Dagsfragment

Några av dagens händelser:

* Rivit årets bästa utställning och packat ned den i stora lårar. Det tog en halvtimme, att jämföra med halvdagen den tog att montera.
* Ätit paj tre gånger: första gången som tack för hjälpen med utställningen, andra gången som tack för lite annan avlastning och tredje gången av gammal vana.
*Faktiskt nästan lyckats säga nej till ett extrapass i morgon. Kryss i taket. I gengäld får jag nog jobba på lördag istället.
*Noterat att curlingsäsongen är igång. Jag tycker det är en dålig idé att skriva in skolk i betyg men kanske kunde högskolorna införa en rad i examensbeviset som informerat om att studenten låtit sina föräldrar skaka fram kurslitteraturen.
*Fått en gedigen komplimang för en skjorta som jag glömt i vilken second handaffär jag köpt.
*Lyckats imponera på mina kollegor och skämmas som en hund, allt med samma tyska-färdigheter.
*Läsa Roy Andersson och återigen må rätt dåligt. Det är en bra bok men jag upplever alltmer en känsla av fångenskap i samhället. Jag är nedslagen och inkastad i ett låst tåg som rör sig åt ett annat håll än jag vill i hundratals kilometer i timmen. Alla försök att kommunicera med lokförare och tågvärd är verkningslösa: klart det inte går att växla om eller vända. Man kan ju inte vända utvecklingen. Och det vet väl vem som helst att den naturliga riktningen är söderut. Vem som helst kan ju se på kartan att det är nedförsbacke!
Giv mig en vettig rörelse som kan erbjuda ett alternativ till det här eländet. Den måste strikt räknat inte vara vänster men högern verkar överhuvudtaget inte intresserade av att vara goda.
*Jobbat kl 8-19 dvs ungefär som vanligt.
* Fått veta att några vänliga människor ska komma hit på onsdag för att spraya vårt hem med något som ska ta död på diverse små kryp som jag strängt taget inte ens är helt säker på att de existerar. Förhoppningsvis måste vi inte packa ned allt vi äger och förhoppningsvis kan vi fortfarande äta maten i skafferiet efteråt.

U.J.

Vad mäster Dick inte lärde oss

Dick Harrisons gedigna om än något tungfotade Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (2000) innehåller många intressanta huskurer mot pest men jag tror inte att följande metod finns med, möjligen för att den presenteras av Erik XIVs livmedikus och alltså kan ha uppfunnits ett bra tag efter digerdödens slut:

Tag en levande höna eller tupp, plocka henne bak under arsen, gnid analöppningen med salt och placera djuret med densamma mot den öppnade bölden! Dör hönan, så tag en ny undan för undan, till dess ”ettret” är utdraget. I brist på höna kan en unger valp också duga.

En senare anhängare av metoden hävdar att det blir mer effektivt om man ständigt öppnar och sluter hönans näbb. Det gör att sjukdomen bättre dras ur kroppen.

Detta och ett pärlband andra små lärdomar och bizarriteter är hämtade ur Lars Bondessons Seder och bruk vid livets slut vilken trots enstaka egendomligheter (som jag garderande säger om alla böcker numera) rekommenderas varmt. Här får man även läsa om hur pöbeln vid avrättningar försökte tränga sig på när bilan fallit för att fånga upp det färska blodet, vilket ansågs vara en mycket kraftfull medicin. De stängsel av spjut vi ibland ser på avbildningar av avrättningar (tex på bilden av Linköpings blodbad vid stora torget i denna stad) behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett försök att hindra fritagningsförsök. De kan lika gärna vara ett sätt att försöka låta den dödsdömde avlida i fred från den bokstavligen blodtörstiga folkhopen som väntar med byttor, skedar och flaskor.

Vi får även veta att de som verkade för kremationens utbredning i Sverige var Svenska Likbränningsföreningen. Det låter onekligen som att de hade ganska vilda sammankomster.

Vidare får man en rad tips på hur man hindrar döda från att gå igen. En del av dem är ganska enkla, såsom att sticka nålar i likets fötter eller binda ihop dess ben eller åtminstone stortår. Framgången var nog varierande för det finns uppteckningar om spöken som hoppade jämfota.


U.J.