Den märkliga spoilern om Dr Jekyll och mr Hyde

OBS. Detta inlägg innehåller spoilers om en styvt 120 år gammal roman, men det är också själva grejen.

För den som följer mig på twitter har det på senare tid blivit en allt sämre bevarad hemlighet att jag tänkt en del på Robert Louis Stevenson i år. Elin Boardy kommer i vår att ge ut en bok (jag skulle gärna kampanja för den här om jag hade några läsare) som i ganska mycket anknyter till dennes roman "Skattkammarön" och eftersom jag har det äventyret i ganska färskt minne har jag fått nöjet att assistera en liten smula genom att resonera om några detaljer.

Jag tror jag skulle kunna hålla på ganska länge med Stevenson. Som jag skrev i en nu bortklippt inledning till en artikel:

Man måste beklaga att vårt språk inte äger någon biografi över Robert Louis Stevenson. Vad kan man inte säga om en man som reste över hela världen men ofta var oförmögen att lämna sängen? En man som var djupt präglad av sin uppväxts reformerta tro och gjorde sin tids mest intressanta iakttagelser om ont och gott. En man som inte fick uppleva sin fyrtiofemårsdag men skapade åtminstone två odödliga verk. Det görs fortfarande nya dramatiseringar och filmatiseringar av Skattkammarön (1883). Den senaste jag sett är från 2012 med Eddie Izzard som Long John Silver. Dr Jekyll och Mr Hyde (1886) har inte bara blivit musikal och dussintals filmer utan även ett helt eget begrepp som det anspelats på oräkneliga gånger i lättare underhållning. Utöver dessa skrev Stevenson en rad andra verk varav vissa räknades som klassiker för några år sedan och kanske fortfarande gör det i den anglosaxiska världen.

Men nu får jag nog slå ihop sjömanskistan, åtminstone en tid. Hur avrundar man ett sådant projekt? Jag fick ett infall och lånade hem Bakhålls nyutgivning av "Dr Jekyll och mr Hyde".

"Skattkammarön" har vissa tidsmässiga problem och Stevenson nöjde sig med att ange att berättelsen skrivits ned "år 17--". I Dr Jekyll hänvisar han vid ett par tillfällen till "år 18--". Man kan lite lättsamt säga att böckerna bara har ettan och strecken gemensamt (samt möjligtvis det faktum att ingen i de båda romanerna har ett fungerande familjeliv. Stevenson befolkar sina böcker med så gott som idel äldre ungkarlar. En historia vi gärna kan prata om någon annan gång.) John Silver framhålls ibland som en förstudie till Jekyll/Hyde men det bara som stadie i Stevensons grubblande över gott och ont. Några direkta likheter har de inte. Boken är mer besläktad med Jessica Schiefauers "Pojkarna" än med Boardys kommande roman.

Jag hade tänkt skriva några uppskattande ord om utgåvans efterord av Peter Glas som ger en del intressanta perspektiv. Han undviker att dra paralleller till Stevensons påstådda dålighetsliv i ungdomen. Däremot får jag lära mig att Stevenson var en avfälling och jag tänker (kanske för andra gången?) att det är tacksamt att dra paralleller mellan fru Silver och fru Stevenson. (Jag tror jag läst någonstans att hon genom ett påbrå från någon sida uppfattades som ganska mörkhyad i det på den tiden rätt vitskinnade Europa. ) Så handlar Skattkammarön om en pojke (fostersonen Lloyd som var i rätt ålder och mycket inblandad i tillkomsten) som lämnar sin mor och en man (RLS själv i sin bästa teaterkostym) som lämnar sin hustru (i verkligheten alltså samma person som Lloyds mor) för att tillsammans söka skatter och äventyr.

Tyvärr grumlas efterordet lite av att handlingsreferaten av "Skattkammarön" och "Dr Jekyll och mr Hyde" avviker rätt mycket från vad som faktiskt står i böckerna. Ben Gunn är inte skeppsbruten, må vara att det inte finns något klatschigt svenskt ord för "marooned". Dr Jekyll avbryter faktiskt sitt experimenterande när han kommit till den hemska vändpunkt som efterordets författare inte låtsas om.

Och handlingsreferatet i sig slår en gång för alla fast vad jag misstänkt en tid: "Dr Jekyll och Mr Hyde" är västvärldens genom tiderna mest spolierade roman. Det finns nog en och annan som inte vet hur "Brott och straff" slutar, att Werther skjuter sig eller för den delen vem som är skurken i en enda historia om Sherlock Holmes men jag lutar åt att ALLA i Sverige och troligen i västvärlden är bekanta med namnen Jekyll/Hyde. Även den som inte vet någonting om Stevenson vet att dr Jekyll är en vetenskapsman som dricker något som bubblar och förvandlas till en ond man vid namn mr Hyde. Abba har skrivit låtar om det. Tom och Jerry har gjort en kortfilm om det. Redan när Stevenson var i sin krafts dagar (om han hade några sådana) var det ett begrepp. Hans närvaro på ett fartyg väckte stor munterhet då två maskinister (eller vad de nu var) kallades Jekyll och Hyde på grund av sina olikheter.

Problemet är att man inte förväntas känna till det när man läser romanen. Det är en kort roman: i Bakhålls utgåva 85 sidor. Den börjar inte alls - som efterordets författare nästan verkar tro - med "det var en gång en vetenskapsman som ville frigöra sitt onda jag". Den börjar med hans advokat som är bekymrad över ett testamente. Märkliga saker sker. En outsägligt obehaglig person vid namn Hyde verkar ha fått någon sorts hållhake på den sympatiske dr Jekyll och man kan frukta det värsta. Den här "deckargåtan" upptar större delen av romanen. Först kring sidan 50 får man veta rakt ut att de två är samma person. Jekylls motiv och vad han egentligen gjort friläggs först i det sista kapitlet. Efterordets författare vill inte avslöja hur det går eftersom någon kan läsa efterordet först men det mesta av den information han ger avslöjas först efter att man fått veta Jekyll/Hydes slutliga öde.

Doktor Jekyll och mister Hyde är det slutliga - 127 år gamla - beviset på att vår tids upptagenhet vid spoilers är dumheter. Vi kan visst slukas av en bok fast vi vet hur det går.

Läs gärna boken. Det finns saker kvar att upptäcka. Det gör det alltid.

U.J.