söndag, september 21, 2014

Vad som är fel med Tidningen Skriva

(För någon som följt en länk eller googlat sig hit: Jag har ganska många åsikter om Sveriges skrivutbildningsindustri och nu är det visst dags för ett varv till. Om jag fick någon sorts genombrott och därmed fick någon sorts yrkesmässig anledning att blogga borde jag kanske ha en anti-skrivblogg. )

Sommaren 2012 deltog jag i en workshop om att skriva fantastik i Helsingfors. (Jag kan för övrigt rekommendera den varmt även om jag inte har så mycket att jämföra med.) Tidningen Skriva kom på tal och nyfikenheten var rätt stor. Det svenskspråkiga samhället i Finland är litet och att hitta återförsäljare av oetablerade tidskrifter på svenska kan vara en utmaning. Vid den tidpunkten gick det nog inte att prenumerera från Finland heller vill jag minnas.
Jag hade med mig ett par nummer (frågan hade varit uppe tidigare, det hade inte hunnit komma ut så många nummer men jag hade dem) och lånade ut dem.
Dagen därpå bytte jag några ord med en av kursledarna angående tidningarna. Hon sade att det varit mycket fascinerande. Tänk att den svenska skrivutbildningsmarknaden kunde vara så stor att det fanns underlag för en egen färgglad tidskrift! Samtidigt enades vi om det problematiska: Att skriva är för väldigt många ett elitistiskt projekt: Man vill bli rik/berömd/respekterad/förstådd i valfri kombination. När en tidning går ut i tusentals exemplar och ger tusentals förhoppningsfulla samma tips är det bara en påminnelse om hur nästintill omöjligt det är.

Jag har många gånger sagt och skrivit att vi måste uppfinna/sprida fler skäl till att skriva. Vi kunde kanske tala mer om den inre tillfredsställelsen, metoden att lära känna sig själv etc mer än att i första hand se det som en förmodat roligare karriärväg. Tidningen Skriva lyckas ytterst sällan hålla fingrarna från den kakburken: ”Så lyckas du” ”Så får du boken antagen” ”Så blir du proffs på att marknadsföra dig på sociala medier” är ganska typiska rubriker. Och frågan infinner sig som alltid: om nu någon vet precis hur man gör: varför tusan gör inte personen det istället för att skriva om det?

Man skulle kunna få peppandet till en sorts kaxighet. (Jag gillade ju det hos Fantasin, även om det också var med motstridiga känslor.) Och kaxiga kunde de väl få vara om de faktiskt ville något. Varje nummer pryds av en person som beskrivs som en ”skrivande människa”. Någon sida in intervjuas personen. Nu är min empiri inte fullgod men när jag läste tidningen kändes det som att det alltid var någon reklamare som skrev copys eller en låt någon gång ibland. Det var aldrig någon som sade ”Jag ska väcka liv i pastoralen som genre” eller ”Mina dikter ska nå dit andra dikter inte når” eller ”Jag ska avslöja den offentliga lögnen i det här tjuvsamhället”. Som bäst var det folk som tyckte det var trevligt att skriva. I regel verkade det varit folk som råkat komma förbi. Det kändes ganska symptomatiskt.

En kort tid fanns Tidningen Skriva i tidskrifts-appen Readly. Jag bläddrade i ett elektroniskt nummer men insåg problemet: man vill inte ha artiklarna i tidskriften. Man vill ha konceptet. Man vill köpa en tidning och veta att nu unnar man sig en mysig stund och satsar samtidigt på sitt skrivande. ( I sämsta fall är det rentav det man gör istället för att skriva, men det kan vi ta någon annan gång.)

Artiklarna är för den delen inte direkt dåliga. Det finns ofta ganska intressanta intervjuer. (Då står ju visserligen någon annan för själva innehållet men ändå.) Sedan finns det en och annan modell för det ena och det andra, det vill säga man har brutit ned en process i ”förberedelse – genomförande- bearbetning – avslutning” eller liknande. Sådant bondfångeri fick jag nog av när jag läste informationshantering. En och annan av modellerna kan möjligen funka men ingen har varit tillräckligt färgstarkt för att fastna i mitt minne.


Att skriva är en massrörelse, mest på gott förmodar jag. Tidningen Skriva når massor av människor och därför kommer säkert något användbart att nå fram till någon formbar ungdom som så småningom kommer att visa sig vara begåvad. Det är däremot fullt klart att historieskrivningen i framtiden absolut inte kommer att tala om ”den våg unga lovande författare som växte fram i kölvattnet av Tidningen Skriva”.

Man kan lite retoriskt fråga sig vad som skulle vara bäst för det svenska litteraturklimatet: Tidningen Skriva eller en hyfsad spridd och seriös allmäntidskrift som varje månad publicerade några noveller av unga förmågor och betalade hyggligt. Fast det behöver jag knappast svara på.

Vilket för mig till mitt huvudproblem (och på sätt och vis tillbaka till början av mina klagomål: Vi är inte intresserade av litteratur längre – vi är intresserade av skrivande. En författare är inte i första hand en person som ger oss nya tankar och ställföreträdande erfarenheter utan en person som förverkligat sig själv. Jag åhörde en gång ett författarbesök som utgick (väl) mycket från vanliga frågor och det var uppenbart att författaren inte ådragit sig publikens intresse för vad hon hade skapat utan i egenskap av en person som hade Lyckats.
Då kändes det lite beklämmande men är antagligen ett större problem än att det blir dålig stämning på frågestunden.

I verkligheten är detta antagligen ett mindre bekymmer. Litteraturen och litteraturhistorien rusar på ändå som de alltid gjort. Med eller utan sidospår som inspirationskryssningar eller Tidningen Skriva.



U.J.



måndag, september 08, 2014

Vett och etikett och vinst i välfärden

För en tid sedan kom jag i diskussion på twitter och kom att tänka på ett fall för Magdalena Ribbings etikettspalt. Läs gärna hela inlägget. Jag återger det något schematiserat.

Ett stort kompisgäng har gjort en insamling till en vän som fyller år. En mycket stor och ambitiös insamling. En kille i gänget (som vi kan kalla Inköparen) har åtagit sig att sköta själva köpet. Gåvan införskaffas och väcker stor uppskattning. Alla tycker att priset är rimligt. Så långt allt väl.
Tyvärr är det något fel på varan och frågeställaren som hjälper till vid bytet råkar få se kvittot. Det visar sig att Inköparen lagt ut betydligt mindre pengar än vad de trott. Uppenbarligen har Inköparen – som är en klippartyp – lyckats förhandla sig till ett förmånligare pris och tänkt behålla mellanskillnaden själv.

Mannen jag diskuterade med var tvärsäker på att Inköparen gjort sig skyldig till lagbrott. Jag är inte helt säker. Magdalena Ribbing brukar påtala när saker är olagliga och om inte annat tror jag att många skulle dra sig för att göra polissak av det hela. Det kan vara som det vill med den saken. Poängen är att bidragsgivarna är nöjda tills de får veta att en del av deras pengar hamnat i inköparens ficka. De flesta av oss tycker nog att Inköparen handlat omoraliskt.

Vilket för oss till den givna parallellen: vinster i välfärden. Dess schematiska berättelse ser ut ungefär såhär:

Medborgarna i kommunen/landstinget/landet har genom skattsedeln samlat in en stor summa pengar för att bedriva en viss sorts vård/samhällsservice. Ett företag (Entrepenören) åtar sig att sköta detta. Så småningom visar det sig att Entrepenören inte bara tagit ut lön och administrationskostnader utan också låtit en betydande del av pengarna stanna i egen ficka som vinst. Genom effektiviseringar* har Entrepenören kunnat utföra tjänsten till lägre kostnad och har därmed rätt att behålla mellanskillnaden.

Det här scenariot tycker betydligt fler personer är okej. Tiotusenkronorsfrågan lyder nu: varför? Varför är det mer moraliskt acceptabelt att smussla undan en miljon av pengar man fått av många än en tusenlapp man fått av några?
Ska man kunna försvara vinster i välfärden måste man antingen vara beredd att försvara Inköparen eller peka ut en relevant skillnad mellan det första och det andra scenariot.

Vad som är lagligt och ej kan vi bortse från eftersom det är en politisk fråga huruvida scenario två ska vara lagligt. En och annan tycker nog att Inköparen beter sig särskilt illa eftersom han känner sina bidragsgivare men i moralfilosofisk mening tror jag inte det är någon skillnad på att stjäla från någon man känner och att göra det från en främling. (Dessutom känner väl alla minst en skattebetalare?) Att Entreprenören skulle arbeta hårt för sin vinst är nog inte heller en godkänd förklaring – vi vet inte hur mycket Inköparen kämpat för att åstadkomma sitt fyndpris.

Finns det några fler förslag? Hur skiljer sig de båda fallen åt?

Jag har en förklaring som delvis löser problemet men väntar med den ett par dagar för att ge en hypotetisk läsare chansen att ge sin bild av saken.

U.J.

* Dessa kan vara av olika slag. Entreprenörer själva framhåller antagligen gärna snabbare beslutsvägar och en smartare fördelning av arbetet. Sådant kan säkert förekomma men troligen i rätt begränsad utsträckning. Det offentliga har varit genomströmmat av New Public Mangagement, förändringsarbete och besparingar i decennier. Att tro att en entreprenör skulle kunna stövla in och efter några friska tag och raska order kunna börja skära guld med täljkniv tack vare sitt överlägsna ledarskap tyder nog på ett rätt gravt förakt mot det offentliga. En annan möjlighet är att sänka ambitionsnivån. Eftersom inkomsten är konstant så länge tjänstens kvalitet inte blir så dålig att ”kunderna” överger den (det är ett stort steg att byta skola och äldreboende är det inte ens säkert att man får byta) är det enklaste sättet att tjäna pengar att minska kostnaderna. Lägre löner genom nyanställning av personal, tuffare schema, enklare mat, färre skolsköterskor etc. Att notera är att jag nu beskriver ett väl fungerande system. Man kan mycket väl argumentera för att systemet i sig tvingar fram sådana besparingar samt konstruktiv bokföring för att blåsa upp den lilla verksamhet som faktiskt bedrivs.