lördag, juli 28, 2007

En bieffekt av att resa

Man förändras av resa och man vet väl aldrig riktigt hur förrän det är försent.
Sommarens resor till Grönland och framförallt Finland har starkt ökat min misstro mot cover-artister.
Jag tror inte att jag tyckt illa om dem förr. Jag tyckte mest att yrket var kluvet i en gigantisk fördel och en gigantisk nackdel. Å andra sidan får man jamma musik på arbetstid, spela sin älsklingslåtar (förutsatt att man har vanlig smak) och gör det ihop med skickliga och rutinerade musiker som kan improvisera fram en halvkänd låt vid behov. Å andra sidan är det ingen som intresserar sig för det man gör.
Nu är jag inte lika tolerant längre.

Dels spelades det lite covers på Murphys i Ilulissat som inte alltid lät så bra. Det stora dråpslaget mot min musiktro kom på båten till Åbo. Sedan fick det en lite extra eftersmak när vår sista middag på Åland (och därmed vår förlovningsresa om ni inte visste det) totalhavererade eftersom vi hamnade framför en trubadur som pratade om vädret, försökte hålla fyllona på en lagom nivå och precis när vi fått vår varmrätt klämde i med "sommaren är kort".

Fast nu ljuger jag nästan. Det hårdaste slaget kom faktiskt under Ruisrock, nordens äldsta rockfestival som går av stapeln utanför Åbo. Vi satt och åt glass bredvid lokaltidningens tält och alla riktiga band var tydligen upptagna för de hade bokat in ett coverband istället som spelade Queen. Massor av Queen. Det skar i öronen något outsägligt.

Det och finlandsbåten fick mig att börja tänka om. Tänker särskilt på Finlandsgänget som försökte tolka Shakiras och vad-han-nu-heters "hips don't lie" och försökte göra den där skruvade dialogen också och gick bort sig fullständigt.

Här är min nya coverbandsparadox: Trots att man har tillgång till alla musikhits i modern tid låter det inte bra.
Och detta leder till en intressant följdfråga: Om nu den mest fantastiska låt av queen inte låter bra när man slänger ned dem hos ett finskt rockband, betyder det då att det inte hade blivit någon bra låt om det varit de som skrivit den?
Kanske finns det drivor av hits som kommit av sig. Som bara skrivits av personer som inte kan få dem att lyfta?

Ska vi kalla det "rätt sak på rätt plats" eller börja svamla om konstnärlig originalitet?

U.J.

lördag, juli 21, 2007

Förbjuden nyfikenhet

Guilty pleasures kallas tydligen de där utslagen av dålig smak som vi kultursnobbar emellanåt koketterar med.

Det är möjligt att det är fråga om ett sådant.

Saken är den att min morbror var här som hastigast tidigare idag. Företaget han arbetar för har en personallägenhet på Mallorca och därför har han nyligen varit där. Idag fick jag låna en liten reseguide.
Och jag känner att det börjar kittla. Jag vill läsa på och lägga en massa tid och tankekraft på förberedelser. Någonting pirrar i mig och jag är rädd att det är nyfikenhet.

Samtidigt så är det ju knappast något äventyr jag är på väg till, och det vet jag mycket väl. (Dessutom har jag fortfarande en del efterarbete kvar från Grönland och det är bra mycket angelägnare.) Och jag tvivlar på att jag kommer att lära mig något av den här resan. Jag vet inte ens om jag ska försöka.
Är det inte lite svennigt att veta något för att man hört det av en guide på Mallorca?
Jag antar att jag kommer tillbringa en del av min lediga tid på internetkaféer men man ska nog inte räkna med något resebloggande. Dokumentationen kommer att bli mycket sparsam och det skulle inte förvåna mig om jag hoppar över den episoden i min självbiografi.

U.J.

fredag, juli 20, 2007

PS om lyckliga slut

I dagens DN uttalar sig barnbokskännaren Maria Nikolajeva om den kommande Potter-boken och dess författare:
"Det finns en väldigt stor press på henne, alla vill att det ska vara ett lyckligt slut - men de lyckliga slutens tid är förbi."

Det framgår tyvärr inte riktigt ifall hon syftar på om de lyckliga sluten är förbi i Potterserien eller om det är något som handlar om vår tid. Fast visst vore det spännande om det vore slut på de slentrianmässiga lyckliga sluten nu? (Men det vore kanske tungt för vissa, kanske för alla. En av litteraturens uppgifter är ju att ljuga oss fulla med drömmar om att saker kan hända och att saker kan ordna sig.)

Appropå Potter skriver Lotta Olsson idag att moster Dursley verkar veta mer än hon låtsas om. Det hoppas jag verkligen. En av mina stora invändningar mot den Potterbok jag läst handlade om de ond-onda Dursleys. Jag ville se något raffinerat och hoppades att det längre fram i serien skulle visa sig att de levde i intensiv rädsla och förnekelse för trollkarlsvärlden och att det var därför de gjorde som de gjorde, men jag fick en känsla av att det inte skulle bli så.

U.J.

torsdag, juli 19, 2007

En dag att inte minnas

En ny påminnelse om vår outsägliga dumhet lämnas oss idag då det visar sig att en kollega inte tycker om slutet på Sophie Scholl - die letzten Tage. (Den avslutas vid giljotinen. Det är knappast behagligt men mycket effektfullt och visuellt fullkomligt oblodigt.) Jag tolkar det som att hon inte tycker om olyckliga slut och påpekar att man redan av baksidestexten till dvd-fodralet vet hur det kommer att gå. Resultat: Hon tycker att det förstör hela filmen.
Nu blir jag retlig och plockar fram hela min arsenal av kulturvetarcynismer med lätt kryddning av Göran Hägg och påpekar att vi alltid vet hur filmer slutar. Agenter lyckas alltid rädda fäderneslandet, deckare kommer alltid på vem som är mördaren, ytterst få katastroffilmer slutar med världens undergång. Vi vet bara inte riktigt på vilket sätt det ska gå som vi väntar oss.
Jag tror inte jag lyckades med förklaringen.
(Och visst, det finns filmer och böcker som är svårförutsedda och ibland kan det vara en njutning att inte ha en aning om hur det kommer att gå men det är nog undantagsfall.)
Till saken hör att Sophie Scholl skulle vara fullkomligt poänglös om den haft ett lyckligt slut. Man kan förstås önska att hon hade fått ett längre liv, men isåfall hade det inte blivit någon film.
Vad hade det varit för någon film om en flicka som sprider flygblad, sitter i pressande förhör i några dagar och sedan går hem igen? Eller rymmer på något sätt?
Nej, Sophie Scholl är en historia om den lilla människans värdighet och offer mot det stenhårda systemet. Civilkurage och mod intill slutet.
Sophie är ingen partisan, hon är inte ens uttalad antinazist utan föredrar att kalla sig "opolitisk". Även om hon hoppas att en studentrevolt ska vräka systemet över ända är grunden för hennes engagemang det omänskliga kriget på östfronten. Vid sidan om det har hon egna åsikter om "barmhärtighetsmorden" på utvecklingsstörda som hon avfärdar, med känsla och logik. Men hon, och de övriga i förbundet, är välintegrerade i det tyska samhället. Filmen kan knappast sluta på något annat sätt.

I morses när jag gick till jobbet sade jag för mig själv:
- En femma på att det inte kommer att hända någonting på jobbet idag som är värt att minnas.
Jag tror jag vann femman.
Kanske är en sak värd en anteckning: Jag har ätit punsch-sill. Bland de sex sillsorterna som fanns bland salladen på lunchhaket.
Tyvärr är smaken ganska svår att beskriva eller ens komma ihåg.
Men minnet av inläggningen är nog värt ganska exakt en femmma.

U.J.

tisdag, juli 17, 2007

Vårt dagliga vatten

[Varning: shoppingblogg]
När man har trista och alldeles för varma mellandagar och känner en stor brist på mening kan man ju alltid gå och handla. Har man dessutom varit på resande fot hela sommaren kan det vara läge att storhandla.
Det har jag gjort idag. Det gick för den delen inte så bra. Jag har nog legat av mig.
Men jag fick syn på något sorgligt.
På mineralvattensavdelningen.
Euroshopper Water Naturelle.

Jag vet faktiskt inte. Det är ju möjligt att det var lite kolsyra och tillsatta mineraler i men det är ändå fullkomligt bizarrt (som Heidenstam stavade det).
Jag har nog hittills tolkat detta att det går att sälja mineralvatten i ett land som har bland världens högsta kranvattenkvaliteter som att det egentligen handlar om en sorts läskeblask. Och när det inte är smaksatt eller ens kolsyrat tänker jag mig att det är fråga om sådan där vanlig hedonistisk varumärkespornografi.
Men om det nu verkligen är vatten naturell i allra naturellaste mening i de där euroshopperflaskorna är det verkligen att sälja is till en inuit. Finns det några städer i Sverige med så äckligt vatten?

(Ibland leker man med tanken på att det finns induviduella helveten - jag tänker mig att mannen som uppfann engångsgrillen har en intressant anordning som väntar på honom. Det skulle inte direkt förvåna mig om en del mineralvattensfabrikanter får vara beredda att simma mycket mycket långt...)

måndag, juli 16, 2007

Arbetslös i Borås

Sedan en tid är jag arbetslös. Det går -som man kunde vänta- inte särskilt bra. Fan ska vara arbetslös i Borås. Det är banne mig smått omöjligt. Man hinner inte komma hem förrän folk försöker kasta jobb över en. Nio assistentpass kom omgående. I går fick jag fyra till och jobbar alltså typ halvtid fram till Mallorcaresan då det ju blir dubbelarbete. Dessutom är det tal om att semestervikariera någon månad på heltid i höst.

Mycket bra, bortsett från att det är motsatsen till allting jag vill ha ut av arbetslivet och gör mig till motsatsen till den jag vill vara i arbetslivet.
Mitt ursprungsmotiv var att kompensera för den klena vinsten med Grönlandsresan och min dyra semesterresa men jag anar att det kommer gå vida bortom det.
Jag är rädd att jag lider av duktig-flicka-syndromet.


U.J.

tisdag, juli 03, 2007

Litteratur dödar

Jag är åter i Borås. Visserligen drar jag vidare redan i morgon men det är alltså ingen idé att skicka fler brev till Grönland.
Detta innebär bland annat att mina dagar som säl-jägare är slut. Jag kom aldrig i situationen att jag höll i geväret samtidigt som vi fick syn på en säl. (Pratet om säljakt låter troligen fruktansvärt för er som tillbringat sommaren hemma men Grönland är Grönland och efter ett par dagars umgänge med säljaktsfantaster börjar man intressera sig, det gjorde även våra vegetarianer - även om jag inte vet något om deras inställning till jakt innan.)
Varför dras man med så lätt?
Jag skulle gärna få en demonstration av hur man steker säl på ljungen men är det skäl nog? Varför skulle jag skjuta?
En inte obetydlig del av förklaringen är nog att jag någon gång - i en artikel eller min självbiografi - skulle vilja använda en ingress som ser ut som följande:

Den första vilda säl jag såg i mitt liv överlevde mötet. Vi skrek instruktioner
men min kamrat sköt för lågt och skottet tog i vattnet. Även den andra kom
undan. Den tredje sköt jag mitt mellan de stora ögonen.


Och så finns det de som tror att litteratur förädlar människor...

U.J.