söndag, maj 24, 2009

Dagens litterära insikt

Som läsare har jag inga litterära skyldigheter.
Många texter kan vara svåra.
Många texter kan bli bättre om de läses en andra gång.
Allt kan inte förstås.
Men jag har inga skyldigheter gentemot texten.
Den har inte rätt att fodra en ny chans.
Det är författarens sak att inge mig lust till ännu en läsning.


Banalt - jajamensan. Men det är så det är. Man måste ha ett visst självförtroende som läsare. Vi har alla dåliga dagar -lågt blodsocker kan få stora konsekvenser för vår upplevelse - men läsning handlar ändå om att unna någon chansen att förföra en. Misslyckas personen i fråga är det knappast vårt fel.

Kom ihåg det. Skriv det på en lapp, ett plakat eller en t-shirt att ha med på debutantuppläsningar eller vernissager där kulturtanter av båda könen står och pratar om skillnaden mellan "betraktare" och "åskådare".

U.J.

torsdag, maj 21, 2009

Anteckningar om Jessica Schiefauers debutroman

Nu har jag läst ut Jessica Schiefauers Om du var jag. Överlag är den mycket bra. Jag kommer förhoppningsvis inte ligga sömnlös för dess skull men jag har tyckt om att läsa den och gjort det i stora sjok. Nu när jag slagit ihop den är det med en sådan där behaglig tankfullhet.

Några saker är särskilt värda att notera.

1) Inledningen. De första meningarna lyder:
Det finns ett köpcentrum i staden, ett sånt där med stenlagda inomhusgator och glastak, och under glastaket finns nästan allt man kan önska sig. Här finns små boutiqer och stora klädaffärer, turistinformation, post, bingolottoförsäljare, affärsmän i kostym, killar i keps och pitbulls i nithalsband. Här finns resebyråer med paketerbjudanden och restauranger med takeawaypriser; BigMac-meny i brun papperspåse, Tokyo Sushi, Baguettekungen och Falafelhörnet. För den som önskar sig något ännu enklare finns här också en liten öppning i väggen, en liten upplyst glasdisk, över den står det Franska läckerheter i franska flaggans färger och bakom den står Agnes.


Sedan kommer ett nytt stycke som lägger rätt mycket fokus på den kväljande doften av florsocker och smördeg.
Kalla mig överkänslig men det här tycker jag faktiskt är en mästerlig inzoomning. Det är inte bara effektivt, det korresponderar helt och hållet med Agnes position i livet. Hon är en sådan som ser andra komma och gå, lite skuffad åt sidan. Hon är omgiven av delikatesser som vid närmare granskning visar sig vara äckliga. Fler skulle nog komma på idén att ge henne ett sådant jobb men de flesta skulle nog, som jag, börja med ett trist, kvasilitterärt tuggande.
”Agnes såg ut över inomhusgatan och skyltfönstret mittemot och suckade. Det var minst en timme till den första kunden skulle komma. Det var tur att hon hade timlön.”
Typ något i den stilen.
Så icke Schiefauer. Hon tar i rejält istället och gör det med ett sorts sagotonfall som egentligen inte finns i resten av boken (men det gör mig ingenting. Jag gillar tanken på att författaren för mig in genom dörren och sätter mig på Agnes axel där jag sedan sitter tills boken är slut.)
Någonting (troligen frasen ”allt man kan önska sig”) ger mig associationer till Damernas paradis – som jag inte läst men jag tror att den handlar om varuhus. Det passar också väl till bokens tematik eftersom en galleria är ett falskt paradis – där allting har sitt pris.
Mest påminner det givetvis om Thérèse Raquin och dess skildring av Pont Neuf-passagen. När jag hade läst inledningen första gången var jag beredd att satsa ganska mycket på att Schiefauer äger Klasikerförlagets utgåva (som går i blått, rött och vitt). När jag gick tillbaka till Zola för att jämföra blev jag lite mindre säker för han lägger verkligen ned oerhört mycket energi på att visa vilket avskyvärt ställe den gallerian är, men tekniken och kontrasterna är desamma. Man kan lite stöddigt påstå att Schiefauer gjort vad Zola försökte med, eller kanske vad han skulle göra i vår tid när ingen har lust att läsa ett helt kapitel miljöskildring för att förstå att ett ställe är sunkigt.

2) Det här är inte någon helt igenom munter bok precis, men jag måste säga att Schiefauer lyckas osedvanligt bra med att få mig att förstå charmen med huvudpersonernas slarviga liv. Det är nog första gången som jag – i något som kallas ungdomsbok – läser om ungdomar som går på fest och verkligen begriper varför de gör det. Det brukar verkligen inte bli muntra tillställningar och själv förstår jag aldrig varför de inte satt hemma och läste istället. Men här hajar jag faktiskt. De har faktiskt roligt. Ibland får de för mycket, ibland händer något jobbigt eller pinsamt men det positiva med festandet överväger faktiskt. (Och det utan att det skadar berättandet, snarare tvärtom.) Förhållandet till sprit och sex är inte oproblematiskt men alla har en sorts självklar grundtrygghet i ämnet. Det beror nog delvis på att personerna är lite äldre än de brukar vara i sådana här böcker. Vilket för oss till att
3) Det är en riktigt konstig genrehybrid och den har en tidskänsla som närmast inger svindel. Jag tror att boken marknadsförs och recenseras som en ungdomsbok. Det förstärks även av bokens utseende och tematik och ton. Om man utgår från hur den här genren brukar se ut skulle Agnes och Louise vara sisådär 16 år och just ha gått ut högstadiet. Nu funkar inte sådant i vår verklighet. Vi har i praktiken tolvårig grundskola i det här landet och att låta dem avstå från att gå gymnasiet skulle göra dem trashiga i läsarens ögon. Alltså är de 19-20 år (det visar sig senare att Louise har haft ett års uppehåll). De är myndiga och fullt tillåtna att dricka och hångla så mycket de orkar. De trevar sig ut i den begynnande vuxentillvaro som är bokens – men knappast läsarnas. Det är ingen dans på rosor att vara strax under tjugo, särskilt inte om man inte planerar att studera eller liknande, men jag har svårt att få det till en ”ungdomsproblematik”. Jag gick för bövelen på universitetet när jag var lika gammal som Louise. (Vilket inte hindrar att jag tror att boken går hem på den hylla den nu blivit placerad.)
Tidskänslan är alltså också förvirrande. Som sagt känns det lite grann som att en historia om två sextonåringar som äntligen slutat nian och får göra vad de vill (tackochlov utan alla dessa experiment och kollisioner med gränser – jag uppskattar att de är äldre). En sådan historia skulle för att vara realistisk behöva utspela sig senast på åttiotalet. Nu har den liksom knuffats in i 2000-talet med en del intressanta följder. Jag är född 1980 och har ägt typ två nummer av Platsjournalen och de har jag tagit för att vara artig när jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Jag är rätt övertygad om att nästan alla av dagens nittonåringar som söker jobb utomlands gör det via nätet men Internet är nästintill osynligt i den här historien. Det förekommer några pliktskyldiga mobiltelefoner men fast Agnes och Louise har varsin och rätt skral ekonomi har de en fast telefon på väggen och till och med en telefonsvarare med blinkande lampa!
Jag skriver det inte som kritik utan med en stilla förundran. Rätt ofta blir hänvisningarna till datorer och sms krystade i moderna skildringar av ungdomliga miljöer. Det är skönt att någon orkar låta bli men fascinerande att hon kommer undan med det.
På samma sätt är det med vissa informationsluckor. Funkar det verkligen för Agnes att få ledigt från sitt jobb sådär? Missar hon inte hyran om hon inte kommer hem till lägenheten på en månad? Det finns väl inget flyg mellan Göteborg och Korfu om man inte bokar charterbiljett? Och givetvis var det bara bra att inte slösa utrymme på de svaren:
-So what om det är lite bökigare att flyga reguljärt. Man byter väl i Aten eller något. Håll dig till storyn!
Men så är jag en tvångig jäkel som helst inte vill läsa om toalettbesök där det inte framgår att personen tvättar händerna efteråt och som kan ha svårt att skriva att en person kom in genom en dörr utan att berätta att han stängde den efter sig. I det avseendet är den här boken helt klart ett föredöme.

U.J.

onsdag, maj 20, 2009

Nutida mysterium

Hur fanken är man funtad när man har skrivkramp över ett CV?


U.J.

Properly Nested AND Nyckeln till Hemingways författarskap

Jag bor i en stad med en stadsteater - vilket tydligen är ovanligare än man kan tro. Där höll man häromveckan på att sälja ut delar av rekvisitaförrådet. Jag hade hoppats på att hitta brinnande svärd och eleganta hattar men någon opera är det ju inte. Hursomhelst var det ganska trevligt att gå omkring bland alla fågelburar, plastpolkagrisar och uppdukade maträtter av frigolit. Och så hittade jag två böcker för en krona stycket. Bruno Bettelheims "Sagans förtrollade värld" - en av de knäppaste men ändock intressantaste böcker om sagor som gjorts enligt min ringa mening - och Ernest Hemingways "En fest för livet" -som är en bok om vilka konstnärer han söp och svalt med i Paris på 20-talet.

Min läsordning är inte i någon större ordning just nu. Det liknar mer programmering än studier. När man knappar xhtml är det viktigt att man avslutar sina taggar i "motsatt" ordning än man skrev dem. Har man till exempel bestämt sig för att text ska vara fet och kursiv i den ordningen är det viktigt att man sedan avslutar kursivområdet innan man avslutar fet-området.

Ungefärlig skiss över böcker på och kring nattduksbordet i någon sorts kronologisk startordning:
Kjell Johansson "En rövarhistoria"
Natalie Goldberg "Skriva med kropp och själ"
Carina Rydberg: "Den högsta kasten"
Jessica Schiefauer: "Om du var jag"
Ernest Hemingway: "En fest för livet"
Och så har jag precis sträckläst Kalle Linds "Människor det varit synd om".
Nu har jag gått hopp om att avsluta Hemingway, därefter Schiefauer, därefter Rydberg och ja ni fattar.
Om jag kommer till slutet på listan kanske jag rentav kan läsa ut HC Andersens samlade verk som legat på nattduksbordet i åratal nu.

Listan är lite friserad, startordningen är lite svårbedömd, om inte annat för att den utgått från olika bokhyllor (i U-port respektive Bore-us).
Och så har jag bortsett från "Bin till nytta och nöje" mm.

Hur som helst gjorde jag igår ett fynd som troligen är förklaringen till de oräkneliga krognotorna i Hemingways "Och solen har sin gång" (av Arne Anka kallad "Och solen slår runt").


Enligt alla värdemätare var vi fortfarande mycket fattiga och jag hade fortfarande så små inkomster att jag måste säga att jag hade blivit bjuden på lunch och sen tillbringa två timmar med att promenera i Luxembourgträdgården och komma tillbaka och beskriva den underbara lunchen för min fru. När man är tjugofem år och är tungviktare av naturen blir man mycket hungrig om man hoppar över ett mål. Men det skärper också hela en iakttagelseförmåga, och jag märkte att många av de människor jag skrev om hade glupande aptit och var mycket intresserad av mat, och de flesta av dem längtade efter att få en drink.


(Egentligen gör han en olycklig hopdragning när han talar om iaktagelseförmågan - det framgår i resten av boken att det inte bara gällde analysen av den egna texten.)
För Hemingwaykännare var väl det här inget nytt men jag blev glad när jag hittade det. Boken är f ö strålande och ganska Hemingwaysk - det händer egentligen inte något, folk driver omkring och på köpet får man några roliga scener och en oneliner om när Ezra Pound skulle lära sig att spela fagott.

U.J.

torsdag, maj 14, 2009

Välgörenhet (igen)

Jag har av någon anledning pengar i Robur. Tydligen uppstod något misstag om hur mycket avgift de skulle ta ut och därför kommer jag att få tillbaka nästan trehundra kronor som de snodde från mig 2004. Om jag vill kan jag skänka det till en välgörenhetsorganisation.

Nåväl, eftersom alternativet är att få dem inmatade i den där fonden som jag inte lär ha någon glädje av på den här sidan pensionen vänder jag blad och tittar på listan över möjliga organisationer.

(Det är dessutom en kristen skyldighet att bistå de som behöver hjälp. Utilitarister i läsekretsen kan nog hålla med om att det åtminstone är nyttigt. Och det är för den delen inte helt oegoistiskt av mig: Jag må leva på halv a-kassa men 300 pix -före skatt - är ingen större förmögenhet. Skickade ut i världen kan de däremot leda till att ett eller ett par barn kan gå i skola i ett år, vilket är en stor skillnad i deras liv. Genom att skänka en slant då och då kan jag alltså se till att det finns någon sorts mening med det här förspillda livet.)

Det är nog en av de konstigaste listor över välgörenhetsorganisationer jag sett. Jag har ju tidigare skällt en del på Cancerfonden i allmänhet och Rosa Bandet i synnerhet. (Här och här.) Det står jag fast vid. Cancerfonden gör säkert ett utmärkt arbete men välgörenhet är det inte och man ska banne mig inte tro att man "gör en skillnad" för att man köper en produkt som målats rosa.

Den här listan var alltså snäppet värre. En del nogräknade humanister (i den moderna, militanta meningen) skulle kanske sätta sig på tvären över att EFS och Pingans missionsverksamhet står på listan. Det känns lite ovant att räkna intresseorganisationer som Hörselskadades riksförbund dit också men det må väl vara hänt. A non smoking generation och Motorförarnas helnykterhetsförbund glider med av bara farten.
Till de allra mest udda hör Dansens hus, Riksmusei vänner, Östasiatiska museets vänner och Göteborgsoperan! Visst. Kultur är bland det viktigaste som finns efter fred, vaccin och potäter men välgörenhet är väl att ta i?
I mitt huvud framträder en bild av en trind kostymklädd man som röker cigarr och säger att "Det är hemskt viktigt att vi bryr oss om varandra. Jag gör vad jag kan. Jag skänker trehundra kronor till Göteborgsoperan varje jul." Bilden blir ännu roligare och mer surrealistisk av att han talar överklassgöteborgska.

Det blir inte helt lätt att avgöra vem som ska överta mina ärligt snodda fondpengar men det blir åtminstone lätt att grovsålla.

U.J.

lördag, maj 02, 2009

”Vi som alltid sa madonna!”

JAG TÄNKTE TA BORT DET HÄR NÄSTAN DIREKT EFTER ATT JAG SKRIVIT DET. DELS KÄNNS DET INTE SÅ FRÄSCHT ATT DRA UPP SAKER SOM DET TYDLIGEN TJAFSADES OM I TIDNINGARNA FÖR TVÅ ÅR SEDAN. DELS TROR JAG ATT JAG UNDERSKATTAT SANDAHL, ÄVEN OM JAG NOG HADE RÄTT I ATT MEDIECIRKUSEN VAR LITE VÄL LALLANDE FÅNIG. MEN NU FÅR DET IALLAFALL STÅ KVAR TILLS VIDARE. OM INTE ANNAT FÖR ATT DET ÄR FÖR LÅNGT FÖR ATT FÅ PLATS I MIN LÄSDAGBOK.


Om det inte vore för att jag ibland får intryck av att det är ofrivilligt är det givetvis väldigt roligt, kanske rentav genialt, att låta huvudpersonen i en bok man kallar Vi som aldrig sa hora lida av maskerat men kraftigt hora-madonna-komplex.

Japp, jag har alltså läst Ronnie Sandahls (eller Sandal som jag ibland kallar honom) ”generationsroman” för åttiotalisterna. Jag känner inte igen mig ett skit men förhoppningsvis beror det delvis på att jag är några år äldre än Ronnie och hans figurer. När jag var ung skickade man inte SMS, man drack inte kaffe latte ur take-away-muggar och man såg definitivt inte V for Vendetta på dvd. (Det där misstänker jag fortfarande är en anakronism men det är möjligt att det går att klämma in i kronologin med milt våld.)

Fast vad vet jag om hur det var när jag var ung? När jag läser får jag återigen känslan av att ha tillbringat livet i mitt eget lilla hörn, lite vid sidan av. Jag kan för den delen inte komma på något jag missat.

I min gymnasievärld umgicks man överhuvudtaget inte med människor som läste praktiska gymnasieprogram. Någon från Barn- och Fritid satt i elevrådet. Någon bekant i föreningslivet läste Industri eller IV. Det var allt. Men i Falköping umgås man tydligen med alla.

Falköping är även helvetet på jorden, det begriper man. Det ligger fångat mellan två berg och plågas av ständigt strilande regn (lite som Borås alltså). Det går inte att komma därifrån heller. Enda möjligheten till Ett Annat Liv är att få volleybollstipendium. (Något som nog faktiskt är tänkt att tas på allvar även om det låter rikslöjligt för någon med min bakgrund.)

Huvudintressena i det litterära Falköping är sex (helst bakifrån) och sprit. I det förstnämnda är de flitiga och avancerade, i det sistnämnda är white russian det mest sofistikerade de kommer i kontakt med. Utöver det finns idrott och längtan till ett bättre liv. Det är rätt kört.

När Amanda Svensson debuterade häromåret med Hello Dolly jublade någon tidning ”Dolly är den nya mannen”. Minst lika sant är att Hannes och hans killkompisar är en vacker liten samling av den problemtyngda människogenren ”unga kvinnor”. De hetsäter, skär sig och har otillräckliga föräldrar. Hela katalogen alltså.

Storyn flyter rätt bra med ett par logiska luckor. Värst är kanske att de enda gångerna som Hannes svajiga och småpuckade omgivning gör goda analyser är när de talar om för honom (och läsaren) vad det är för fel på honom.

Tyvärr tror jag att den här boken lanserats som en det-är-synd-om-killar-bok. En ”berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades” som det står på baksidan. Och visst, som modern man är Hannes rätt misslyckad, men det beror inte – som media verkar tyckt – på att tjejer vill bli behandlade som ”horor” (vilket Hannes själv f ö gör vid minst två tillfällen) utan helt och hållet på honom själv. Själv vill jag nästan se pryglingen han utsätts för som en hämnd från författaren. Så har tyvärr inte media sett det och jag är väldigt osäker på Ronnie Sandahls egen uppfattning. Den artigaste förklaring jag kan tänka mig är att han spelat med i synd-om-killar-spelet för att sälja fler böcker.

Vi får tre rejäla porträtt av de manliga huvudpersonerna (må vara att Hannes mest förblir en streckgubbe som man får fylla i med sina egna konstnärliga komplex – heder åt författaren för att han dessutom låter Hannes vara en rätt usel självutnämnd skribent som dessutom kommer till insikt om det) men det är faktiskt bara flickvännen Wilma som jag verkligen förstår. Jag förstår precis varför hon inte kan leva med Hannes, varför hon är kroniskt otrogen mot honom och varför hon gör slut. I hans värld är alla tjejer horor eller madonnor och han är inte en sådan som kallar tjejer för horor. I Frippes värld, där tjejer är horor, kan tjejerna vara ungefär som de vill, så länge deras kroppar är tillgängliga. (och är väl egentligen fria att gå när de inte känner för att ställa upp heller – de är ju redan horor.) Hos Hannes kan de ingenting.

Vi har alla romantiska idylliseringsfaser. Av någon anledning verkar killar värst. Man missar aldrig ett tillfälle att tänka eller säga att den tillbedda är perfekt, men hur sant det än kan verka vara: Förr eller senare måste man fylla femton och inse att ingen kan leva lycklig med de tillskrivna egenskaperna.

Det är väl typ det som händer i den här boken. Eller borde hända. Inför läsarens ögon kläs Hannes av och visar sig vara en ganska ynklig gestalt. Tyvärr är det inte så han själv ser på saken och vad värre är: Jag är inte säker på att det är så Ronnie Sandahl ser på saken.

U.J.