En hörbar blinkning
Under det senaste årets ljudbokslyssnande har jag bland
annat tagit mig igenom den lilla barnboksserien ”I elfte timmen”, ibland
marknadsförd under mottot: ”för barn – om pensionärer”.
Serien är skriven av Martin Widmark och Petter Lidbeck
tillsammans.
Det finns mycket positivt att säga om böckerna:
personbeskrivningarna är mycket bra. Gummorna och gubbarna tas på allvar och
har olika, truliga men överlag sympatiska personligheter. Brottsligheten är
också överlag finurlig och har relevans i vårt samhälle.
Jag utgår fördomsfullt från att detta är påhittat av Petter
Lidbeck.
Det finns också en del svagheter att påpeka: Den satir som
framförs är väl grund. Brottslingarna efterblivna och författarna verkar ha en
rätt märklig uppfattning om rättvisa och när antagonisten är besegrad. (Att bli
av med sina pengar är ju ett ganska lindrigt problem när stora regelbundna
illegala inkomster förblir ohotade.) En del detaljer – som att den onde
bankdirektörens mutor i första boken forslas hem genom ett privat rörsystem- är
lite löjliga.
Jag utgår fördomsfullt från att detta är påhittat av Martin
Widmark.
Kul och rätt spännande är det hursomhelst hela vägen och för
ljudboksversionen är det stort plus att de läses av Hasse Alfredson som gör ett
bra jobb med att lyfta fram de olika personligheterna.
Särskilt kul blir det i början av den fjärde (sannolikt
sista) boken där det blir rundgång i systemet: Våra hjältar har råkat i
storgräl på en stormarknad och Grace manar till besinning genom ett
improviserat tal stående på ett par drickabackar. Talet avslutas:
Livet är som en tomback. Tomt och plastigt om vi inte fyller det med något. Själv vill jag ha lättöl.
Vilket givetvis är en pastisch på Hasseåtages legendariska
Pastor Jansson-monolog, framförd av Hasse Alfredson. Enligt Göran Hägg är det
en av vår historias vassaste satirer men numera har parodin nästan helt smält
ihop med språket så det kan vara svårt att märka.
Jag vill hursomhelst gärna tro att Lidbeck & Widmark
lagt in det som ett avsiktigt skämt efter att ha hört Alfredson läsa den första
boken. Det är tyvärr lite svårt att bevisa (första ljudboken kom 2007 och sista
pappersboken 2008 men en bok är en lång process) men det är inte alls omöjligt.
U.J.