Polisongernas hemlighet!

Om jag förstått saken rätt och om far har rätt är det den här serien som var orsak till att alla, även de någorlunda prydliga pojkarna, hade polisonger på 70-talet.
Se och njut av den spejsade vinjetten och spana in den blonda killen i vitt som dyker upp i början av klippet (och kommer tillbaka mot slutet). Det är kapten James Onedin, som serien har sitt namn efter och även om alla män i serien tycks ha polisonger var det förmodligen hans karismas fel att det gick som det gick.

Lustigt, när jag fick höra talas om influenserna från Onedinlinjen tänkte jag mig kapten Onedin som någon i mörk uniform (han skulle nog vara ångbåtskapten, tror jag) med mörka, välvårdade polisonger och som fattade drastiska och impopulära men nödvändiga beslut i kritiska situationer. Så var det tydligen inte, men så såg ju folk inte ut på 1970-talet heller.

Jag blir inte riktigt klok på i vilken ordning epokerna och tv-serien inspirerat varann. Jag tänkte mig först att serien var en kostymfilm med ibsenskt skäggmode (jag placerade den ju något senare i tiden) och att den tidens utseende inspirerade den tittande ungdomen. Nu är jag mer inne på att BBC genom serien kommunicerade ett mode som redan fanns i England men som på detta sätt nådde Sverige.
Vem vet.

U.J.

Dagens imaginära roman

Läste just i DN att deckargenren lever farligt och det är väl ändå på tiden. Det framgår visserligen att det är önsketänkande men man får väl drömma.
Theorin får beröm för att hans Skumtimmen "visar att man kan få fram ett budskap utan att hälla hinkvis med blod över läsarna". Det är precis min kritik av deckargenren. Men sedan börjar de jiddra om Agata Christie, som visserligen är snäll och skötsam men jag kan verkligen inte erinra mig något direkt budskap.

Jag har ingenting emot deckare, jag har läst ett antal och kommer troligen att läsa ett antal till men jag vägrar befatta mig med en bok när jag fått den presenterad som "en riktigt spännande deckare".
Det olidliga med deckargenren och dess förespråkare är att de - så mordiska de är - förnekar att livet är kort och ofullständigt. De verkar tro att vi har tid att läsa vad som helst. Därför tar de sig friheten att avrätta några av sina figurer så att vi ska sitta snällt och vänta på att få veta vem som gjorde det medan själva romanen pågår.
Vi måste välja vad vi läser och för mig är det en mycket enkel sortering att välja bort sådana som måste ta till sådana trix. Fram för deckaren där början och slutet är borthuggna.

Detta för oss fram till dagens imaginära roman. Detta är en roman som jag inte har tid eller lust att skriva men som jag gärna skulle se gå ut på marknaden idag. Det skulle vara en roman om en deckare - kanske en polis, kanske en journalist - som utreder ett bestialiskt mord som verkar "vara toppen av ett isberg". Undersökningen ska vara ohyggligt komplicerad och hela tiden leda djupare och djupare ned i avgrunden. Huvudpersonen ska ha flera liknande komplicerade och blodisande utredningar bakom sig som han/hon mot alla odds klarat med bravur.
MEN detta är bara huvudpersonens jobb, inte hans/hennes liv. Den egentliga handlingen - temat, intrigen - försigår mellan det att hjälten kommit hem på kvällen och att hjälten går till jobbet på morgonen. Intrigen ska klaras av fortare än mordutredningen och romanen avslutas före utredningen (som gärna kan befinna sig i en kritisk fas). Vi får aldrig veta vem som gjorde det, eller varför.

U.J.

Vår tids språk

och så har jag gått förbi löpsedlar igen. En ständig källa till skräck och njutning.
Dagens ironipoäng tilldelas expressen(?) som idag kläckt följande pärla:
Häng med från början - Andra Morden i Midsommer-filmen med dagens tidning.
Jag kan bara komma på ett sätt de kunde formulerat det bättre på: Loser!

Man kan tycka vad man vill om den här etiketteringen där Hr Ulveus blir Abba-Björn och Lasse Brandeby Lets-dance-Lasse. (Själv väntar jag på att vår ärkebiskop blir Svenskakyrkan-Anders och att Håkan blir Håkan Hellström-Håkan.) Man måste dock medge att ordet "Bonde-sveket" är en pärla. Allt om Bondesveket lovar Aftonbladet.
Ett ord som är både klingande och märgfullt på samma gång. Men det låter lite som en historieromantisk pjäs eller en debattartikel från Djurens rätt. "Bondesvek: LRF lovade större burar åt hönsen" typ.
Och tillnamnet Bonn-Anders låter som ett passande kändisepitet.

När jag såg de här rubrikerna tänkte jag att den roman som blir den stora romanen om livet här just nu lär innehålla många löpsedlar, men jag tänkte snart om tack vare Stupido. I något sammanhang, jag tror att det var i en artikel om när Hyland skulle genomföra arbetsbyte i kärnfamiljen, återges en löpsedel från sextiotalet. Huvudrubriken är Hyland talar ut eller något i den stilen men det intressantaste är den mindre rubriken längst ned på sidan där det står:
Föräldragräl kan göra ditt barn homosexuellt!

Inget nytt under solen.

U.J.

Fucking konst

Såg om Fucking Åmål i förrgår. Den har levt i mig sedan dess. Jag är nog lite kär i Agnes och Elin, men det tror jag alla homokillar och heterotjejer som ser filmen blir också.
Det var som att ha hälsat på gamla nära vänner och ha pratat om saker som man ville tänka vidare på.
Och vi har hört Modyssons rörande taffliga kommentarspår som han inte verkar ägnat en minut mer än de åttiosex som filmen varar. Då och då blir han engagerad och säger:
- Det här är en bra scen. Kolla in den här snygga zoomen.
Men det är väl värt sin tid. Och det ger en uppbruten och skön känsla att se bilderna med annat ljud. Det blir en sorts meditation över film-Åmål.

Många saker minns jag inte, och andra märker jag kanske först nu. Agnes är verkligen ensam men det hanteras med ekonomi. Hon är just ensam. Mobbingen av henne verkar mest försegå i någon sorts tanklöst förbigående. Det finns också några markörer förhindrar att det blir riktigt riktigt synd om Agnes och gör att hennes problem känns fräscha och angelägna utan att det blir en eländeshistoria. Agnes är nämligen i flera avseenden överlägsen sina motståndare.
Hon står minst två pinnar högre upp på samhällstegen och tillhör någon sorts övre, kulturellt inriktad medelklass (jag läser i manus att hennes mamma är textilkonstnär - det är nästan för mycket) och bor i eget rum i friliggande hus.
Elin bor i lägenhet i ett obemedlat område. Hon delar rum med sin syster. Deras mamma jobbar natt, troligen inom vården, och har ingen kontroll över döttrarna. De båda systrarna verkar faktiskt inte veta vem som är deras far.
Agnes har en relativt funktionell lite kärnfamilj (kanske lite ironiskt menat eftersom hennes läggning är en sorts uppror mot den normen). Där finns en tragisk generationsmotsättning men alla menar (och gör kanske rentav) väl.

Agnes är också två år äldre än Elin, vilket bidrar till att förklara skillnaden i smak mellan dem.

Klasskillnaden märks även i deras drömmar. Agnes ska bli psyklog eller författare. Elin ska bli filmstjärna.

Starkast när man ser filmen lyser dock Alexandra Dahlströms fantastiska dialoghantering:
- Ja, just det. Är det sant att du... Viktoria sa att du var.... kär i mig? För om du är det.... så är jag det också.... I dig alltså...
Och den magiska oboymonologen som knyter ihop filmen. En film som börjar med att en tjej inte får någon oboy och slutar med att hon får det.
Och så Rebecca Liljebergs fantstiska ögonspel. Utan att det blir för mycket far de där ögonen hela tiden upp och ner och fram och tillbaka och man kan se hur hennes tankar och känslor kastas hit och dit.

U.J.

Veckorevyns budskap

Det är julkortsäsong. Igår funderade vi lite på att göra egna kort (vilket vi nog inte hinner) och kom in på ämnet scrap-booking (hur det nu stavas).
Jag kom att tänka på att det är ganska bisarrt att det är en syssla som uppmuntrar folks egen kreativitet och sinne för estetik och samtidigt säljer färdiga scrap-bookiga tillbehör.
När man gör sådant borde man ju använda kvarglömda gnuggisar och klipp ur gamla Vecko-revyn.
Men jag fick erkänna att jag har svårt att tänka mig hur bilder ur vår tids veckotidningar skulle kunna se ut som något annat än lekis-collage. Bilderna känns blaskigare och har mindre laddning. De saknar framförallt den framåtanda som finns i vissa sekelskiftesbilder och femtiotalsbilderna (och som är en viktig del i konceptet Jan Stenmark).

Och då slog det mig att vår tids, och nittiotalets, bilder kanske också har en laddning, fast vi ännu inte kan se den. De ångar av desperation. De semaforerar: Vi kan inte rädda kollektivet men jag kan åtminstone rädda mig själv. Titta här så smal och snygg jag har blivit.

Tiden får utvisa
U.J.

Moderna mysterier

Ni kommer ihåg den där vitsen som stod i alla vits-böcker någon gång på sent åttiotal (och säkert står där än)?:
- Min fru har två fulla garderober och inte en trasa att ta på sig.

Men det finns ju liknande mysterier. Jag har inte räknat men jag måste äga omkring 200 cd-skivor. Och ingenting att lyssna på.

Och internet är enligt vissa bedömare tidernas största bibliotek (inte så underligt eftersom det nu lever fler läs- och skrivkunniga än det gjort tidigare - sammanlagt). Ändå finns där ingenting som man vill läsa.

Jag säger som min gamle fadder: om man inte har något liv, behöver man någon mening då?

Nu ska jag städa i protest mot tillvarons intighet.

U.J.