Drömmar och kommentarer

I natt drömde jag att jag var på Svenska Barnboksinstitutet med anledning av en tjänst där. Jag minns inte om jag redan fått den eller om det var en intervju. Biblioteket var hursomhelst inrymt i ett pentry. (Jag har varit på Sbi, det ser inte ut sådär utan är ett gediget ställe. Min sjuka hjärna har helt ansvaret för den här avbildningen.) Föreståndaren var oerhört stolt över samlingen men när jag frågade efter saker fanns de inte. När jag frågade efter Liv Strömkvist (som främst var barnboksillustratör i den här drömmen) pekade han på en kokbok som hon tydligen illustrerat men mer var det inte. När jag nämnde en massa andra titlar jakade han till att de hade dem men kom bara dragande med diverse smutsiga tallrikar. Även i drömmen tyckte jag att han verkade förvirrad, för att inte säga sinnessjuk.

Mitt undermedvetna försöker uppenbarligen kompensera något samtidigt som det hintar om att jag diskade för länge i går kväll.

I övrigt har jag som tröstbeteende läst några Rocky-album och noterat att där åtminstone under en period ägnas rätt mycket funderingar åt bloggkommentatorns roll i ekosystemet. Erkänner mig skyldig. Jag lever alldeles för lite i den riktiga världen nuförtiden. Jag har helt enkelt inget eget att komma med. Det börjar väl bli dags att göra något åt det.

U.J.

Att knalla vidare (och fundera på hur det är att gå i andras skor och kläder)

För den med stort intresse för mitt känsloliv kan jag meddela att jag mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle göra och gjorde det redan igår. Det är lite som när man gråtit sig genom en begravning och världen är vacker genom de fräscha nygråtna ögonen.
Fast utan gråten och begravningen då. Jag har inte lipat. Inte så det gills. Men det är att komma tillbaka till en bekant men ovan verklighet. Och att återgå till sina gamla föreställningar om vad livet ska vara. Jag har nog inte råd med nya glasögon på ett tag till men jag har en stor skatteåterbäring på gång så möjligen vågar jag skaffa en ny ryggsäck och lämna in kameran på lagning.

Och så har jag fått en påminnelse om min bristande empatiska förmåga. Det är givetvis snöpligt att bli avfärdad (vad jag nu hade väntat mig) och börja om med nya platsannonser, nya stödord och utkast som leder till nya ansökningar som enligt arbetsförmedlingens egna optimistiska bedömningar med 99% säkerhet är rent slöseri med tid. Jag kan väl skylla på det. Fast det finns ju de som har värre jobb.
Kanske var det därför det tog mig nästan 36 timmar att inse att det kanske inte var helt lätt för arbetsgivarsidan heller. Det var någon som varit inblandad i projektet tidigare och som dessutom var en god katalogisatör som fick jobbet. Kanske var det samma kvinna som de haft inhyrd för att påbörja samlingen tidigare. Vad vet jag.

Ponera nu att de verkligen velat ha mig och att det skulle innebära att de behövde avslå hennes ansökan. När hon var på intervju gick hon säkert runt och pratade med alla och undrade hur de hade det nuförtiden. Och hon visste allt om vad som skulle göras. Tänka sig då att ringa upp henne och säga "Jo, du vi tycker bra om dig men vi vill faktiskt inte att du ska komma tillbaka. Men vi har hittat en blekfet tjomme från Borås. Han kan visserligen inte katalogisera och har aldrig jobbat med något vettigt i hela sitt liv men han har anordnat en arbetsmarknadsmässa för studenter!"
Det är mänskligt omöjligt. (I synnerhet som hon förmodligen upplever katalogisering som en huvuduppgift, vilket det strikt matematiskt nog inte är.) Om jag känner mig punkterad av en sådan beta skulle hon känna sig utdömd som människa. Om de ändå envisades skulle det kunna bli ganska ifrågasatt bland personalen och det är ju inte så roligt när man är en liten firma som försöker vara en idealisk organisation att jobba för.

E skrattade när jag pratade om det här men jag är rätt allvarlig. Många är nog inte så här blödiga men jag tror att det spelar in. Det påverkar säkert chanserna med ett par procent. I synnerhet när det gäller såpass marginella tjänster som bibliotekarier.

För mig blir det tyvärr mest ännu ett tecken på att det här systemet inte fungerar. Jag har inga bättre alternativ men åtminstone för sådana som mig vore ett planekonomiskt utlokaliseringssystem att föredra.

U.J.

Gå tillbaka till ruta noll, utan att passera gå.

Nu är det här månadslånga vissnandet vid telefonen slut. Efter att ha gått igenom varenda replik jag fällde på den där dejten har jag nu fått analyssvaret: Det var inte dem det var fel på, det var mig.

Det var ett ganska lätt ansökningsbrev att skriva men det finns inte någon anställning som jag lagt ned så mycket energi på. Det har inte gått många vakna timmar den senaste månaden utan att jag tänkt på det. Tänk om. Tänk om inte. Alltså oräknat tiden det tog att söka själva jobbet. Och nu vet jag vad lönen blev: Jag fick mina finbyxor sönderrivna.
( Och så fick jag se utställningen men det var ganska stressigt och jag hade gått upp klockan fem på morgonen och födelsehuset var stängt.)

Man kan hävda att jag vunnit något som ändå kom på intervju. Att jag ändå lyckats med något. Det är dessvärre inte sant: det finns - såvitt jag vet - bara ett sånt här jobb i Sverige. Jag kan inte ta med de här lärdomarna någonstans. Det finns ingen formel att kopiera.

Det är tveklöst mitt livs största karriärmässiga bakslag och det ligger rätt högt på listan över de mänskliga också. Ett sådant här jobb hittar jag helt enkelt inte igen. Alla jobb jag kommer att söka i framtiden blir nedköp. Om jag så lyckas bli chef för Nobelbiblioteket kommer jag alltid att kunna tänka att där fanns ett annat liv som jag inte dög till.

Rent materiellt är det kanske lätt att falsifiera. Jag vet inte vad lönen skulle blivit men det var bara en 80%-tjänst så utslaget på två personer skulle det väl räcka till att lyfta upp mig och Sofia på ungefär samma ekonomiska nivå som vi hade när vi studerade.

Men där fanns en chans att någon arbetsgivare kunde tro att jag kunde åstadkomma något annat än ett golv som är tillräckligt rent för att ta betalt för (dvs inte särskilt) eller att sitta av ett antal timmar därför att någon behövde göra det.

Och där fanns en organisation som såg framåt och uppåt och inte befann sig i en nedåtgående strömvirvel som alla andra firmor jag hamnar i.

Och där fanns möjlighet att bli en god hantverkare och bygga upp en fantastisk mängd nördkunskap om ett oerhört spännande ämne. Att få både samla, ordna, dokumentera och skapa kultur.

Nu reciterar min stereo "Deyr fé, deyja fraendir, deyr sjálfr hit sama" dvs "Fä dö, fränder dö, själv dör du likaledes" osv. Jag är makalöst osugen på att återuppta den här smutsiga hanteringen med att sälja sin självbiografi. I synnerhet som den visat sig stämma illa överens med vad läsarna vill ha. Där finns alltid någon annan, med det magiska ordet "erfarenhet", med en förälder som är barndomskompis med chefen eller med katalogiseringsvana. (Det sistnämnda spelades särskilt ut mot mig den här gången. Det är rätt plågsamt att frånvaron av några tusenlappar och två dagar på KB ska räcka för att diskvalificera en. Inte ens KB - som ordnar kurserna - är föresten beredda att lära upp nyanställda.) Jag är helt utbytbar i den här hanteringen. Det är ingen som saknar mig om jag drar mig ur. Det märks inte ens.

Vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vill gärna tro att om jag vore ensamstående skulle jag överväga att magasinera de viktigaste böckerna och göra mig av med resten av lösöret för att sedan flytta till Island och aldrig komma tillbaka. Det finns liksom ingen anledning. Livet blir inte bättre än vad som just inte blev och det finns rätt mycket som tyder på att det inte blir något alls.

Det finns en arbetsgivare till i Sverige som jag ungefär lika gärna skulle arbeta för men som jag ännu inte kommit mig för att skicka någon spontanansökan till. Det börjar bli dags att göra det. Så man blir färdig någon gång.

Kanske kommer jag en dag ändå att se något positivt i detta. Det räddade mig nämligen från att bli ett sådant där positivt exempel i det här jäfla systemet där man ska tro på sig själv och ha det lilla extra. Det var en helt osannolik kombination av mina inbillade talanger (barnlitteratur-omvärldsbevakning-nöjestrivia-föreningsengagemang-guidning-osv) som såg ut att falla på plats. Om bara ett par år kunde jag tro att jag varit på väg dit hela tiden. Jag kunde blivit inbjuden på SeKeLs arbetsmarknadskväll (det brukar vara svårt att hitta kandidater dit) och hållit föredrag om att man ska följa sina drömmar och göra sin grej och lurat ännu fler till Bibliotekshögskolan. Så blir det inte och på det sättet har mitt öde kanske räddat många andra.

U.J.

Den värsta väntan på länge

Det känns som om jag blivit tre-fyra år äldre de senaste två-tre veckorna. Jag har inte blivit vis men gammal, trött och lite bitter. Jag har vänt på varje idé jag haft och varje utrop jag släppt ifrån mig och funnit dem undermåliga.

Anledningen är att Smålands bäste arbetsgivare inte hört av sig än. De har haft rätt mycket att göra så jag behöver nog inte vara orolig riktigt än men eftersom jag väntat besked vilken minut som helst i lite drygt två veckor nu börjar jag bli ganska sliten.

Vilket väcker basala parningspsykologiska resonemang: "Han ringer inte. Han vill aldrig veta av mig mer!"

Och det enda de har som ska tala för min sak är mina referenser, ca 2 000 ord ansökningshandlingar, ungefär lika många ord som jag skickat efter intervjun (i sakfrågor nota bene) och några tusen ord som jag yttrade i samband med intervjun.
Och det enda jag kan göra när jag inte lyckas tänka på annat är att granska och älta dem.

Det var inte alls såhär nervöst när jag varit på intervju i Falun. Det är en känsla jag borde komma ihåg. Det är väl ungefär en bråkdel av vad alla avvisningshotade i det här landet går omkring och bär på dagligen skulle jag tro.

Nu gäller det ju inte liv och död. Men det gäller iallafall min livsföring. Det finns möjligen andra jobb, men ett sådant här kommer inte att dyka upp i första taget.

(Tilläggas ska kanske att jag tror att mina idéer egentligen inte är så tokiga men just nu ser jag dem i osedvanligt dålig belysning.)

U.J.

Det svenska undret

Även om det är knepigt för kulturen - och värre blir det- får man ändå konstatera att Sverige internationellt sett är ett litterärt framgångsrikt land. Antalet författare på export per capita är imponerande högt, troligtvis bara slaget av Irland och ett par andra värstingar. (Må vara att rätt många av dem skriver slask- och magsårsdeckare.) Det blir än mer extremt om man tänker på att den svenska litteraturen faktiskt måste översättas för att komma någonstans. Det är inte bara att skicka efter en låda.

Det ryska litterära undret har beskrivits med uttrycket "Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa". Vad blir då den svenska motsvarigheten.
Jo givetvis, åtminstone om författarna som debuterat efter 1950:

"Vi har alla suttit i Astrids knä."

U.J.