maniskt fast manifest?

Dagens nyhet som åtminstone fick mig att läsa tidningen lite längre var att vi har fått ett manifest för tiotalet. Det är möjligt att hela bloggosfären handlat om det idag men sådant vet ju inte jag något om så jag kör ändå.

I grund och botten har tjommarna rätt. Det är hög tid för en samlad attack som vrider romanbegreppet ur deckarsmedernas och kvällstidningskrönikörernas händer. De har också rätt i att det behövs fler mästerliga storys utan krångligheter.

Ändå känns det inte bra. Och framförallt är det jädrigt 1890.

Jag blir inte riktigt fri från känslan av marknadsföring: En liten grupp författare har nu annonserat (till och med kanske fått betalt för att annonsera) om att de är 10-talisterna, bara så ni vet. Det känns givetvis tryggt att de gnäller på det som alla andra gnäller på, från olika håll. De lovar att de minsann är riktiga författare som inte skriver om deckare, medelålders shoppande kvinnor eller ger ut sina dagböcker.

Dessutom överreagerar de. Jag tycker inte att man kan åtgärda fel i dagens litterära miljö genom permanenta åtgärder. Även om de är rätt för 10-talet: Vad händer med 20- och 30-talen? Det kanske vore bra om det kom något färre romaner om historiska personer (själv har jag aldrig upplevt det som störande men vad vet jag?) men å andra sidan är det en av få saker som kompenserar för vår allmänna historielöshet.

Jag blev lite ivägburen (som kiddsen säger) och skissade lite på några egna punkter på jobbet (museet alltså. På biblioteket hinner jag banne mig inte tänka på litteratur). Det skulle i så fall vara ett åtagande på ungefär tio år. Jag började med det viktigaste, sedan kommer några lösare och mindre viktiga grejer som kanske mer är utdrag ur min egen poetik.

När jag läser om manifestet inser jag att vi ändå har en del gemensamt men jag tycker att de fokuserar på fel saker. Det är väl inget fel att skriva romaner om kriminalpoliser - felet är att rutinmässigt hänga upp intrigen på statistiskt omöjliga brott och låta romanen slentrianmässigt drivas av utredningen.

De följande tio åren gäller alltså följande:
- Inga mord, eller självmord.
- Inga mörka familjehemligheter.
- Inga uttalade tvivel på samhället (åtminstone inte utifrån konventionellt synsätt).
- Stark återhållsamhet med äldre manliga tjänstemän som arbetar tillsammans med yngre kvinnliga. (Gäller särskilt poliser.)
- Inga kändisare. Helst inga varumärken.
- Inga fåniga namn.
- Gärna satir men väl dold.
- Absolut förbjudet att anta att någon har ett rikt inre liv bara för att han (det är oftast en han) sitter ensam på en servering av något slag. (Inte så aktuellt, det är egentligen en rest av min spaning efter 90-talet.)
[I min anteckningsbok står det också: "Det krävs goda skäl för att skriva om nazister och deras offer. Att göra dem till representanter i en moralfilosofisk diskussion är inte ett gott skäl" - men jag tror jag bangar. Visserligen tycker jag det just nu, i synnerhet skulle jag vilja ha time-out från andra världskrigs-vurmen, men med nutidens politiska tendenser är jag osäker på om man vågar avstå i tio år.]
- Skriv gärna om det du känner till men ännu hellre om det som ingen annan känner till.
- Ge slitna metaforer nytt liv men låtsas aldrig att de är något annat än metaforer.

Så tycker jag, ungefär. Undrar om det finns möjlighet att ordna någon sorts paintbolluppgörelse på bokmässan mellan de olika 10-talistfraktionerna.

U.J.

Realistiska museer

De senaste veckorna har jag varit tillförordnad museiföreståndare. Rent formellt tror jag att min titel är guide men eftersom jag är ensam på täppan och har till uppgift att sköta ett privatmuseum genom att öppna och stänga, tända och släcka och har eget mandat att bestämma när det är dags att städa och vattna blommor ser jag mig gärna som lite förmer. Jag sköter ju faktiskt relationerna med omgivande museer också - vi har samma lunchrum.

Jag knegar alltså i Gamla Linköpings Bankmuseum, vilket jag överlag trivs mycket bra med. De flesta av mina snart tretusen besökare verkar också tycka att det är okej. Men det ger anledning till en del grubblerier. Ett stort område att grubbla över handlar om vad vi skulle kunna kalla historisk realism.

Gamla Linköping är ett friluftsmuseum, som visserligen inte arbetar med direkt drama men vars anställda och kringstående entusiaster bär historisk kostym och försöker skapa en bild av sekelskiftesliv i en borgelig avkrok.

(Är det inte egentligen den sorts miljö som Hjalmar Bergman med flera lagt hela sitt författarskap på att få oss att avsky? Det har i så fall lyckats i det att det kletat av sig på det efterkommande samhället men Gamla Linköpings besökare yttrar påfallande ofta en längtan tillbaka till kontorsinventarier i mörkt trä där underbetalda notarier sitter och handskriver i kassaböcker. Huruvida de faktiskt ångrar att vi införde vaccinationer och allmän pensionsförsäkring framgår inte riktigt.)

Återskapandet ger problem. Bara detta att hälsa är problematiskt. Karin S, en guide som jag högaktar - om inte annat för att hon fick jobb där den gången jag sökte det - berättade en gång att de anställa i Gamla Linköping var förbjudna att använda hälsningsfrasen "hej". Istället säger man Godmorgon, Godmiddag, Goddag etc. Det låter på sätt och vis inte så dumt. Nu verkar den regeln däremot vara avskaffad och resultatet blir rörigt, inte minst vad gäller hälsningar mellan de anställda. Att svara "Godmiddag" efter ett "hej" - eller tvärtom - ger lätt intrycket av tillrättavisning. Rätt många besökare verkar faktiskt inte riktigt bekväma med att bli formellt hälsade. Själv har jag försökt hitta en neutral väg genom att hälsa de som besöker "mitt" lilla museum med ordet "Välkommen" - men det är tillräckligt för att rätt många besökare ska fnissa lite nervöst. (Jag tror faktiskt att jag stött en lämning av det svenska folkhemmet, då vi för ett ögonblick låtsades om att alla murar var rivna och en var så god som en ann. Kanske bidrar jag till att skada den illusionen.)

En annan sak är våra gatumusikanter, som för den delen gör ett utmärkt arbete. På trattviolin och dragspel bidrar de till att blåsa lite extra liv i miljön. Det är bara det att större delen av deras repertoar är modernare än de flesta tror. Taube kom visserligen igång kring 1920 men en stor del av hans produktion kommer väl från 40- och 50-talen och var väl på sitt sätt en slags pop?
Nu tar de sig inte sig själva på alltför stort allvar och även en del riktigt moderna låtar letar sig in. Kanske är det också soundet som räknas. Men jag tror att en del besökare upplever musiken som "gammal".

När man börjat leta såhär och funderat på hur man skulle kunna skapa en verkligt god illusion inser man hur hopplöst det är. Ska personalen få använda underkläder? Ska de få borsta tänderna på lediga dagar? Ska de få dua besökarna? Givetvis inte men det kan vara svårt att få reda på den enskildes titel utan att formellt presentera sig. Ska man kunna anställa negrer och invalider?

(Friluftsmuseerna kommer föresten att få intressanta problem om ett par år när det är sennittitalisterna och 00-isterna som sommarjobbar som guider. De flesta i min generation har fortfarande sådana namn att de kan passera i ett traditionellt sammanhang men när Zlatan och Tindra presenterar sig som dräng och piga på Bergmannagården kan det nog bli svårt för en del - Zlatan och Tindra och Neol och Leon kommer att få ta sig museialias. )

Om det nu är omöjligt att skapa ett realistiskt sekelskifte (vilket är betydligt lättare än att exempelvis återskapa ett realistiskt 1700-tal - man kan till exempel kanske komma undan med att ha nykter och avlusad personal): Gör vi oss då inte en otjänst som försöker? Kommer inte förenklingen av det förflutna att leda till banalisering?

På ett sätt är frågan fel ställd. Folk vill inte bli lurade. De vill att alla andra ska bli det. Det är givetvis populärt om jag blir ett med banken, lyckas undvika du-tilltal och skapar någon sorts illusion av att faktiskt arbeta på banken (vilket är omöjligt eftersom en tredjedel av mina besökare skämtsamt ber att få ta ut pengar och en annan tredjedel ber om det på fullt allvar) men än bättre blir det om jag ger intrycket att skådespela för alla andra men just för de här besökarna släpper jag lite på värdigheten och berättar förtroligt hur det går till.
Av någon anledning känns det inte bättre för det.


U.J.

(Och alla ni där ute som har svårt för motstridiga budskap: Jag älskar friluftsmuseer och jag gillar mitt jobb och mina besökare, men det är sådant här man tänker på när man blir sittande vid pulpeten en stund.)