Vad som är fel med Tidningen Skriva
(För någon som följt en länk eller
googlat sig hit: Jag har ganska många åsikter om Sveriges
skrivutbildningsindustri och nu är det visst dags för ett varv
till. Om jag fick någon sorts genombrott och därmed fick någon
sorts yrkesmässig anledning att blogga borde jag kanske ha en
anti-skrivblogg. )
Sommaren 2012 deltog jag i en workshop
om att skriva fantastik i Helsingfors. (Jag kan för övrigt
rekommendera den varmt även om jag inte har så mycket att jämföra
med.) Tidningen Skriva kom på tal och nyfikenheten var rätt stor.
Det svenskspråkiga samhället i Finland är litet och att hitta
återförsäljare av oetablerade tidskrifter på svenska kan vara en
utmaning. Vid den tidpunkten gick det nog inte att prenumerera från
Finland heller vill jag minnas.
Jag hade med mig ett par nummer (frågan
hade varit uppe tidigare, det hade inte hunnit komma ut så många
nummer men jag hade dem) och lånade ut dem.
Dagen därpå bytte jag några ord med
en av kursledarna angående tidningarna. Hon sade att det varit
mycket fascinerande. Tänk att den svenska skrivutbildningsmarknaden
kunde vara så stor att det fanns underlag för en egen färgglad
tidskrift! Samtidigt enades vi om det problematiska: Att skriva är
för väldigt många ett elitistiskt projekt: Man vill bli
rik/berömd/respekterad/förstådd i valfri kombination. När en
tidning går ut i tusentals exemplar och ger tusentals
förhoppningsfulla samma tips är det bara en påminnelse om hur
nästintill omöjligt det är.
Jag har många gånger sagt och skrivit
att vi måste uppfinna/sprida fler skäl till att skriva. Vi kunde kanske tala mer om den inre tillfredsställelsen, metoden att
lära känna sig själv etc mer än att i första hand se det som en
förmodat roligare karriärväg. Tidningen Skriva lyckas ytterst
sällan hålla fingrarna från den kakburken: ”Så lyckas du” ”Så
får du boken antagen” ”Så blir du proffs på att marknadsföra
dig på sociala medier” är ganska typiska rubriker. Och frågan
infinner sig som alltid: om nu någon vet precis hur man gör: varför
tusan gör inte personen det istället för att skriva om det?
Man skulle kunna få peppandet till en
sorts kaxighet. (Jag gillade ju det hos Fantasin, även om det också
var med motstridiga känslor.) Och kaxiga kunde de väl få vara om
de faktiskt ville något. Varje nummer pryds av en person som
beskrivs som en ”skrivande människa”. Någon sida in intervjuas
personen. Nu är min empiri inte fullgod men när jag läste
tidningen kändes det som att det alltid var någon reklamare som
skrev copys eller en låt någon gång ibland. Det var aldrig någon
som sade ”Jag ska väcka liv i pastoralen som genre” eller ”Mina
dikter ska nå dit andra dikter inte når” eller ”Jag ska avslöja
den offentliga lögnen i det här tjuvsamhället”. Som bäst var
det folk som tyckte det var trevligt att skriva. I regel verkade det
varit folk som råkat komma förbi. Det kändes ganska symptomatiskt.
En kort tid fanns Tidningen Skriva i
tidskrifts-appen Readly. Jag bläddrade i ett elektroniskt nummer men
insåg problemet: man vill inte ha artiklarna i tidskriften. Man vill
ha konceptet. Man vill köpa en tidning och veta att nu unnar man sig
en mysig stund och satsar samtidigt på sitt skrivande. ( I sämsta
fall är det rentav det man gör istället för att skriva, men det
kan vi ta någon annan gång.)
Artiklarna är för den delen inte
direkt dåliga. Det finns ofta ganska intressanta intervjuer. (Då står ju visserligen någon annan för själva innehållet men ändå.)
Sedan finns det en och annan modell för det ena och det andra, det
vill säga man har brutit ned en process i ”förberedelse –
genomförande- bearbetning – avslutning” eller liknande. Sådant
bondfångeri fick jag nog av när jag läste informationshantering.
En och annan av modellerna kan möjligen funka men ingen har varit
tillräckligt färgstarkt för att fastna i mitt minne.
Att skriva är en massrörelse, mest på
gott förmodar jag. Tidningen Skriva når massor av människor och
därför kommer säkert något användbart att nå fram till någon
formbar ungdom som så småningom kommer att visa sig vara begåvad.
Det är däremot fullt klart att historieskrivningen i framtiden
absolut inte kommer att tala om ”den våg unga lovande författare
som växte fram i kölvattnet av Tidningen Skriva”.
Man kan lite retoriskt fråga sig vad
som skulle vara bäst för det svenska litteraturklimatet: Tidningen
Skriva eller en hyfsad spridd och seriös allmäntidskrift som varje
månad publicerade några noveller av unga förmågor och betalade
hyggligt. Fast det behöver jag knappast svara på.
Vilket för mig till mitt huvudproblem
(och på sätt och vis tillbaka till början av mina klagomål: Vi är
inte intresserade av litteratur längre – vi är intresserade av
skrivande. En författare är inte i första hand en person som ger
oss nya tankar och ställföreträdande erfarenheter utan en person
som förverkligat sig själv. Jag åhörde en gång ett
författarbesök som utgick (väl) mycket från vanliga frågor och
det var uppenbart att författaren inte ådragit sig publikens
intresse för vad hon hade skapat utan i egenskap av en person som
hade Lyckats.
Då kändes det lite beklämmande men
är antagligen ett större problem än att det blir dålig stämning
på frågestunden.
I verkligheten är detta antagligen ett
mindre bekymmer. Litteraturen och litteraturhistorien rusar på ändå
som de alltid gjort. Med eller utan sidospår som
inspirationskryssningar eller Tidningen Skriva.
U.J.