Memento Mori!

Påsken tillbringades på Scandinavium. VM i konståkning hade i år 219 tävlande och bortsett från några som drog sig ur i förväg pga skador har jag sett vartenda åk av varenda åkare. (Inga träningar dock – man vill ju inte verka fanatisk.)

Det har varit en mycket god vecka. Jag har lärt mig känna igen en axel (hoppet alltså) och ordet ”träsmak” har fått helt nya dimensioner.

Och så är konståkning faktiskt en överlägsen publiksport. Egentligen är det lite underligt eftersom det främst finns fyra skäl att tycka om en särskild åkare. I fallande ordning:

1. Gamla framgångar. (Medgångssupportrar är ett utbrett fenomen)
2. Bekantskap eller släktskap.
3. Patriotism
4. Åkarens personliga stil och uttryck.

Men eftersom var en och en tävlar för sig hejar hela publiken på alla åkare (tydligen ovanligt mycket den här gången – Göteborg är ju goa gôbbars sta.) Som svensk kan man lite fåfängt hoppas på Berntsson och Adrian (som han tydligen heter i folkmun numera) men efter spolpausen kommer alltid en grupp med fullkomligt osannolika karlar som hoppar dubbelt så högt och är utklädda till julgranar och då kan man bara ge upp och jubla åt skådespelet. Publiken enas till en gemensam organism där ett lätt utandat ”nej” efter en misslyckad kvadruppel förstärks så att det säkerligen är hörbart till andra sidan arenan.

Och jag gillar konståkning. Jag älskar det skärande ljudet mot isen vid tåisättning eller skarp landning på höger ytterskär. Jag känner naiv men stark förtjusning vid uppvärmningen: 4-6 åkare rusar ut kring en alldeles nypolerad is. Först åker de i spontan formation i hög hastighet. Successivt löses de upp och fördelas över isen när var och en testar några hopp. (Schulteiss har faktiskt presterat bäst på uppvärmning – då har han lyckats sätta en kvadruppel.) Det är fart och fläkt och möjlighet – allt kan de och allt vill de. Det är en optimistisk sport. Ungefär den känslan jag skulle vilja ha hemma på isbanan på torget…

Icke desto mindre blir det ganska segt någonstans i mitten av tävlingarna och det händer rentav att man nickar till några sekunder.

Och på kvällen blir det prisutdelning och fanfarer och man spelar ”The winner takes it all” (den är ju svensk) och fotoblixtrar glittrar som diamanter i mörkret. (Vad vet jag om diamanter? Blixtarna glittrar säkert mer.) Och man rörs och applåderar och jublar av denna demonstration av La Dolche Vita.

Men det skaver lite. Man skäms lite för att man nickar till när de halvdana åkarna kör sitt enda vm-åk och upplever årets mest storslagna minuter. Man förvandlas till en slö, antikiserad publik som väntar på en mer spektakulär gladiator som ska få tiden att gå lite fortare.

Man rörs över de på prispallen men vet också att det kunde varit vilka som helst som står där. Det är inte personerna man applåderar utan framstående konståkning i sig.

Minns det, ni som läser detta och till äventyrs kommer att lyckas med något. Njut av ert stora ögonblick, för det är inte någon annans stora ögonblick. De flesta märker inte att ni finns. Och de som jublar när ni klivit upp på prispallen skulle jubla lika mycket för någon annan. De flesta är faktiskt där för att heja på någon annan. Och rätt många är där för att det inte var något bra på tv.

Nu drar jag till Småland på konstnärskoloni. Det är min surt förvärvade skrivarsemester som jag belönar mitt assistent-knegande med.

”Måste skriva en roman nu. Hej.”

U.J.

Illavarslande

Jag har gmail. När man har gmail får man se sponsrade annonser ute i marginalen som enligt ett rankingssystem bedöms vara av intresse i sammanhanget.
Jag har pejlat mig för lite om intresset för en artikel om Lotta-jubileet i en tidning. Intresse fanns. Häromdagen skulle jag höra mig för om priset.
När jag skickade såg jag att flera av annonserna hade ordet "gratis" i titeln. "Så får du gratis prylar" osv.
Jag anar oråd.


U.J.

Påske-krims-krams

En konsekvens av att jag jobbat ganska mycket de senaste månaderna är att jag sett ganska mycket på tv (och när man ser på Tv4 är man per definition alltid underbetald).
Häromdagen handlade det om påskdeckare. Någon försökte göra ett knäck på det förra året också. Förlagen vill så gärna att vi ska köpa en deckare till påsk - Norrmännen gör det ju!

Och varför inte. Jag är en stor vän av litterära helger. Inför Deckarpåsken och slå på samma gång till med Språkmaterialist-pingsten, Fabel-julen, Arbetarskildrings-första-maj (som för enkelhets skull slås samman med Valborgsmässoafton), Litterär-journalistik-midsommar och samtidsromans-allhelgona. Till vår nya helgdag den sjätte juni rekommenderas historiska romaner. (En hel del genrer saknas som synes ovan. Och en del är nog inte så bra placerade. Någon får nog göra något åt den saken. )

Vad är det för fel på folk? Såfort det blir några dagar över så att man kan läsa börjar de längta efter mord. Pensionärer läser om våldsbrott i Aftonbladet och förfasar sig över vilka hemska tider vi lever i. Själv blir jag tillräckligt rädd för statistiken i Svensk Bokhandel.

Nej, jag tycker inte att Ernst Brunner och hans kompisar har rätt. Deckare är inte nödvändigtvis dålig litteratur (bara... fantasilös) och leder inte nödvändigtvis till ett dummare samhälle. Men när jag hör någon tala om Vårens Deckare vill jag ha en revolver att osäkra.

U.J.

Anno 2008 Heutzutage

Det är mars och det är symptomatiskt att jag missat ännu en deadline till att försöka tjata med något i Fantasin.
Häromdagen var det skottdag - en bonusdag som givits oss av Gud och Myndigheterna att göra något givande och roligt på - och det gjorde jag. Men nu är den vanliga smaken tillbaka.
Det har gått två månader av det där nya året som skulle bli bra. En sjättedel är nu bortkastat.
2008 är det sugigaste året sedan.... 2007 faktiskt. Det är alltid en tröst att tillvaron faktiskt var tristare för ett år sedan, fast å andra sidan kan jag ju knappast hålla på såhär hur länge som helst.
Det är dock betecknande att det enda jag gjort som jag räknar som meriterande eller utvecklande under året är en eftersläntrare från hösten 2007.

Egentligen är mitt liv ganska enkelt när man spaltar upp det teoretiskt: Jag har ett huvudmål: att finna en plats i livet. En givande och stimulerande anställning. Till detta kommer två sidomål: det första handlar om att förkovra mig och stärka mig på arbetsmarknaden, främst genom att studera webbprogrammering. Det andra handlar om att städa upp och dokumentera gamla försyndelser.

<>Till detta kommer ett tredje mål som handlar om skriftställarskap.

Man skulle kunna tänka sig en ganska enkel delning av detta: en halvtid till huvudmålet och delad vårdnad om de tre andra – de får varsin vecka. (Arbetstiden är beräknad på mer än 40/vecka.)

<>Men sedan när det dyker upp ”jobb” spricker till och med teorin. Den disponibla tiden krymper ihop och samtidigt uppstår ett tryck – hos omgivningen och mig själv – att jag ska göra något roligt på den tiden som är kvar. Utan att tänka på att det blir förödande om man beaktar det roligas proportionella del av den disponibla tiden. Att resa bort en ledig helg för mig motsvarar en veckas semester för en arbetslös. De spridda timmar som blir kvar hattar jag förvirrat fram och tillbaka mellan de fyra målen utan att sköta något av dem ordentligt.

Två saker är i vilket fall bra i år – men det är sådana jag sett och hört, inte sådana jag gjort. J P Nyströms är Årets musikgrupp. De spelar sina medryckande låtar från nordnorrlands gruvbygder och drar sina anekdoter om gamla spelmanshjältar och sprider sitt milda humanistiska budskap:

”…en liten vithårig farbror. När han spelade gick stråken som en vindrutetorkare [vinglande rörelse i sidled] och det lät ungefär likadant. Men han höll på. Håll på!” ”Sjung med den röst du har, inte med den du önskar att du hade. Men öva!”

Och så My fair lady som återigen är årets pjäs. Göteborgsoperans nyöversättning har sina sidor men jag tror faktiskt att det är en pjäs som man inte kan misslyckas med. Jag tror att det är min ”ur-pjäs”. Dessutom fortfarande aktuell och framsynt. Den är skriven långt före Hollywoods sprakande romantiska komedier och ändå är de omöjliga efter den. Det är en askungesaga där vi förs vidare bortom det lyckliga slutet och upptäcker hur omöjligt det är. Undra på att Shaw avskydde att pöbeln trodde att Eliza och Higgins skulle få varandra! Det bevisar ju bara att den inte har förstått någonting!

Samtidigt som det är en pjäs där det är glasklart vems sympati man ska ta är det lätt att identifiera sig med personerna och kanske skiftar identifikationen under olika faser i livet. När jag första gången såg filmen tjusades jag av Freddy Einsford-Hills storslaget romantiska beteende. I den här uppsättningen har det fått den avsedda ironiska laddningen – karln är så tråkigt helylleromantisk att han får statyerna att somna!

När jag såg teateruppsättningen av Pygmalion var Higgins som blev min hjälte. Stark, rak, oförskämd. På sitt sätt en demokrat – i sin egen vridna världsuppfattningen en hjälte och förnuftets sista utpost i en galen värld.

”Hemligheten, ser du Eliza, är inte att ha goda manér eller dåliga manér utan att ha samma manér mot alla mänskliga varelser. Frågan är inte om jag behandlar dig illa utan om jag behandlar någon annan bättre.”

<>I den här uppsättningen är det nedtonat. Han svär förresten inte så mycket heller längre.

Just nu är jag väl snarare Eliza:

”Vad duger jag till?”

Det är en pjäs att komma tillbaka till, om och om igen.

U.J.