inget gör att det är svårt att se helheten.
2.
Brist på övertydlighet. (Gränsar till
punkt 1 och är kanske samma punkt men man kan också se det som orsaken till att
punkt 1 fungerar.) Berättelsen innehåller massor av särpräglade personer som
gör som de gör och verkar ha sina skäl men det görs inte så stor sak av varför.
Mitt favoritexempel är kung Henriks olycka under tornerspelet. Som ung hölls
Henrik för att vara en av Europas främsta riddare (ur rent moralisk synvinkel
alltså) men efter en olycka vid en tornering blev han lynnig och despotisk och
grundlade sitt rykte som galning. Det är lätt att tänka sig att han led av
kronisk smärta. En kung får inte vara svag men däremot rasande. Allt detta finns i både bok och tv-serie men
det är upp till tittaren att konstatera sambandet. Sånär som på några haltande
steg i en scen kan jag inte se några försök att sätta olyckan i samband med
kungens allt häftigare vredesutbrott. (Själv hade jag inte tänkt tanken om inte
Hilary Mantel talat om den historiska bakgrunden i en intervju. Inte heller hon
satte det i direkt samband med vad som händer i böckerna. Extra lurigt blir det
av att olyckan framställs som en vändpunkt för Cromwell fast den alltså är det
minst lika mycket för Henrik.)
3.
Hovlivet. Hovet framställs som en stor
samling människor som står och väntar på att kungen ska komma förbi. Det mest
produktiva som görs är att sällskapsdamerna broderar medan de väntar på att
något ska avbryta tristessen. Jag kan inte så mycket om 1500-talets engelska
hov men tror det finns en historisk poäng med detta. Långt senare i Versailles
bestod själva jobbet som adelsman att stryka omkring och finnas i närheten när
kungen exempelvis kom att tänka på att han behövde en ny chef för postväsendet.
Likaså får man rätt sällan se kungligheterna jobba. De jagar. Cromwell går två steg efter och försöker utverka besked. En fin kontrast till hans och hans adepters aldrig upphörande flit. Det finns en rolig sekvens i bok nummer två där kungen frågar honom om han inte kan låta pappren vänta nu när de är ute och reser. Cromwell svarar att det är omöjligt eftersom kungen då ständigt skulle hålla honom på resande fot.
Likaså får man rätt sällan se kungligheterna jobba. De jagar. Cromwell går två steg efter och försöker utverka besked. En fin kontrast till hans och hans adepters aldrig upphörande flit. Det finns en rolig sekvens i bok nummer två där kungen frågar honom om han inte kan låta pappren vänta nu när de är ute och reser. Cromwell svarar att det är omöjligt eftersom kungen då ständigt skulle hålla honom på resande fot.
4.
Strikt dekorum. Med tanke på att
handlingen utspelas i en tidigmordern stat och är full av konflikter förekommer
påfallande lite våld. Förutom Mary Boleyns missfall förekommer bara blod två
gånger: I första avsnittet har den unge Thomas Cromwell slagits blodig av sin
far, i det sista syns blod på svärd och händer efter att drottningen
halshuggits. Vi tittare kan ha många synpunkter på hur de juridiska processerna
går till men faktum är (rätta mig gärna om jag missat något) att allt våld sker
i lagens namn och inom lagens ramar. (Jag tyckte faktiskt att blodet var
onödigt i det första avsnittet men eftersom även den första boken inleds med
att Cromwell ligger sönderslagen på marken må det vara hänt.)
5.
Den sista (eller första) punkten måste bli Thomas
Cromwell själv. Utan honom bleve det inte mycket till föreställning. I
mycket är han en övermänniska. En hjälte som skulle kunna bygga Utopia (en
sådan ironi!) om bara folk hade vett att göra som han sade. Det är inte så
långt mellan honom och Jan Guillous Arn som man kanske vill tro.
Varför infinner sig då inte matinéfilmsstämningen? Varför funkar det? Min främsta förklaring är att Cromwell använder sin begåvning på ett annat område än vi är vana vid. Han är inte riddare. Han är ekonom. Dessutom är hans konkurrenter den gamla tidens hjältar. De tror på svärd och ära. Han tror på flit och kreditvärdighet. (Detta är – som allt som sägs om Thomas Cromwell – en liten förenkling. Han har ett förflutet som soldat. Han skulle antagligen kunna freda sig rätt bra med svärdet om han behövde, men han har lagt undan det till förmån för mäktigare vapen.)
Vad jag särskilt tycker om med filmens Cromwell är att det blir tydligt att han (nästan) aldrig ger svar på tal. Han lufsar vidare. En luggsliten farbror man kan kasta smädelser på och som lätt skulle kunna framstå som lite löjlig men han vet vem som vinner i längden. När han väl ger svar på tal är det aldrig för att tjafsa. När drottningen anklagar honom för att ha försökt skydda prinsessan Mary under den fasansfulla stund alla trodde kungen var död SKULLE han lätt kunna påpeka att han även skickade efter kungens oäkta son. Syftet skulle därmed inte vara att ta parti utan att hålla alla kungens barn i säkerhet tills successionen retts ut i god ordning. Det svarar han inte – han delger henne istället ett realpolitiskt resonemang. Drottningen får tro vad hon vill. Det vet han att hon gör ändå.
Varför infinner sig då inte matinéfilmsstämningen? Varför funkar det? Min främsta förklaring är att Cromwell använder sin begåvning på ett annat område än vi är vana vid. Han är inte riddare. Han är ekonom. Dessutom är hans konkurrenter den gamla tidens hjältar. De tror på svärd och ära. Han tror på flit och kreditvärdighet. (Detta är – som allt som sägs om Thomas Cromwell – en liten förenkling. Han har ett förflutet som soldat. Han skulle antagligen kunna freda sig rätt bra med svärdet om han behövde, men han har lagt undan det till förmån för mäktigare vapen.)
Vad jag särskilt tycker om med filmens Cromwell är att det blir tydligt att han (nästan) aldrig ger svar på tal. Han lufsar vidare. En luggsliten farbror man kan kasta smädelser på och som lätt skulle kunna framstå som lite löjlig men han vet vem som vinner i längden. När han väl ger svar på tal är det aldrig för att tjafsa. När drottningen anklagar honom för att ha försökt skydda prinsessan Mary under den fasansfulla stund alla trodde kungen var död SKULLE han lätt kunna påpeka att han även skickade efter kungens oäkta son. Syftet skulle därmed inte vara att ta parti utan att hålla alla kungens barn i säkerhet tills successionen retts ut i god ordning. Det svarar han inte – han delger henne istället ett realpolitiskt resonemang. Drottningen får tro vad hon vill. Det vet han att hon gör ändå.
Serien är slut. Det är tomt och samtidigt skönt för jag har
inte tid att tillbringa en timme i veckan framför svtplay. Jag ser fram emot
sista boken och att den filmatiseras för bok och tv-serie berikar varandra. Men
det är såklart med blandade känslor. Jane Seymore får nog behålla sitt huvud
den korta tid hon har kvar att leva men jag är rädd att det kommer att gå illa
för vår märklige vän Thomas Cromwell.
U.J.