Jag -en bästsäljare

Jag har sålt ut min första upplaga! Igår kom ett litet brevkort med posten som tackade mig för min medverkan i antologin ”En läsarnas författare – Ester Ringnér-Lundgren och hennes författarskap”. Sällskapet meddelar att de behållit några exemplar till referensbiblioteket men att upplagan i övrigt är slutsåld.

Nu är jag inte den som låter det gå mig över huvudet – om jag minns rätt var den ursprungliga upplagan omkring 100 exemplar och enligt senaste uppgift har sällskapet ca 170 medlemmar. Därtill kommer att ett tiotal medverkande författare fått tre fri-ex var…
Det är förstås möjligt att det trycktes några extra.
Det var hursomhelst trevligt av dem att skicka brev.

Nu väntar jag med spänning på årets medlemsskrift för att se om de gjort något av min text där jag å ena sidan (den betonade sidan) berömmer Ringnér-Lundgren för att hon har ett befriande fördomsfritt förhållande till småbarn men å andra sidan påpekar att Trollskeppet (1957) är en omedveten parodi på gamla könsroller och att jag inte håller för otroligt att Paul (Lottas Prince Charming) var otrogen när han läste på Teknis. Åtminstone var det jag menade. Jag minns inte hur mycket av det som kom med.

Något säger mig att den texten inte kommer att tryckas, trots att det tydligen varit brist på material.

U.J.

En gången dags citat

Av en ren händelse upptäckte jag att jag blivit publicerad genom att jag utsetts till dagens citat på islandsbloggen. Det räknar jag nästan som ett större erkännande (må vara att det knappast skrivs mycket om Island som inte är av ekonomisk sensations-karaktär).

(Det dröjde alltså inte två veckor innan jag upptäckte det, men det har inte blivit av att jag skrivit om det förrän nu. Jag har en egen, rätt långsam rytm, nu.)

U.J.

Ett plus ett är ett nytt?

Man kan hävda att det som utmärker bandet the Ark är att de är en syntes av sjuttiotalet. I deras musik möts tok-popen (ABBA) och den politiskt medvetna musiken (Hoola Bandoola Band). Resultatet är ett sorts Queen för 00-talet som sjunger ärtiga låtar om vår tids frågor som homoadoptioner, tyranniska skönhetsideal och den destruktiva jakten på ”respekt”.
Jag tänker på dem medan jag läser Amanda Svenssons hyllade debutroman Hey Dolly.

(Jag ber om ursäkt för den där inledningen. Mer klockrent klyschigt kan egentligen inte en recension börja nuförtiden, men det här är faktiskt inte en recension.)

Tidningarna har jublat. Recensenterna älskar Dolly. ”Dolly är den nya mannen” skanderade någon. Det är inte omöjligt, men efter att ha läst en tredjedel av boken lutar jag åt att Dolly är de gamla flickorna.

Egentligen har det inte hänt något än. Dolly går omkring i olika scenerier – ungdomsmottagningen, på stranden, hemma, hos kompisar – och kommenterar dem. Hon är rätt störig och fullt medveten om att det är en del av hennes charm.

Hennes presentationer är fulla av dråpliga vändningar. Som kompisen Marvin (han kan mycket väl vara döpt efter Douglas Adams manodepressive robot) om vilken man får veta att han lever i trassliga omständigheter och att han gott halva psykologprogrammet – hans eget psyke klarade inte den andra hälften. Just som läsaren börjar undra vad Dolly har för umgänge egentligen berättar hon att Marvin har ett konsultbolag i Danmark (romanen utspelas i Malmö) som går som tåget.

Men vid sidan av gagsen (ingen talar om gags numera fast det är väldigt gott om dem i vår tid) finns den där oroväckande dissonansen, den lite falska klangen. Utöver att Dolly är uttråkad handlar väldigt mycket om hur eländigt hennes umgängeskrets har det. Hennes tjejkompisar är depressiva. Hennes pojkväns mamma har haft cancer. Hennes egen pappa är död och hon kan inte relatera till sina syskon utan fantiserar om att vara adopterad.

Och hennes sturskhet, hela hennes imponerande sanslösa svada, är spelad. Hon erkänner det själv. Redan på sidan 19: ”En sak som går i arv i min familj är oförmågan att prata om känsliga saker utan att spexa till det. Eller så är det bara jag.”

Jag börjar bli orolig för Dolly. Jag har goda skäl att tro att hon döljer saker och att hon egentligen är en rätt trasig tjej och att slutet ska vara en ”ett öga rött” (bra bok för den delen) där det visar sig att hon bara försökt bygga upp en fasad hela tiden.

Kanske inte för att det vore skadligt för boken utan för att det skulle göra den till ännu en i hela den oändliga raden ungdomsböcker om tjejer som har alkoholiserade och deprimerade och allmänt otillräckliga mammor.

Och samtidigt inser jag att Dolly faktiskt är en flickbokshjältinna. Den där slängiga, yviga och vilt anspelande Lotta-jargongen har hon tagit upp, moderniserat och fyllt med moderna referenser, pumpat den full av centralstimulerande medel och gjort till sin egen.

(Den är smart, hennes svada. Det finns nog ingen som pratar så till vardags men alla skulle vilja ha en kompis som pratade så. Om man hänger på universitet tillräckligt många år kan man lära sig. )

Det är mycket roligt att läsa, men kanske lite tragiskt för litteraturen och livet.

Det verkar finnas en bild av modernt tonårs(tjejs)liv som är väldigt svårt att skriva sig bort ifrån. Om det är för att den är en kliché eller för att den är en god bild av verkligheten kan jag inte bedöma.

U.J.