fredag, oktober 19, 2007

Jobbsök i det tjugoförsta seklet

Jag har varit på väg att göra det i månader och idag ser det faktiskt ut som om jag ska lyckas anmäla mig till DIKs korga-jobb-pool.
För att göra det måste man skriva ett personligt brev som passar till alla.
Efter att ha försökt komma undan hela förmiddagen har jag nu skrivit ungefär en tredjedel.
Och upptäcker att det blir en sabla kontaktannons.

"Hej. Jag har varit ute i världen men är nu hemma igen och redo för nya äventyr. Jag gillar allt och tror på ett liv efter 25. Gillar skogsprommenader och mysiga hemmakvällar. Svar till 'Hoppfull'"

Jag borde fräsa till dem att jag har fast sällskap men att jag kan tänka mig en kortvarig, yrkesmässig relation på dagtid.

Dagens ord är antiprepositionalist, alternativt postprepositionalist.

U.J.

Presenter i det tjugoförsta seklet

(Inlägg nr 203:)

Medan jag sitter och försöker skriva alternativa jobbansökningar och ojar mig för att jag missköter mina gamla synder slår det mig att det är mindre än en månad kvar tills jag fyller år.
Det betyder en rad saker.
Åldersångest är kanske det mest kända, men eftersom jag känt mig som 27 hela året är det värsta som kan hända att jag plötsligt börjar känna mig som 28.

En knepigare sak är att jag måste önska mig saker.
Och jag önskar mig egentligen inte så mycket mer av livet. Det slog mig häromdagen att ifall jag hade ett par miljoner är det nog ungefär såhär jag skulle leva, förrutom att jag inte skulle ha dåligt samvete för mina taskiga ansökningar.

Men så fungerar inte världen. Önska sig saker bör man. Så länge jag kan minnas sade farmor att hon inte önskade sig något, att hon hade allt hon behövde och att hon redan hade så mycket saker.
Det fungerade aldrig. (Om hon, och alla andra som säger så, faktiskt ville att det skulle fungera är en öppen fråga.)

Lämnar man så mesiga svar blir det lite väl många krukväxter, porslinshundar och ugnssäkra formar (förrådet är fyllt, tack så mycket). Ska man se fint på så är det ett tecken på att människor vill visa sin tillgivenhet.

Men det är något problematiskt med presenter. Erik uttryckte det väldigt kärnfullt förra julen:
- Om vuxna människor vill ha saker så skaffar de väl dem.
Så sant som det är sagt.

Jag var en gång och letade efter en present i jobbsammanhang. Vi drev omkring i ett gudsförgätet pseudovaruhus i Ulricehamn utan någon som helst aning om vad vi letade efter. Vi fick syn på någon presentlåda stora vinglas och chefen tittade -hm det kanske kunde vara något- men konstaterade att det var för dyrt och vi gick vidare.

Den sortens presentshopping är inte snällhet. Det är inte tillgivenhet. Det är att förolämpa mottagaren och hennes hem. Det är att, utan någon som helst grund, säga sig ha bättre koll på vad som hushållet behöver och vad som passar än den boende själv. Den som dricker vin ser väl till att ha vinglas hemma? Om någon inte har tolv par matchande bestick kan det mycket väl bero på att han inte upplever något behov av det.

Det är svårt med presenter.
I julas sade vi slutligen upp presentbytandet med några av kusinerna. Det var skönt eftersom det raderade hälften av mina julklappsbekymmer men det kändes också lite som ett misslyckande.
I deras fall har jag tyvärr lite dålig koll på vad de roar sig med till vardags och den lilla koll jag har är inte till mycket hjälp.
Och fallet visade på presentandets dilemma.
Goda och någorlunda enkla presenter är materialla manifestationer av immatriella nöjen. Det vill säga stora upplevelser för hjärnan förpackade i en bok eller skiva.
Det är bara det att vi lever i en tid när vi redan har alla immatriella nöjen vi pekar på. Alla böcker och många skivor finns på biblioteket och all musik och film går att ladda ned.

Jag kan se ett försonande drag med den här prylfetischistiska rotationen och det är att det ger människor nya uppslag. Jag har fått väldigt många av skivorna jag tycker om, men jag tror inte att jag skulle köpt dem på egen hand. Presenter är ibland en möjlighet att vidga vyerna lite grann. Den perfekta presenten är givetvis det mottagaren ville ha men inte visste fanns.
Men hur vidgar man folks vyer i längden utan att det urartar i en avbild av ens egen smak?

Ja, det här var en lång prolog. Poängen är iallfall att nu nalkar sig:
Urbans önskelista 2007.

Bäva

U.J.

tisdag, oktober 16, 2007

En vanlig dag och en rar bok

För att öka folkbildningen och främja studentkulturen är jag på jakt efter en Ernst Rolf-text.
Jag läste i libris att en samling utgiven 1933 skulle finnas på högskolebiblioteket, bland de "rara" böckerna.
Idag har jag sett bokhistoriska samlingen. Vi hittade inte boken men fick anledning att fingra på en massa trevliga gamla luntor i frakturstil som var betydligt äldre. Och när jag plågat bibliotekarien färdigt och vi enats om att "den kanske dyker upp" tänker jag på hur många böcker som man aldrig fingrar på just eftersom de är inlåsta bakom glas och samtidigt hur det ökar lusten att fingra på dem. Det är inte bara barockluntor som står där, i hyllan bredvid finns en massa ex av barnbiblioteket Saga och en del tidiga Ester Ringnér-Lundgren som jag tror inte finns i katalogen.

Åsså har jag gymmat. Och gått hem i regn och kommit hem våt som en dränkt katt för att jag inte ville lägga 15 kr på en bussbiljett. I sådana lägen känner jag en blandning av stolthet och desperation.
Och formellt är nog värmen påslagen nu men varmt är här verkligen inte.

En vanlig småtrevlig och småeländig dag. Bara ett jobb sökt mot planerade 2,5 och ytterst lite gjort av de gamla projekten och ännu mindre av de kommande.
När jag sade att jag ville ha tråkigt var det inte riktigt på det här sättet jag menade. Men vem vet, någon dag kanske jag blir arbetslös på riktigt, utan andra stressmoment än känslan av meningslöshet.
Och den är jag ju ganska van vid.

U.J.


P.S. Det kan nog verka ibland som att jag faktiskt vill vara arbetslös. Så är det inte riktigt, jag skulle gärna ha ett roligt och stimulerande kneg men det här hoppandet fram och tillbaka stör mitt ordningssinne. Om någon stör sig på min gnället ändå så finansierar jag det iallfall själv. Parasiterande är det inte fråga om utan snarare en spektakulär tillvaro mellan systemen.

Postneuros

Den första artikel jag fick publicerad i Kult, som på den tiden fortfarande hette Kultingen, handlade om postneuros.
Jag vågar nog inte läsa om den just nu. Kultingen bestod till stor del av krönikor och på den tiden trodde jag att jag skulle bli en fjäderlätt och rolig och glänsande krönikör. Som tur var kom snart kultrevolutionen och foten sattes ned. Det skulle vara intervjuer eller artiklar som baserades på minst 2-3 speciallästa böcker. Man fick lära sig att det där med artiklar minsann inte skulle vara så enkelt.

Artikeln om postneuros ingick i ett ganska studentikost ramverk - det var tänkt att vara första delen i en serie benämnd "våra okända studentsjukdomar". Den rubriken redigerades dock bort av redax och jag gjorde ytterligare något försök att skaka liv i serien utan att lyckas.

Men postneurosen lever, och är nog rentav en folksjukdom. Åtminstone för oss som lever i skugglandet, som inte har något jobb att gå till utan framförallt känner igen en vardag på att det någon gång mitt på dagen dunsar till på hallmattan.
Postneuros - en besatthet vid inkommande meddelanden - kan ta sig många uttryck, papperspost, epost, meddelanden på telesvaret.
Min går i skov. Det är ett tag sedan jag kollade telesvaret flera gånger om dagen, men sedan jag blev sambo är det mer sällsynt att lägenheten är helt tom.

Just nu tycks jag ha en stark tillfällig uppgång för e-post. Min gmail är nog en del av förklaringen. Den kan nämligen hållas öppen hur länge som helst och uppdaterar sig själv när man får nya meddelanden.
Eftersom jag dessutom skickar ganska många meddelanden nu sitter jag hela tiden med gmailen i en av tabbarna. Och någon gång varannan minut kikar jag dit. "Nu måste det väl ändå ha hänt något".

Ytterst handlar det väl som allt annat om flykt. Det är tråkigt att söka jobb, på samma sätt som det förr var tråkigt att skriva uppsats, och man vill så gärna få lite goda nyheter som bryter av tristessen och kanske rentav kräve att man ägnar sig åt något annat.

Jag har en knepig period nu då jag tillbringar alltför mycket tid hängande framför datorn utan att det egentligen är befogat för jag gör inte särskilt mycket där. Jag vill inte riktigt dra igång något stort läsprojekt heller för då skulle min tillvaro bara bli en växling mellan två beroenden.

U.J.

lördag, oktober 13, 2007

Ett apokalyptiskt tecken!

Jag borde göra annat men irrar runt, surfar vilt, skriver ut artiklar och häftar ihop dem i högar.
Jag skakar lätt.
Och jag känner ett växande begär att skriva uppsats...

Det är nog banne mig det absurdaste som drabbat mig, inklusive Wormells seminarier och uppsatsen om Boxholms bruk. Det är en sådan sak som per definition inte ska kunna hända.

Saken är den att jag nämligen återgått till Törnrosa-sagan. Jag har fascinerats av dess olika versioner sedan Sofia tvingade med mig på Balett för en massa år sedan och ett par år senare hade jag skrapat ihop så att det räckte till en förhållandevis ambitiös artikel i Kult.
Och nu har jag tänkt följa upp min Ester-artikel med en liten Essä om folksagan som alla tror att de kan allt om men som i själva verket inte ens är en folksaga. (För er som tror att jag fastnat i barnlitteraturfacket - håll ut, snart blir det Atterbom.)

När jag skrev den första artikeln använde jag mig av några kapitel ur två böcker, Bra böckers Hexikon och mina erfarenheter från film och balett. Nu tänkte jag gå lite längre. Det slog mig att det borde ju forskats en del i ämnet.
Så jag kopplade in google schoolar och ELSA och följde spåren som dök upp.
Och det var inte så få. Jag har skrivit ut minst ett tiotal intressanta artiklar om Bettelheims "abuse of Scholarship", Simone de Beauvoirs sagokritik, engelska Perraut-kopior, illustrationshistoria och en del annat trevligt.
Jag har blivit bekant med genomtrevliga (tycks de) tidskrifter som "Journal of American Folklore" och "Mavel & Tales".
Och jag skulle nog kunna vaska ur minst lika mycket till utan att på något sätt tränga ned under isbergets topp.
Och det är ekonomiskt oförsvarbart att läsa allt detta til artikeln. Men samtidigt tror jag att det blir väldigt roligt.

Nu vet jag vad jag skulle skriva min b-uppsats i barnlitteratur om. Synd att jag inte går kursen.

U.J.

torsdag, oktober 04, 2007

Länge leve Ester!

Idag är det 100 år sedan Ester Ringnér-Lundgren föddes. En av Sveriges mest framgångsrika, älskade och lästa författare, åtminstone om man räknar i spridning och inte i mottagna priser för sådana fick hon nog inga.
Hon skrev sisådär 135 böcker och hann under sin livstid sälja drygt 3,2 miljoner volymer.
Det är statistiskt omöjligt att inte du eller din mamma eller någon av din mammas bekanta läst henne.
Hon var bästis med alla flickor på sextiotalet och ärkehatobjekt för alla bibliotekarier på sjuttiotalet.

På gott och ont är hon en av de författare som betytt mest i mitt liv. Hon står tveklöst på listan över de femtio mest inflytelserika, kanske rentav på topp-tio-listan.

En artikel om henne kan läsas här.

U.J.