tisdag, januari 19, 2010

Inte min dag

Jag inbillar mig att jag var ett ganska snällt barn. Visst, jag har alltid haft demoner som kommit och gått och en del faktorer (framförallt farbroderliga barnböcker, misstänker jag) har gjort mig ganska konservativ så ibland när något varit på väg att ändras ( åt det håll jag upplevt som det sämre) har jag kunnat blir rätt arg under ganska lång tid. Men överlag ganska snäll och följsam. För att inte säga menlös.

På senare år – antagligen under det som i min biografi kommer att heta ”Borås – den förlorade epoken” – har jag dock lagt mig till med en ful ovana: Jag går i baklås. Ibland när saker och ting går mig emot blir jag så sur att jag inte kan göra annat än på sin höjd sitta och läsa serier ett par dagar. Det är knappast vidare moget. Det är bokstavligen att sätta sig med ryggen med världen och vägra vara med och leka men det är sättet jag haft att hantera konflikter på de senaste åren.

Nu tar vi det till nivå två. Tidigare när jag haft surperioder har de åtminstone infallit när jag varit studerande eller arbetslös och kunnat avvara ett par dagar utan att det märkts. Nu jobbar jag, och det skulle väl inte vara något problem ifall det var yttre tjänst det handlade om – jag har visst folkvett och skulle antagligen inte låta någon märka något. Det var kontorsuppgifter. Rätt difusa kontorsuppgifter dessutom.

Nåväl, jag är en god lutheran och gör vad jag kan för att hitta rutinuppgifter jag kan förlora mig i. Viker broschyrer, bokar in kurser, sammanställer enkäter. Men det vill sig inte riktigt. Det dåliga humöret fylls på med nya irritationer, slag i slag.

Rapporten jag filar på och kanske kommer att få ägna resten av veckan åt är troligen makulatur – under förmiddagen får jag veta att det redan bestämts att det inte blir någon fortsättning under våren.

Kvällsaktiviteten jag håller på att organisera inför i morgon får kanske ställas in pga dåligt intresse. (Till liknande frustrationer kan räknas att jag måste hitta på något nytt att ha med på ett knytkalas men det hör till dagens mindre förtretligheter.)

Och slutligen upptäcker jag genom ett tips att min tjänst finns utannonserad på kommunens intranät och att jag inte får söka den eftersom jag inte är fast anställd personal. Finns det någon med rätt examen och någorlunda vett i skallen i kommunen får jag alltså snart tömma skrivbordet igen. Finns inte det ska den nog ”annonseras externt”. Jag är inte helt säker på hur de menar men det är alltså inte omöjligt att jag kommer att behöva skriva en ansökan och brottas med 200 andra sökanden.

Det här är känslomässigt komplext för mig. Jag är en varm anhängare av lagar och kollektivavtal. Jag har många gånger tänkt att det borde vara straffbart med internrekrytering. Samtidigt hade jag faktiskt fått för mig att jag hade mitt på det torra en tid framåt. Det har tidigare låtit som att min tillvaro var ganska trygg, så länge kultur- och fritidsnämnden håller ord.

Kommer jag inte till intervju kommer jag att känna mig ogiltigförklarad. Kommer jag till intervju blir det inte mycket bättre. Antingen blir det min exekutionspluton eller också gillar de vad jag gjort hittills. Gör de det blir det inte mycket bättre. Jag har bekanta som varit på intervjuer där det visat sig att det redan finns en favorit och intervjun mest är en skenmanöver för att leva upp till lagen. Det är ett avskyvärt slöseri med människors livstid och varje sådan intervju bör förlänga rekryterarens tid i skärselden med minst en månad (vilket är vad en sådan intervju faktiskt kan kräva i förberedelser och efterbearbetning). Och jag minns själv hur eländigt det kändes att få veta att jobbet gått till en som haft arbetsuppgifterna tidigare.

Kanske inga stora smällar men definitivt tillräckligt många sparkar på smalbenet för att vara lite för mycket för mig en förmiddag. Den planerade övertiden ställdes in till förmån för lite deprimerat irrande i centrum och ytterligare en kvälls väntan på att skiten (syftar detta på dagen? Veckan? Arbetslivet? Livet?) ska ta slut. Dessutom är jag inackorderad och lider brist på serier.

Dagar man vill ska ta slut är förlorade dagar och för dem gives ingen ersättning.

U.J.

fredag, januari 01, 2010

Verksamhetsberättelse 2009

- Sökt ett antal jobb. Dock inte så många som kan tro eftersom rätt mycket tid tillbringats med att jobba och att vänta på respons från intervjuer.
- Varit på två intervjuer. Missat ett drömjobb och fått ett bra.
- Publicerat en essä och en debattartikel. Kört fast två essäer. Sumpat relationen till ännu en redaktör.
- Lärt mig en del om privatbanksrörelsen och fått lust att läsa böcker om etnologi.
- Ritat upp mallen för en gustaviansk äventyrsserie och skrivit en inledning som jag nu inser röjer en pinsam okunskap om vargjakt. Håller på att täppa till de luckorna nu.
- Tränat ganska mycket under våren (i snitt 2.-3 ggr/vecka) för att sedan helt försumma det under hösten. Vikt, kondition och välbefinnande påverkas inte. Den enda effekt träning har på mig är att jag blir tröttare och får mindre gjort.
- Arbetat rätt mycket när tillfälle bjudits. Lyft lön från fyra olika arbetsgivare.
- Tjänat ca 110 000 under senare halvåret vilket torde vara rekord. Första halvåret var klenare – halv a-kassa.
- Dragit igång biodling och därtill hörande kooperativ. Lite om tid att jobba med det – särskilt utskick etc – men överlag mycket lyckat.
- Fått de första varningstecknen på att min årskull är på väg in i familj- och husåldern.
- Sett Olov Svedelids historiska ungdomsromaner gallras.
- Missat tillfälle att skriva till Harry Järv.
- Nästan lärt mig att dricka whisky
- Haft ett lysande läsår. Läst ca 50 böcker, ett antal barnböcker oräknade. Listan rymmer många "uppgörelser" såsom Carina Rydberg och Per Hagman (vilka är dåliga) och Ranelid – som fascinerar och väcker ömhet på samma sätt som vissa sorters dålig film.
- Haft ett betydligt sämre skrivarår. Fått en och annan idé men lever i stort sett kvar i 2008s beting.
- Ätit lagad kvällsmat betydligt fler gånger än jag har tid med.
- Grovt försummat bloggandet, delvis pga twitter. Delvis av samma anledning som jag försummat allt annat, nämligen arbete.

Detta är i stora drag min verksamhetsberättelse för 2009. Det finns en verksamhetsplan för 2010 också men vid närmare eftertanke tror jag att jag nöjer mig med att skriva in den i min nya kalender (när jag köpt en för jag hade räknat hårt med att få en i julklapp och det fick jag inte).

U.J.