Plus och minus

Om man någon gång under en dag längtar till att den tar slut är det en förlorad dag. Det här är en sådan och det är knappast den första. Det är dessutom den inofficiella nationaldagen då vi firar vår och sommar och då jag väntar på svar om ifall jag ska tillbringa dessa på Island känns det som om jag kunde passa på att vara lite mer engagerad.

Som en lite kompensation finns det en önskelista på två saker jag vill ha:

* Några vinylskivor med tyska romanser för piano och solist. Sådana där låtar man lyssnar på om kvällarna i Bergman-filmer.

* Ett pilsnerfilmslajv där alla går omkring i keps och yllekostym och säger "Tjinare grosshandlarn" till varandra oavbrutit i två veckor.


U.J.

Humor igen!

Och så har jag beskyllts för att vara rolig igen! Det är outhärdligt.
Kanske särskilt när det kommer från en handläggare på arbetsförmedlingen som just läst ens desperata ansökningsbrev. (Det har dessutom hänt förr att jag fått höra om mina jobbsökningar och det skulle kunna förklara ett och annat om min karriär, dock utan att jag begriper något.)

På går'n häromdagen fick jag höra att jag led av "engelsk humor". Undrar om det är någon diagnos jag kan söka för. Jag har just fått nobben av vårdcentralen som inte vill ta hand om min nagelsvamp och då antar jag att de inte vill behandla min lustighet heller.

Och när man skriver kommer anklagelsen stup i kvarten. Det skulle inte förvåna mig om jag någon gång kommer att bli anklagad för dålig humor i en text jag själv ansett vara allvarlig.

Humor är som den moderna definitionen av sopor: resurser på fel ställe. Brer man på ordentligt blir det tydligen roligt, vare sig man vill eller inte.
Jag måste börja skriva mindre engagerade ansökningsbrev.

U.J.

Decenniets jobbannons

I dagens upplaga av Borås Tidning kan man läsa följande platsannons:

Spelar du Play Station
Är du snäll? Då har vi ett fast jobb till dig.
Gå in på www.aspereds.se Under länken
"Jobba hos oss" får du mer info.

Som arbetslös är det naturligtvis frestande att låna ett play-station och lägga sig i hårdträning men åtminstone så länge min arbetsförmedlare inte kräver det tror jag att jag avstår. Det finns tusentals killar (och en och annan tjej men de har kanske mer realistiska förväntningar?) i det här landet som bara har gått och väntat på den här annonsen. Nu har de sin chans och kampen kommer att bli hård.

I samma BT kan vi även läsa att apor som åtnjuter låg status i flockhierarkin är mer benägna att byta ut sin mat mot kokain än andra apor.
För tydlighetens skull ska jag kanske påpeka att jag inte ser något samband mellan dessa båda texter.

U.J.

Kultur är smärta som lindrar?

I förrgår kväll såg vi Persepolis på bio. Mycket bra men nu när jag såg om den insåg jag ännu tydligare vilken mörk historia det egentligen är. Där finns avlastande humor men nu när en del av "faktarutorna" är borta ser man mer av det hemska, mörka och alldeles sanna.
Jag var lite ledsen efteråt, blandat med den där sorgblandade euforin över att finnas till som infinner sig ibland.
Dagen därpå gick det bättre att skriva jobbansökningar.

Ikväll var jag på föreläsning om kanon i barnbibliotekariesvängen. En del kul sades men just nu är jag lite trött på alla dessa frågor. Jag vill ha svar och resonemang istället. En tråkig sak med den postmoderna tiden är att den verkar tvinga oss att debattera med oss själva.
Efteråt fick jag veta (/påmindes jag?) om att en bekants man har svår cancer.
På vägen hem var jag vemodig men gick med lätta steg. Och besluten att på något sätt skaffa ett jobb, att få en plats att verka.

Att påminnas om andras smärta är ett bra sätt att få perspektiv på sin egen vardagsångest. Det är banalt, men lika fascinerande varje gång. På något sätt vill jag gärna tro att det har med kultur att göra också. Att kultur är ställföreträdande smärta som får oss att uppskatta det andra.

Fast det där är inte sant. Jag vet få saker som är så bra på att underblåsa depressioner som felportionerade kulturupplevelser.
Min estetik blir inte färdig idag heller.

U.J.

Leve handskriften!

Just som jag började tvivla på mitt stenografiska projekt inser jag att handskriften är framtiden. Jag lever i oroliga tider, bland annat väntar jag svar på en artikel, och är med missbrukarens hängivenhet beroende av mäjlen. Vilket blir ännu värre av att de enda som vill mig något numera är BIBLIST.
De sekunder jag kan låta bli att tänka på e-posten (tack och lov för att gmail uppdaterar sig själv!) är jag sjukt lättstörd med andra saker.
Då har jag några gånger i desperation tagit ett av mina halvillegala bokmässeblock och satt mig i fåtöljen i sovrummet för att försöka få lite "struktur", som jag inbillar mig. I själva verket visar det sig plötsligt att jag skriver. Och jag försöker lura mig själv och säga att det bara är stödord men det blir lik förbaskat sammanhängande text som jag skriver ord för ord och som faktiskt fungerar ganska bra. (Inte nobelprisklass kanske men bra nog för mig och texterna jag håller på med just nu.)

Någon gång kommer nog studien om hur mycket skada en Internetanslutning innebär för effektiviteten. Tills dess får jag nöja mig med att intensifiera stenografiträningen.

U.J.

Skrämselsamhället

Det är seriemördarchock i landet. Och då passar den här göken på att dyka upp och predika att världen skulle bli en säkrare plats om vi bara kunde läsa i tidningen vilka som var mördare och psykopater.
Det är möjligt att man kunde se över lite policys. Kanske kan man i vissa fall hävda att pressen håller väl hårt på dömda brottslingars anonymitet.
Men vad idioten inte märker är hur han lägger över ansvarsbördan.
Följande passage sitter fastkletad i huvudet på mig:

"Hade inte omgivningen blivit mera uppmärksam? Kanske hade Englas mamma inte
låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade
mobilkontakt? Bara de vetat om faran."

Har inte de anhöriga och grannarna lidit nog? Ska de få höra att de har varit dåligt uppmärksamma också? Menar karln på fullt allvar att barnen i en hel by inte skulle få gå ut utan vuxet (manligt) sällskap av den enkla anledning att det i en annan by, två mil därifrån bodde en dömd sexualbrottsling. Och varför dra gränsen vid två mil? Borde inte alla föräldrar i Dalarna och Gästrikland vetat bättre? Om de bara hade fått läsa i aftonbladet vilket hot de lever med.

Låser man in barnen blir de inte bortrövade. Om kvinnor aldrig tillåts möta män blir de inte våldtagna. Men det är faktiskt inte den sortens liv vi vill ha.
Hadenius tänkta samhälle regleras av rädsla, inte av rättvisa och förnuft. Som om vi inte vore tillräckligt otrygga redan.

Tack och lov har BT, som annars brukar kunna ha ganska underliga åsikter, fler getter hemma. "Man kan inte låsa in barnen bara för att det finns troll i skogen" säger de.


U.J.

O dessa, dessa!

Reflektion från lunchtid:
Dessa dagar man bara längtar efter att de ska ta slut. Dessa veckor då livet tycks outhärdligt långt.
Dessa veckor då livet verkar plågsamt kort och flyktigt. Överlag är det nog rätt lagom.


Reflektion från kvällen:
Det börjar bli dags för mig att inreda ett särskilt hyllplan för böcker skrivna av vänner och bekanta. I synnerhet om vissa ska doktorera kommer det att bli av nöden. Men det skapar vissa intressanta problem. Hur ska man till exempel göra om man därefter lär känna en författare som man redan äger böcker av? Flyttas de då?
Det kanske inte är någon helt bra idé iallafall.


U.J.