Arbetssökande och filosofi

Igår var en avgörande dag i mitt liv. (Jag var på jobbintervju på en kulturinstitution i vardande -fantastiska möjligheter, chans att bli en ypperlig katalogisatör och kreativt utrymme.)
Vad som utmärker livet som arbetslös är att varje dag är livsavgörande. Varje ansökan och icke-ansökan är ett potentiellt liv, bortkastat eller tillvarataget.

Det här gäller naturligtvis alla, jämt. Varje dag räknas som de säger i den smala kultfilmen "Titanic". En välnärd västerlänning kan räkna med/ hoppas på att leva i ungefär 30 000 dagar. Om var och en av dessa innebär ett val (vilket är väldigt lågt räknat) inser man att det finns väldigt många liv som man inte lever.

Men för de flesta är det ändå inte så. När man väl har tryggade omständigheter händer det nödvändigtvis inte vidare mycket. Hjärnan föredrar att återanvända gamla lösningar som har visat sig fungera åtminstone hyggligt.

Om arbetslöshet är existialism a la Camus eller Satre är alltså det tryggare livet inverterad existentialism a la Gardell - där man helt enkelt måste välja att kämpa på i samma gamla hjulspår för att bevara sin tro på sig själv.

Vilket gör mig högst osäker på om Sartre någonsin hade något riktigt jobb.

U.J.

[Infoga valfri ordvits typ "cellsam litteratur"]

I en gammal BT hittar jag en notis om att bland annat Jonas Hassen Khemiri och Åsa Linderborg ska göra fängelsebesök. Projektet "författare på kåken" är tänkt att öka läslusten och inspirera fångar att själva skriva.
Det är väl en fin föresats. Även om vi ständigt förkastar påståendet att kultur skulle göra någon till en bättre människa så känns det ju ändå som ett ganska vettigt sätt att sitta av sin tid.

Men det finns ett litet aber som de inte verkat räkna med. Hur blir det när det här möter verklighetslitteraturstrenden och besattheten av kriminallitteratur? Vi kommer att översköljas av bygger-på-en-sann-historia-böcker som heter saker som "en förskingrares bekännelser", "ett jävla liv" eller "mord och långa visor" inom ett par år.

Man kan om och om igen fråga varför människor som inte redan lider av uppfattningen att de ska bli författare ska uppmuntras till det. Fast å andra sidan kan det kanske leda till en nystart för en och annan och det blir säkert ett par bra historier på Khemiris kommande biblioteksbesök.

U.J.

Mål och medel

Kanske kan man spåra att det är något ruttet med arbetsmarknaden i arbetsgivarnas världsuppfattning.

Jag har sökt ett par administrationsjobb på sistone. Ett jobb jag inte sökte, det var helt enkelt för mycket annat att göra, var ett kneg som projektadministratör i Göteborg. Jobbet verkade rätt okej och h*n som fick det trivs förhoppningsvis där.

Men bland önskemålen framgår att de söker en person som "brinner för att ge god service". Jag är oerhört osäker på om sådana människor existerar, och om de finns borde man nog vara rädd för dem.

Detta krav ställs alltså av en firma som inte vill uppge sitt eget namn eller ens vilken bransch de arbetar inom och vänder sig till bemanningsföretag för att tillsätta en projekttjänst på ett år. Den som fick jobbet får hitta en annan meningsskapande strategi för att känna sig unik.

Men vad gör väl det? Man får ju ge god service. Det passar ju, om man brinner för att ge god service. Skit samma om man jobbar på Sibylla, Naturvårdsverket, Swedish Match, lobbyorganisationen "Var mans rätt till kärnvapen" eller på callcenter. Det viktigaste här i livet är ju trots allt att får tillfredställa folks servicebehov och sätta lite guldkant på deras tillvaro*. Att ha som sitt högsta mål att de går från just min lilla servicedisk med ett litet leende på läpparna och mumlar "det var minsann god service".

Det måste väl vara praktexemplet på att upphöja ett medel till ett mål. Jag är ingen stjärna på filosofi men jag är övertygad om att Kant skulle hålla annonsen för oetisk.

U.J.


*samma jäfla guldkant som kletats på allting de senaste åren. Jag tycker om barock-estetik men 00-talet är bara för mycket...

Husmorssemester

Idag har jag varit stadgad karl i sju år. Om uppskattningsvis en månad kommer jag att ha varit i mitt förhållande i en fjärdedel av min livstid. Tidens flykt upphör aldrig att fascinera.

Firandet avlöpte dock igår. Idag är den väna på utbildningsdag och jag avnjuter en stilla dag med hemmets sysslor.

Saker på att-göra-listan:
• Baka två sorters bröd
• Fixa teaterbiljetter till öppen repetition (=gratis kultur för fattiga)
• Stordisk efter gårdagens svirande
• Skicka in en blankett till a-kassan
• Ta tag i en försummad kurs
• Skriva en – eller rättare sagt tre – roman(er)
• Söka jobb, helst två stycken.
• Städa
• Koka ihop lite godis till morgondagens rummy. (Troligen mintkyssar)
• Ordna några kvarvarande Isländska formaliteter
• Ta tag i diverse försummade kontakter.
• Sömnadsarbete: laga ett par byxor och ett par handskar
• Bara vara
Parallellt med detta: konsumera så mycket P1 och Gerhard-kupletter som det bara är möjligt.

Rimligtvis kommer det att gå åt skogen. Det har faktiskt redan gjort det. Visserligen har jag fyra limpor i ugnen och en deg till på jäsning och har diskat ganska mycket men några biljetter blev det inte. Jag var visserligen där bara någon timme efter att biblioteket (och biljettsläppet) öppnat men det visade sig vara tio minuter för sent för att få de sista biljetterna. Det är naturligtvis glädjande att boråsarna är så intresserade av kultur. (Eller att de bara är så bängsnåla som man tror.) Jag tror föresten att det är ganska smart marknadsföring, som säkert märks i ökat tryck på de betalande biljetterna också. Blev själv mer benägen att köpa biljett nu, men det har jag inte råd med så därav blir intet.

Fick hursomhelst en promenad och faktiskt en liten naturupplevelse på vägen hem. Det gick en häger i diket och det har jag inte sett någon tidigare. Inte i ett dike i Borås i alla fall.

Tid att jaga vidare. När jag söker jobb försöker jag framstå som välplanerad och effektiv och man måste ju leva upp till sin självbild.

U.J.

Susanna Alakoski...

...gjorde inte sitt livs bästa föreläsning häromdagen när hon var dragplåster på debutantprisutdelningen. Det är lite konstigt för såvitt jag kan begripa måste hon ha pratat på tusentals bibliotek vid det här laget.

Hela kvällens föreställning var lite fnissig - på ett inte särskilt bra sätt - förutom själva intervjudelen som mest var småseg. Alakoski vacklade mest hit och dit och gjorde ett försök att vara fnissig: Hon citerade sin enda negativa recension, som hon (liksom förra årets dragplåtser Jens Lapidus) fick i Borås Tidning. Tyvärr höll det inte riktigt. Det hade krävt att "Boråsmannen" som hon kallade honom, hade dragit till med något mer drastiskt. Nu skrev han mest att "det här hade annars kunnat bli något bra" och Alakoskis underförstådda motbevis var att boken minsann sålt löjligt mycket och vunnit pris. Om jag hade skrivit recensionen hade jag nog kunnat sova gott om natten ändå.

Det här kan jag lite smådrygt anteckna eftersom jag vet att Alakoski inte kommer att repas av det här. Hon är -såvitt jag märkt- en god författare och har åtminstone i radio hållit lysande tal. Därför är det lite spännande när det inte riktigt vill sig. Av samma anledning som man intresserar sig särskilt för en begåvad trapetskonstnär som trillat ned.

En sak var dock intressant: Jag blev ganska övertygad om att Alakoski gjorts mer till ett "begåvat naturbarn" i media än hon faktiskt är. Visserligen är hon en klassresenär men den detalj som jag tror spreds mest när det skrevs om "Svinalängorna" var att hon hade skrivit manuset på bussen medan hon arbetspendlade. (En J K Rowling-historia alltså!) Att hon faktiskt var en av de första som gick på skrivarskola hade jag inte hört något om. (Även om hon avsiktligt väntade i tre år med att söka för att "inte bli försökskanin".) Och att hon varit pressekreterare på hög politisk nivå visste jag inte förrän jag läste BT tidigare på dagen. (Det tror jag i och för sig att det kan ha talats tyst om eftersom färre skulle intressera sig för hennes bok om hon kunnat avfärdas som "vänstertant".)
Dessutom hade hon en lång korrespondens med Albert Bonniers förlag innan hon slutligen gav upp ambitionen att bli prosalyriker och skrev en roman istället.

För övrigt nämnde hon i förbigående att det fanns många som ville att hon skulle skriva en trilogi där "Svinalängorna" utgjorde första delen. Det framgick inte om hon pratade om förlagsfolk eller läsare. Det är hursomhelst ganska avslöjande och jag är glad att hon står emot. Som vi har lärt oss använda trilogi-begreppet betyder det väl ungefär "magnum opus" men numera betyder det snarare "så många böcker vi orkar med om ett ämne och fortfarande tycka att det är bra". Skriver man en bok som folk tycker är bra så får den en uppföljare och i så fall kan man ju lika gärna göra det till en trilogi. (Jens Lapidus är ett hyfsat fräscht exempel. Han kallar dessutom sin trilogi för "Stockholm Noir" vilket också är etiketten han sätter på hela sin genre. Han kommer alltså att få problem ifall han vill skriva en fjärde bok som på något sätt går i samma stil.)

Astrid Lindgren lär/tycks ha arbetat efter en trilogi-princip för att inte en vacker dag upptäcka att hon skrev långserier. Det finns följaktligen tre böcker om Emil, Pippi, Bullerbyn och jag tror även om Kati och Madicken. Det finns troligen fler exempel. (Att Mio-Lejonhjärta-Ronja i efterhand bildar en sorts fantasy-trilogi är nog däremot oavsiktligt.) För henne var trilogin alltså snarare en gränssättande funktion och det verkar nu ha spritt sig till vuxenlitteraturen. Jag tycker faktiskt inte att behovet borde vara lika stort där.

U.J.

Det var årets kulturhändelse det

Nu har jag för tredje gången varit på min sista debutantprisutdelning. Mannheimer vann. Jag har inte läst någon men höll på Boardy. Sett till scenframträdande är Mannheimer en värdig vinnare. (Sett till scenframträdande är Hassan Loo Sattarvandi en rätt ovärdig katapultpristagare, men nu är det ju inte det som bedöms. Förhoppningsvis har juryn gjort sitt jobb.)
Eventuellt var det faktiskt ett överraskningspris i år.

Satt långt bak, bredvid två tvättäkta kulturmarodörer som väste "gud vad gymnasialt" när en av de nominerade till Lilla BT-priset läste. Jag höll faktiskt med dem. Det tyder kanske på att jag inte är lika gymnasial längre. Fast jag tvivlar på det. Jag har haft en låg dag idag. Idag hade inte Hemingway fått godkänt. Andra dagar är jag oerhört lättpåverkad och tycker att "Det snöar." är en genial mening -åtminstone om jag har skrivit den själv.

(Samma kulturmarodörer kallade förresten Elin Boardy för "brådmogen" eller något i den stilen.)

Annan minnesvärd sak är att jag tyckte synd om den stackars tredjepristagaren i lill-priset. Han gick minsann på folkhögskola (skrivarlinje antar jag) och skulle minsann bli författare. Och så fick han brons efter två snoriga gymnasieungar. Fast han fick åtminstone prispengar, vilket väl de andra "stora" författarna inte fick.

Annars minns jag det mest som en halvdan kväll som krönte en rätt usel dag. Evenemanget var det nog inget fel på men nu blev det mest en påminnelse om mina kroniska tillkortakommanden som prosaiker, bibliotekarie, kulturskribent och minglare. Jag var en gång en blivande föredetting. Det känns länge sedan nu.


U.J.

Jobbsök och proffssökare

Nu har jag sökt ett mediajobb igen. Och jag undrar fortfarande hur fanken journalister bär sig åt när de söker jobb. De ska ju bevisa att de kan skriva snärtigt och roligt och spännande och medryckande och någon mer tröstlöst genre att bevisa det i än ansökningsbrevet har jag svårt att komma på.

Det måste vara snäppet värre än att tillsätta till exempel förläggare. De måste ju bara känna igen kvalitet när de ser den.

Jag har sneglat lite på ett utannonserat skribentjobb från cvfabriken som verkar vara någon sorts marknadsföring. Man ska hjälpa folk med deras cv, förstå "vad som krävs för att effektivt sälja in en person och få denna att sticka ut, bland i många fall hundratals ansökningshandlingar".
Det slår sig att det faktum att man söker ett sådant jobb bevisar att man inte är behörig. Åtminstone skulle det göra det i mitt fall.

Det är knepiga tider och coacherna skär guld med täljkniv. En del av dem är hyggliga människor som gör vad de kan för att hjälpa andra - jag har själv en i bekantskapskretsen - andra är mer eller mindre charlataner. Man ska kanske inte klandra dem, för det är en underlig bransch, nästan lika konstig som att söka jobb.
Ansökningarna till en viss högskolas nyinrättade tjänst som karriärcoach lär förresten ha varit under all kritik.

U.J.

På alla plånböckers dag

Det har tjatats oerhört mycket om Alla Hjärtans Dag i år. Nu bor jag visserligen i Borås och det kan vara värre här i riksgenomsnittet men jag tycker det har skyltats med Alla-Hjärtans-prylar och -evenemang i någon månad nu.
Anledningen kan rimligtvis inte vara någon annan än att julhandeln inte gick något vidare.

Konstigast är kanske Manpower. Jag registrerade mig hos dem när jag sökte ett jobb för en tid sedan och hade väl nästan glömt bort det nu. Jag drunknar inte direkt i erbjudanden. Så igår fick jag ett mäjl med rubriken "Love is in the air".

Texten:

Det är lätt att känna sig låg i lågkonjunkturen. Kompisar blir arbetslösa, medierna rapporterar om krisbranscher och i affärerna tar de fula reakläderna aldrig slut.

Vi på Manpower har tröttnat totalt på de dåliga tiderna. Här kommer därför en varm och virtuell hälsning som vi hoppas ska höja humöret inför Alla Hjärtans Dag.

(Det finns en liten länk också och man kan skicka vidare hälsningar till folk men sedan är det slut.

Att vi har en av de mest hajpade valentin-dagarna hittills gör givetvis livet lite jobbigt för mig. Det är ju helg och man skulle ju kunna tänka sig att göra något gott ikväll men nu får det nog bli gröt. Man kan ju inte gå i ledband heller.

Jag är ett stort fan av myndigheter med myndighet. Jag välkomnar alla utredningar om hur mitt hushåll ska fördela städning och disk och uppfostran av eventuella barn. Jag betalar gärna skatt som går även till museer som jag inte besöker. Men den dag jag behöver relationsråd från tillverkarna av konfektyr och vykort tror jag mina problem är allvarligare än så.

(När jag tänker på saken tror jag att det finns många människor som ogillar "förmynderi" men gillar Alla Hjärtans Dag. De låter alltså gärna sina själar duperas men drar en integritetens gräns kring sitt hem- och arbetsliv.)

I Borås Tidning kan man även läsa att det blir allt vanligare att gifta sig på Alla Hjärtans Dag. Att ha ett bröllop "i kärlekens tecken". Jag undrar vilka tecken som är vanligast och ifall det finns några fräscha alternativ. Melankoli kanske.

God Humbug på er allesammans.

U.J.

Åsa-Nietzsche och teorin om den eviga återkomsten

Svensk film överträffar dikten!
En storm av känslor for genom min känsliga själ när jag på flera olika platser läste att man ska väcka liv i Åsa-Nisse-serien igen. Dagens film- och litteraturvetare lever sannerligen i intressanta tider. Aldrig har idén om de skilda kretsloppen märkts tydligare. Eller åtminstone inte sedan de svenska pulp-pocketarna reducerades till Harlekin-serien.

Efter att ha hämtat mig från det chockrelaterade skrattanfallet blev jag arg. Inte för att projektet skulle vara konstnärligt tvivelaktigt utan därför att någon "stulit" eller åtminstone förstört min idé. I ett utkast i somras skissade jag nämligen på något liknande i sorts imiterad memoarform:

I hela mitt liv har jag haft en olycklig kärlek till filmen och kanske särskilt för det storslagna i genrer med lågt anseende. Vid några tillfällen har jag försökt skriva filmmanus. När millenniet var ungt var jag en av de inblandade i ett långt framskridet projekt i syfte att skaka nytt liv i en av svensk filmhistorias mest långlivade serier. Svensk Filmindustri var mycket intresserade av ”Åsa-Nisse på Facebook”. Troligen lyckades vi väcka den gamla svartsjukan mot Svensk Talfilm och AB Filmcenter till liv och dessutom passade projektet väl in i den dåvarande finansieringspolicyn. Större delen av rollerna nycastades men det beslutades att John Elfström och Bertil Boo skulle återskapas digitalt. Det kom så långt att scenen då Åsa-Nisse och Klabbarparn bygger Knohults första rondellhund provfilmades på Gärdet i Stockholm. Därefter rann projektet ut i sanden, av ett flertal anledningar. SF var dock fortfarande intresserade av konceptet och vår planerade uppföljare med arbetsnamnet ”Så tuktas en modebloggerska” såg en tid ut att kunna bli verklighet.

Det var det tarvligaste jag kunde komma på om svensk film och det räckte alltså inte långt.

Nu får jag gå vidare och låta Zombie-Nisse klara sig själv. Man undrar ju lite hur de tänkt. Det finns en del intressanta saker att slå ned på i artikeln om man vill. På frågan ifall filmen utspelas idag eller på 40-talet får man svaret "Den utspelar sig i modern miljö, men i Knohult har tiden stått still." Om Åsa-Nisse skulle vara i 60-70-årsåldern i en rad filmer från femtio- och sextiotalet borde han alltså vara född kring år 1900 (I Åsa-Nisse i Kronans kläder presenterar han sig som indelt soldat - en yrkeskategori vilken som bekant avskaffades 1910.) Alltså borde det egentligen bli "Åsa-Nisse och hemtjänsten" som är temat den här gången. Joakim von Ankas biografi är mer realistisk än Åsa-Nisses.

Ok, man kanske inte ska avkräva seriefilmatiseringar (även om Åsa-Nisse ursprungligen är en romanfigur) för stor realism men det borde väl vara besvärande att dagens 60-åringar är födda 1949 och alltså hörde till Beatles primärpublik och tog studenten kring 1968. Jag antar att ungdomsrörelsen inte var så livaktig i mörkaste Småland.

Det finns ljuspunkter i artikeln också: "Vi har en väldigt kul idé, och vi filar på det sista just nu." - Om det verkligen stämmer gör det filmen unik i serien. Utan att ha sett alla filmerna vågar jag påstå att ingen av dem haft EN enskild idé, att den rätt sällan varit "väldigt kul" och att något filande definitivt inte har skett.

Det finns en oväntad ärlighet. Man talar rent ut om att det är kommersiellt projekt medan jag tror till och med Ragnar Frisk påstod att han gjorde någon sorts folk-konst.

Det överjävligaste med alltihop är att det är så ett så bizzarrt och omöjligt projekt att man faktiskt måste få veta hur det går! Man bara måste få veta hur de ska få ihop det. Då slutar det med att man gör precis som det sluga filmbolaget tänkt. Det här är mest diabolusiska argument för fri fildelning och avreglerad upphovsrätt jag har kommit i kontakt med.

U.J.

Tävlingstrenden slimmad

Häromdagen skrev jag lite surt om att man numera har tävlingar utan priser. Det visar sig vara ännu effektivare: Man har tävling utan jury. Hela svenska folket kan vara med och rösta fram den som Piratförlaget sedan lovar att läsa och kanske ge ut.
På den gamla goda tiden brukade arrangören åtminstone lova att öppna alla inkomna svar.

(Man undrar ju en aning om hur det ska fungera. Man kan ju knappast begära att svenska folket ska läsa igenom de 100 manus som redan kommit in. Det är troligare att de går efter mest-lästa-listan samt mängden snusk och utropstecken i titeln. Det kan mycket väl vara en begåvad tjomme som vinner men de som förlorar behöver nog inte ta det alltför hårt.)

U.J.

Alla dessa karriärcoacher...

Man kan anta att man är mindre lovande när folk i bekantskapskretsen ger upp sina något vaga förhoppningar om att man ska bli specialpedagog för handikappade och istället tipsar om att man kan hitta en KY-utbildning med VVS-inriktning med möjligheten att så småningom avancera till vaktmästare.


Av artighet väljer jag att tolka det rådet som något förvirrat.

U.J.

En tävlingstrend

Nu måste alla artiklar före avslutandet av tredje meningen innehålla frasen "i finanskrisens spår" (eller motsvarande) men den här gången passar det rätt bra.

I finanskrisens spår ser vi nu en medietrend (ok. ska man vara ärlig är det en Aftonbladet-trend): Tävlingar utan vinster.

Det första jag iakttog var STORA Bloggpriset. Jag vet inte vad det finns för bloggpriser som det är större än men det bestod hursomhelst av att få sitt namn tryckt i Aftonbladet och ett diplom att hänga på väggen. Om man ser till att rätt många av bloggarna troligen hade fler besökare än STORA Bloggprisets hemsida så var det alltså Aftonbladet som fick ära på bloggarnas bekostnad istället för tvärtom.

Nu är det priset utdelat. Dags för nästa: BOK-SM. (Av någon anledning flyttad till kultursidan på Aftonbladets webbplats.) Det hela är ett samarbete mellan Aftonbladet, Piratförlaget och Piratförlagets plantskola Kapitel 1. Tävlingsförfarandet består i att man laddar upp sin byrålådsvärmare på Kapitel 1. Vinsten: ett förlagskontrakt. Det vill säga precis samma sak som man vinner om man skickar in ett tillräckligt bra manus till ett någorlunda lyhört förlag (som möjligen kan vara Piratförlaget). Visserligen utlovas det att man får bli kollega med Martina Haag och att man ska få sitt kontrakt i samband med en gala i Globen men jag har ändå rätt svårt att fatta grejen.

BOK-SM för dock två roliga saker med sig. Först och främst får man skrivtips av Jan Guillou och de handlar inte riktigt om det gamla vanliga. Han tipsar istället om att man inte ska skriva om skilsmässor för sånt är det ingen som ger ut.
Sedan är Dagens fråga i Aftonbladet "Drömmer du om att skriva en bok". När jag skriver detta har 6 183 personer svarat och 64,5 procent har svarat ja. Det är en vacker liten bild av vårt samhälle.
(Nej, det är ingen vetenskaplig undersökning och ja-sägare besvarar givetvis frågan i högre utsträckning men proportionerna var faktiskt desamma i morses innan BOK-SM var en fråga för kultursidan.)

Om det här sättet att ordna tävlingar sprider sig kan vi se fram emot lokala lotterier där priset består i att få gå och handla i de vanliga lokala affärerna till det ordinarie lokala priset.

U.J.

Val och dess konsekvenser

När man är arbetslös och är skyldig att ägna dagarna åt att skriva brev om sin egen förträfflighet drabbas man ibland av känslan att man borde våga något mer. Att man borde kravla ur hjulspåren.Göra något annat. Man har ju faktiskt - åtminstone i teorin - tid. Och man är ju de facto fri.
(Om människor förstod vilken frihet de hade skulle de darra som hundar inför en jordbävning skriver Ranelid tydligen hela tiden. En del recensenter gjorde sig lustiga över det men jag tycker inte det är så farligt. Inte jämfört med att "orden ligger som svarta lamm på vit mark".)

Det är alltså den romantiska hjälte/geniföreställningen som sticker upp plytet igen. Den gör lätt det i en generation som aldrig tillåts komma ur tonåren.
Då kommer jag givetvis osökt att tänka på Signe Björnberg.

Få har gjort en sådan storslaget romantisk kärleksförklaring till konsten som hon: Hon flyttade till staden för att bli författare eller svälta ihjäl. Stadens förläggare var inte vidare imponerade men hon kämpade vidare, bokstavligen för livet, och fann en desperat lösning. Efter två veckor då hon bara druckit vatten eftersom maten var slut kunde hon stapplande leverera följetongsromanen "Den steniga vägen till lyckan". Som pseudonym valde hon Sigge Stark. Hon skulle brännmärkas för livet med det namnet.

Björnbergs öde var som hämtat ur Hades - hon hade sagt till sig själv att hon ville skriva eller dö och nu fick hon skriva, ständigt skriva, för livhanken. På en marknad som Författarförbundet uppenbarligen inte låtsades om tryckte hon ur sig roman efter roman, ständigt intrasslad i förskottsskulder. Hon fick kaffepengar för förstaupplagan och förlaget förbehöll sig rätten att trycka nya upplagor -ibland med annan titel - och stoppa pengarna i sina egna fickor.
Man kan nog tala om att läsarna älskade henne - hon blev ett begrepp, efterfrågas ännu och repriserades ännu häromåret i Kvällsstunden - men kritiker och övriga representanter för den goda smaken avskydde henne med ett rödglödgat hat. Hon blev en egen genre - det kunde de båda parterna enas om.
I en sen intervju berättade hon att vad hon mest av allt drömde om var en sommar då hon inte behövde skriva för sin försörjning. Det ledde till en uppsträckning från förlaget, trots att hon enligt gällande lag var pensionär.

Vissa författare - som ovan nämnda Ranelid - påstår gärna att de är produktiva. Det är rent dyngsnack. Ingen har kunnat fastställa hur många romaner Signe Björnberg egentligen skrev. (Tappra själar lär ha räknat någonstans till 140 och sedan tappat bort sig.)

Så jävligt är livet ibland och det kan man ha i åtanke när man sitter och är visionär.
Själv har jag inte fastnat i några beroendeförhållanden med Allers men en gång fick jag välja mellan två anställningar. Den ena skulle troligen givit mig en positiv människosyn. Den andra hade utsikterna att ge mig mycket pengar. Det var osäkra tider och en del praktiska problem. Jag valde pengarna.
Och pengar fick jag. Massor av pengar faktiskt. Men min tro på mänskligheten och samhället var det inte mycket kvar av efter den betan.

Man kan säga som i mitt favvo-anglo-ordspråk:
Passa dig för vad du önskar dig. Det kan bli precis det du får.

U.J.

The signs of Borås

Borås är inte bara dåligt väder, Shirley Clamp och ett kulturliv som är baserat på att få hit japanska turister. Det är också den knepiga annonseringens stad.

Jag har iochförsig intrycket att det blivit mindre striptease i stan de senaste åren men det kan ha att göra med att jag rör mig mindre i centrum sedan jag blev klar med högskolan.

Det bästa exemplet är centralt belägna Pizzeria Eldorado. (Bara namnet är roligt om man varit student hänvisad till billighetsprodukter men jag inser att "Eldorado" kan låta bra för lyckligt ovetande medelklasskunder.)
De har en skylt som de ställer ut på gatan med lite tider och priser och dylikt. På skylten återfinns också raden. "Obs. Vi har alltid bra kvalitet."
Man ska inte hacka på invandrare (för det tror jag ägaren är) som skriver mindre lyckade skyltar men det blir ännu bättre är att folk från Borås inte förstår komiken, ens när man förklarar den. (Till slut har man dragit hela ramsan:"idag är styrmannen full/idag är kaptenen nykter, "Gud hjälpe mig för den gossen men idag var han åtminstone nykter." och dragit upp det till en rätt teoretisk nivå. Det hjälper verkligen inte.)

Senaste tillskottet är tillfälligt. Vår sista centrala skivaffär går i graven. (Den har varit rätt trist, framförallt vad gäller prissättningen. Hur mycket som är skivbolagens fel - som BT säger - kan jag inte bedöma.) För att markera att man snart inte kan köpa Christer-Sjögren-tolkar-Elvis-skivor där har innehavaren satt upp stora, handskrivna plakat med texten "Sellout".

U.J.

Språkpolisen får en ny brottsrubricering

Det här med liknelser - i synnerhet ordspråk och klichéer - verkar vara ganska problematiskt numera. De har ju ofta blivit till av en anledning, nämligen att de är sanna eller att de är så slagkraftiga att vi gjort dem till en del av vårt tolkande av verkligheten.

I någon mån utgör de väl ett kulturarv och borde vårdas och bevaras antar jag.

Jag har haft en skrivande-kursbok som tipsade om att man gärna kunde leka med dem och utveckla dem ett steg. Istället för att skriva "vit som ett lakan" kunde man skriva "vit som ett lakan på vädring". (Exemplet är grovt översatt för boken var på engelska och i originalversionen fanns alltså ingen antydan till allitteration.)

En vanlig strategi numera verkar annars vara att dra till med en liknelse som vi hört förr och lägga till att det faktiskt inte är någon liknelse (läs in valfri jämförelse med fakta-fiktionsdebatten här). Just nu håller jag på att läsa ikapp en hög gamla tidningar. Borås Tidnings julbilaga ägnar några sidor åt Hitlertysklands propagandainsatser i Borås.
"Den 2 september 1942 hade dock konsuln Gerhard Wenger bokstavligt talat eld i baken." kan man läsa.
Egentligen är det är det en ganska rolig och intressant artikel: orsaken till "elden" var att de tyska intressena länge försökt få igång en tysk språkkurs i Borås och nu hade en jämrans engelskakurs kommit före!
Kursverksamhet kom igång - läraren byttes dock senare ut pga bristande ideologisk tydlighet, trots sina planer på att köpa in ett "pingpongspel" för att öka dragningskraften med motiveringen: "Det är i själva verket den bästa propagandan."
Dock finns det ingenting i artikeln som tyder på att konsuln bokstavligen hade "eld i baken".
Bokstavligen eld i baken har man på sin höjd i Åsa-Nissefilmer, följt av den givna följdrepliken:
-Där feck han allt eld i baken, du Nesse!

Värst i genren hittills är dock den unge manlige talangjaktare (jag tror han var med i Idol eller något) som gav en intervju om sin längtan efter barn och sade:
-Jag har fysiskt ont i livmodern!

Onekligen ett kuriöst medicinskt fall men kanske inte först och främst ett tecken på barnlängtan.

U.J.

Den orädde professorn lever!

Jag har varit lite orolig ett tag. Ett normalt år ger Dick Harrison ut minst tre böcker, ofta fyra, men när jag senast kollade i det-som-snart-är-känt-som-före-detta-akademibokhandeln var de senaste böckerna på hans hylla från typ 2007.
Alltså har jag varit lite orolig. Kanske har han bara haft ett sabbatsår men man börjar givetvis misstänka depression, sjukdom eller död.
Men nu vet jag att karln lever. Han är tillochmed odödlig. Han finns nu som seriefigur!

På senaste Bild och bubbla är han rentav omslagspojke. Han poserar på månen framför en röd-vit-rutig raket. Rubriken är (fritt citerad):"Dick Harrison reser jorden runt i Tintins fotspår."

Jag har tyvärr inte läst tidningen än, men ett sådant projekt kan givetvis ta sin tid.

Jag antar dock att B&Bs budget inte räcker för att skicka honom till månen. Det lär dessutom vara svårt att få visum till Syldavien numera.

U.J.