Ändock

Ändå tyckte jag om filmen och om jag får se den i handeln som billig dvd någon gång i framtiden (och i synnerhet om det finns ett making-of-program som extramaterial) kommer jag att ha svårt att stå emot.
Det har varit en rätt risig dag idag. Jag har mest varit trött, hungrig och sockerberoende. Jag har varit ledig hemma i lägenheten och ändå varit grinig och inte vetat vad jag ska göra - det händer aldrig när jag är frisk.

Efter två timmar i biosalongen och lite magi är jag en annan människa.

Fiktionen blåser liv i oss. Det spelar ingen roll om det är fånigt - det underlättar. Den viskar till oss att leva mer, drömma större och sikta högre.

Nu är jag på stridshumör. Orden ropar på mig (förklara den metaforen någon). Jag vill skapa och jag vill strida och vilken hydra som än ställer sig i vägen får finna sig i att få spö.

Jag hoppas att den känslan finns kvar i morgon. Just nu ska jag nämligen ägna mig åt två dagars ackumulerad disk.
Sådan är nämligen den här världen.

U.J.

Förtrollande

Livet för oss på underliga vägar i en ständig kedja av konsekvenser. Kärleken förde mig till Borås, en underlig utbildning och dito arbetsmarknad förde mig till städvagnen. Från städvagnen flydde jag till Grönland och nu har Grönland - med några små mellanlandningar - tagit mig till Borås biograf där jag sett på Disney-film.

Filmen ifråga var Förtrollad och lite förtrollad är jag nog. Den fick vänliga recensioner och jag hade nog också kunnat ge den det men jag tänker inte argumentera för dess kvalitet. Jag tror egentligen inte att det är någon vidare bra film. Däremot är det en film jag hade velat skriva och det är ett annat kvalitetskriterium.

Det är bombastiskt, roligt och lekfullt och med väldigt många allusioner till tidigare Disney-filmer. Den inledande, tecknade, sekvensen har allt en gammal Disney-film ska ha - utom möjligen en något förfinad handling. Följaktligen börjar berättelsen med öppnandet av en bok - men eftersom berättelsen är postmodern kitsch är det (givetvis men ändå kongenialt) en pop-up-bok.
(Tanken att bakgrunden till filmen är att Disney-fabriken är avundsjuk på SHREK är påträngande.)

Det brakar på. Drivor av söta djur. Sliskiga, fruktansvärda sånger som arbetar sig så hårt in i hjärnan att man ändå sjunger dem på vägen hem. Musiken är dessutom skriven av Alan Menken - som även skrev musiken till Den lilla sjöjungfrun och Skönheten och Odjuret. I den riktiga världen - dit handlingen snart förflyttat sig- borde det vara farligt nära pannkaka hela tiden men det klarar sig. Delvis med hjälp av detaljerna - som den stora brokaden på handryggen på prinsens kraftiga läderhandskar.

Dessutom klarar filmen av mötet med verkligheten med lätt handlag. Sagofigurerna vänjer sig rätt snabbt vid den moderna tekniken - de är ju trots allt vana vid magi.

Allusionerna duggar som sagt tätt. På slutet kan man även ana en blinkning till Matrix - som kanske i framtidens historieskrivning kommer att utpekas som en av de stora vägröjarna för denna våg av postmoderna antiberättelser som vi faktiskt upplever nu. (I grund och botten nöjer sig den här filmen med att definiera och kontrastera "sagolandets" konventioner men i en scen märker vi ett ifrågasättande av historieberättandet som liknar det i Pirates of the Carribean. De båda filmerna är i vilket fall mer släkt än det kan verka.)

Nytt är det egentligen inte - Disney har såvitt jag förstått alltid stulit av sig själv - men det känns så. Det ska bli intressant att se hur filmen ser ut när den fått lite patina - det saknade jag faktiskt.

Så långt allt väl. Jag är lycklig och bombastisk och romantisk (dvs tycker om häftiga utspel och storslagen natur - inte blommor och sådant där larv) som det ska vara. Slutet hade sina sidor men de kan jag leva med.

Men det finns något som skaver.

Det görs inte tecknad Disney-film längre. Inte som förr. Arméerna av tecknare som ägnade åratal åt att sitta och ritade småfåglar i nästan identiska poser är avvecklade. Studion är stängd. Energin och pengarna läggs på datoranimationer istället.
Vart tecknarna tog vägen vet jag inte. Kanske fick de sparken och gick sakta hemåt i regnet. Kanske förflyttades de till någon underlig tv-serie eller någon av de uppföljare som bolaget ännu ägnar sig åt.
Menken klarar sig nog och jag vill gärna tro att han tyckte att det var roligt att sitta och skriva parodier på sin egen musik men vem vet?
Tänk om tecknarna kallades tillbaka för att göra de ca 20 minuter tecknat som finns i filmen. Tänk om de återigen förenades i den där magiska Disney-arbetar-andan som dokumentärerna inger oss. Och allt som kom ut ur det var den här skiten?
Sedan skickades de tillbaka ut i regnet igen.
Oavsett om det var så eller inte kan den här filmen ses som den sista sagan. När pop-up-boken slås ihop i slutet av filmen är det porten sagolandet som går i lås. Den här filmen är regeln till dörren. En epok och en värld begravs och i denna film har den fått en sortslagen gravsten i skimrande, rosa plast.

U.J.

Skämmigt!

Jag hörde en gång talas om ett element i en fantasyberättelse när jag lyssnade på ett seminarium på bokmässan och nu när jag reasearchar skrev jag till SF-bokhandeln (där killen som berättade om det jobbar) och frågade från vilken bok det var hämtat.

Det visade sig vara Pullmans Den mörka materien - Sveriges (världens?) mest uppmärksammade fantasyserie just nu eftersom filmversionen av den första boken (Guldkompassen) just haft premiär.

Jag tror att jag visade vad jag gick för där.

U.J.

På resa med Linné

Jag busspendlar ju för tillfället och får därför en del läst.

I ett av mina mer bisarra research-projekt håller jag nu på att läsa Carl von Linnés lappländska resa. Vägen är ganska strapatsrik för oss båda.

På något sätt går det faktiskt ganska bra att relatera till den unge Linneus. Vi är ungefär jämngamla (han var tjugofem när han drog norrut) och även om han var betydligt mycket mer begåvad än jag och hans uppdrag desto fräsigare tycker jag att jag känner igen spänningen jag kände inför ex-jobbet på annan ort. (För att få lite riktiga proportioner på det ska man nog lägga till Grönlandsnervositeten.) Typ:
"Nu är det slut på pluggandet. Nu är det allvar. Äntligen får man komma ut och testa allt det här. De litar på mig och de ska inte behöva ångra sig. Nu ska de banne mig få se vad jag går för. - och jag ska inte missa någonting i dokumentationen."

- Det gör han inte heller. Redan några fjärdingsvägar från Uppsala konstaterar han glatt att han hittat en sorts mossa som han känner igen från slottsbacken hemma i Uppsala.

Och så tuffar han på. Han rider förbi runstenar som han sällan stannar vid med motiveringen att de "redan är lästa". Han noterar i förbigående en hittills icke beskriven insektstyp och för små resonemang om landhöjning (fast han inte kommer så långt i tankegången) och hur jordmån påverkar växters färg. Någon gång kommer han även indirekt med något nyttigt, som att man kan rädda strandnära bebyggelse från att bli sjöarnas rov genom att plantera al i strandkanten.

Någon skogsmulle är han knappast. Nyss var han och gick i Medelpads berg med lokal guide och skrämde upp en uv varpå han grämde sig att han tvingats lämna bössan vid hästen. (Det var något intressant med dess färgteckning - jag utgår från att Carl ville ha den uppstoppad hemma på kontoret.) Han fick nöja sig med att sno några fågelungar.

Boken kan sannerligen inte anklagas för att vara lättläst. Den är omkring 210 sidor lång och 60 av dem är förklaringar av olika slag. Det månde vara hänt om de inte vore sorterade efter ämne (botaniska kommentarer, vanliga latinska ord samt förklaringar) vilket gör att man måste ha minst två fingrar i slutet av boken medan man läser. Man kommer sällan längre än 3-4 rader utan att tillfråga förklaringarna. Linné droppar latinska ord ungefär som nutida bloggare droppar engelska. Varför skriva "hackspätt" och "mossa" när man kan skriva "Picus" och "Muscus"?
Då och då blir det hela meningar och det kan se ut som lärda anspelningar men visar sig i noterna betyda ungefär "men bladen ser olika ut".

Alla förklaringar och noter är slutnoter. Hade de varit i form av fotnoter istället hade boken blivit betydligt enklare. Nu är det rätt marigt att bläddra hit och dit medan bussen kränger.

Tar jag mig till Lappland och tillbaka med karln så har jag sannerligen svettats för konsten!

U.J.

Hushållsnära hyckleri

Häromdagen var jag med om något underligt. Någon hade hämtat en offert på hushållsnära barnpassning åt en arbetskamrat och när vi hade pratat om det verkade det som om jag också tyckte att det var en bra idé.
Det gällde två veckor under en arbetsresa nästa höst. Uppgifterna handlar ungefär om att få upp barnen och ta dem till dagis och sedan tillbaka på eftermiddagen. Det finns en fullt frisk och kapabel karl i hushållet men han tycker inte att han har tid och möjlighet.
(Jag skulle kanske inte döma honom så hårt om jag inte råkat veta att han har ledigt för att avsluta sina studier en dag i veckan. För att inte förlora pengar kallar han det "pappaledighet", dock utan att passa några barn vilket gör att min kollegas enmansföretag inte rör sig en tum de dagarna. Jag har full respekt för min kollega men undrar ändå ibland om inte sådana som hennes make borde utsättas för åtminstone en skenavrättning när revolutionen kommer.)

Så vi föreslår att hon ska köpa barnpassning. Visserligen subventionerat av de som har ännu mindre råd men likfullt till en kostnad av drygt 100 kr/timme. Det är vår respekt för deras integritet. Det är vår feghet för att moralisera över deras hemförhållanden. Det är vår oförmåga att peka på den bottenlösa kollektiva skuld som patriarkatet lämnar efter sig.

Jag vet inte vad som övertygade mig om att feminismen har rätt. Studieåren med sina fina teoriet eller livet som personlig assistent där jag dagligen ser konkreta spår av våra förkrympande strukturer.

U.J.

När sportfolk talar...

Ikväll är det idrottsgala. Tack och lov har jag ingen tv.
Det måste vara en av de sämsta tv-idéerna som uppfunnits. Det är från stort avstånd mellan galan och objektet. En musikgala kan innehålla bra musiknummer, en filmgala kan innehålla glimtar ur bra film och intressanta kommentarer om dem av de som var med. En idrottsgala innehåller knappast några uppvisningshopp av framstående friidrottare eller motsvarande. Och till skillnad från film och musik har idrottens utövare sällan något intressant att säga. Jag har inte mätt men jag är rätt övertygad om att 97% av alla framstående idrottsmän är rätt ointressanta när de inte hoppar eller sparkar boll eller vad de gör. Säkert spännande som människor men knappast offentligt. Jag har hittills iallafall inte hört någon säga något intressant, någonting som kunde tillföra mervärde till det där sabla målet eller simhoppet eller vad det nu var.

Förraktar jag idrott? Njae. Förraktar jag idrottare? Kanske.
Jag föraktar avgjort sportkommentatorer. De är nog egentligen anledningen till att jag tycker att idrottarna själva är så dumma. Varje fråga i varje intervju visar sig sig alltid vara felställd och kontentan blir alltid den vanliga valsen om att "just nu gäller det att se bort ifrån det här och fokusera och se framåt". Plus en massa känslo-onani där man ska fråga den nye lovande skidåkaren hur det känns och sedan fråga Gunde Svan vad han tycker och sedan fråga den nye lovande skidåkaren hur det känns att Gunde Svan tycker att han är bra. Frampressade intetsägande svar och programtid som aldrig tar slut.

Folk brukar gilla att påpeka att Stefan Holm är "som en renässansmänniska". Jag är inte övertygad men kan inte heller förneka det. ( Även om det känns som när folk tycker att prinsessan Viktoria är kvick - det beror på mängden kvickhet i resten av kungahuset)
Jag betackar mig dock för analyser och kommentarer från annat idrottsfolk.

U.J.

Om jag vore någon annan...

Jag är väldigt road av kontrafaktiska tankelekar. Ni vet sådana där extremt hypotetiska funderingar på vad man skulle göra om allt vore annorlunda. Ofta gör man förenklingen att säga att det bara skulle vara i en dag, med start i morgon. Det minskar realismen betydligt men samtidigt ökar frågans relevans - man skulle ha med sig den förförståelse som ligger bakom beslutet. Det är ju annars som i den där gamla berättelsen om mamman som säger till sin dotter:
- Om jag vore du skulle jag...
varpå dottern avbryter henne:
- Nej mamma. Om du vore jag skulle du göra precis som jag.

Jag är alltså väldigt road av dessa verklighetsförändringslekar. Vad man skulle göra om man tillhörde det motsatta könet, en annan samhällsklass, om man vore statsminister, tidsresenär, Stålmannen eller gud.
Och även om konstverken som skapas i den här genren i regel håller rätt låg kvalitet (framförallt en massa b-film) så tycker jag om motivet.
Det tråkiga är att jag är väldigt dålig på att leka den själv. Min fantasi verkar inte riktigt räcka till. Men jag har iallafall kommit på en sak jag skulle göra om jag vore en helt annan person.

Jag skulle åka på Spa. Jag förstår inte alls grejen med det nämligen. Folket på jobbet har varit på Spa tillsammans och pratar om att göra det igen och jag tycker faktiskt bara att det låter jobbigt att ligga där tillsammans i någon stor balja och få saker smetade i ansiktet. Det känns verkligen som någonting man skulle "sitta av" och längta hem ifrån. Att sitta i lugn och ro hemma och äta godis och läsa en om-än-aldrig-så-dålig-bok verkar oändligt mycket bättre.
Jag försökte reda ut det där med Sofia och hon förklarade det med att "man blir ompysslad".
Jag är nog oemotaglig för den sortens njutningar, åtminstone just nu. Det är möjligt att livet är annorlunda för den som vårdat barn i några år men för mig är den högsta lyxen inte att bli ompysslad, utan att inte ha någon annan än mig själv att pyssla om.
Men jag tror att det kunde vara intressant att veta hur det känns.

U.J.

Restnotis

En kvarglömd, inte särskilt magnifik notis.

Jag har råkat se filmen Underbar och älskad av alla och det var tveklöst det värsta jag varit med om i år. Den klättrar snabbt upp på listan över de sämsta filmerna jag sett i mitt liv.
Följaktligen planerar jag nu att läsa boken. Om den kan framkalla proportionellt lika stor ilska som filmen kommer jag att vara en ny Strindberg efteråt.


U.J.

Anno Magnifico - några inledande notiser

2007 skulle ha blivit ett bra år och det blev det kanske. Det var året då jag reste fler mil än någonsin tidigare, då jag jobbade mer än någonsin tidigare och då jag gick med större förlust än någonsin tidigare (inklusive första åren i Linköping då jag levde på studiebidrag och "eget" kapital). Mycket hände... men särskilt mycket blev nog inte uträttat. De stora målen kvarstår.

2008 har dock utropats till Anno Magnifico - jag tror på ett storslaget år och för världslig upprättelse för så många det bara är möjligt.
Det storslagna innebär också ett återbejakande av barocken och rokokon. Brokad är faktiskt det nya svart, men det får bli en senare spaning.
Jag inledde dock -som trogna läsare av Estetiska Förskolan vet- storslaget med att läsa Frithiofs saga och även om den emellanåt var bisarr och ibland lustig var det en mycket angenäm upplevelse.

Några notiser om årets inledning:

Någon har skändat den enda författargrav jag på egen hand varit på väg att vallfärda till. (Jag avbröt pga nermörker och ösregn.) Birger Sjöbergs sten är vält, kanske skadad. De lär dock inte ha valt honom med avsikt - kyrkogården är mycket dåligt upplyst. I pressen får man även intrycket att tre kyrkogårdar skändats - det framgår dock inte att dessa ligger tillsammans.

Jag är åter från jul- och nyårsfiranden som varit trevliga men också fyllt mig med frustration, avundsjuka och mindrevärdeskomplex. Det verkar som om alla utom jag studerar döda (eller åtminstone udda) språk just nu. Jag tröstar mig med att stenografin håller på att avslöja sina hemligheter för mig och att den åtminstone är rätt krasslig.

Det finns en verksamhetsplan för 2008, får se hur mycket som ska presenteras. Jag har hopp om att få lite uträttat detta år, om det inte blir för mycket brödjobbande. Den kommande månaden kommer att bli ganska jobbig då jag för närvarande både jobbar heltid som assistent och har ett större hushållsansvar än vanligt.

U.J.