Stevenson - Nabokov: 1-1

Eller:
När Nabbe drabbades av b-uppsatssjukan

I min förvirrade jakt på kunskap om Robert Louis Stevenson och hans verk har jag nu lånat hem Nabokovs litteraturföreläsningar. Nabokov ogillade det mesta Stevenson gjort. Det är känt att när han gjorde urvalet berättade han för en kollega att han inte ens tyckt om Skattkammarön som barn. Dr Jekyll och Mr Hyde måste han däremot hållit lite högre eftersom denna roman tillhör det fåtal böcker i världshistorien han väljer att tala om.

Det börjar bra. Nabokov reder ut några missförstånd (till exempel att Dr Jekyll skulle vara titelpersonens goda sida - i själva verket är han ju summan av dem båda men under störst inflytande av sin goda karaktär) och får mig att förstå finurligheterna i geografin - Dr Jekylls hus med två med tre synliga sidor och två ingångar - en mot torget och en mot en larmande gata - korresponderar med hans olika personligheter.

Ett par enkla saker har Nabokov fått om bakfoten men det är precis i början så det behöver vi inte bry oss om. Däremot är det lustigt att han inte drar någon parallell mellan det förorenade saltet som möjliggör förvandlingen och orenheten i Dr Jekylls själ som får honom att släppa fram demonen. Det där kan tyckas långsökt men eftersom Nabokov drar paralleller mellan vinet de gamla ungkarlarna sitter och dricker framför brasan och Jekylls bubblande brygd så det vore ganska logiskt. Jag får inte till det riktigt men en hjärna som Nabbes borde kunnat göra det - om den bara gittit jobba lite. Mer om det strax.

En bit kommen in i texten resonerar Nabokov kring den närmast kliniska brist på kvinnor som råder i Stevensons verk. (Det nämns i förbigående ett par tjänsteflickor hos Dr Jekyll, det finns en liten flicka som blir nedtrampad och en tändsticksförsäljerska som blir nedslagen. Det är i stort sett allt. Ingen av dem har replik som återges direkt och ingen av dramats huvudpersoner har något familjeliv.) Nabokov anser att det har sin grund i texten förutsättningar men påpekar också att bristen på kvinnoskildringar avslöjar Stevensons brister som konstnär.

(Där har han antagligen rätt. Jag har läst någonstans att Stevenson undvek kvinnor i sina texter eftersom han insåg att han inte fick till dem riktigt. Hans försvarare påpekar dock att han lyckades bättre mot slutet av sitt liv och nog kunde blivit riktigt bra på det om han inte dött så ung.)

Nabokov skriver givetvis en del annat minnesvärt också men texten slutar i ett intressant antiklimax. Nabokov ger sig på att förklara dess struktur - hur vi accepterar att det som händer händer och hur spänningen hålls vid liv. Och successivt övergår texten i ett enda långt citatspäckat handlingsreferat. När Nabokov citerat sig fram till den olycksalige Dr Jekylls slutord verkar han harkla sig och försöka återta kommandot över situationen genom en anekdot om Stevensons dödsstund, som är en intressant kuriositet men litteraturvetenskapligt ganska ointressant.

Lägger vi till att ursprungsföreläsningen även innehöll högläsning av fyra sidor från Stevensons texter om författande är saken klar. Vladimir Nabokov har drabbats av b-uppsatssjukan. Han summerar inte, han analyserar inte: han återger. Ställd inför texten inser han att den är bättre än vad han själv kan säga om den och låter den därför tala för sig själv. Han kan ge RLS ett tjuvnyp för dennes taffliga kvinnoskildringar men är hjälplös inför trollkraften i hans berättelse. En författare som kan göra så med en så erfaren läsare behöver inte oroa sig för sitt eftermäle.

Matchen Nabokov- Stevenson slutar således 1-1 men frågar man mig vinner Stevenson på straffar.

U.J.