Vid Ibsens polisonger!

2008 års julklapp, tidskriften Parnass visar sig vara förträfflig läsning – åtminstone när man spärrat in sig på ett museum och det är för dåligt väder för att man ska ha några besökare att ta hand om.
Det är genomgående trivsam läsning – man slås aldrig till marken men där finns ständigt små lärorika detaljer. Visste du det här om Ibsens genomslag i Sverige? Visste du det här om Strindberg i Paris?
Och efter en stund är man säker på att man borde läsa nyutgåvan av Ibsens dramer och Strindbergs sagospel: varför har man aldrig läst dem egentligen?

Roligt är också att tidningen återtryckt en kort-intervju med Strindberg som mest liknar något man tänker sig att hitta i dagens tidningar. Vi får bland annat veta att hans favoritblomma är alpviol och att hans favoritårstid är högsommar efter varmt regn.

Men mest tankeväckande är nog ändå listan på medlemsföreningarna: Parnass ges ut av De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd och i slutet på tidningen finns de förtecknade. Jag trodde ju att det blev någon sorts absurdistisk happening när Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren kom med häromåret. (Visst är det en fantastisk bild: De litterära sällskapens hörn på bokmässan och ERL-sällskapet inträngt mellan Ekelöf-sällskapet och Lagerlöf-sällskapet. ) men spännvidden verkar vara större än jag trodde. Jag noterar att det finns en förening vid namn Sigge Starks litterära sällskap, ett Arto Paasilinnasällskap och att Svenska Horatio Hornblower-sällskapet också finns med. Där står de listade tillsammans med the James Joyce society, Marcel Proust-sällskapet, tre (!) Ellen Key-sällskap och många många andra. Prydligt sorterade efter författarens (eller pseudonymens) efternamn. Det är riktigt vackert att se.

Pratet om att finkulturen blivit en subkultur och vice versa kan nog visa sig välgrundat.

U.J.