Synden i 2000-talet

Reflektion efter att ha sett En obekväm sanning.

Jag får ibland intrycket att det finns de som tycker att begreppet "synd" inte har någon aktualitet i dagens värld. Ingenting är mer felaktigt.
I synnerhet arvssynden är svår att förstå numera, och jag är själv inte helt på det klara med varför vi människor skall vara onda av naturen. Men det finns åtminstone två moderna arvssynder som torde vara oomtvistliga.

Det ena är miljöförstöringen, det andra - i första hand ett manligt problem - är patriarkatet. Båda fallen handlar om en kollektiv, indirekt skuld. Vi svarar inte för någon oproportionerligt stor andel av eländet men vi har bidragit, låtit det ske och - här kommer arvssynden in på allvar - gynnats av ett samhälle som låtit det hända. Den som finansierar sitt leverne med guld som stulits av nazister har kanske själv inte gjort något brottsligt men är knappast ren.
Och den här tanken på den moderna arvssynden gör det faktiskt lättare att se fram emot räkenskapens dag. En dag ska det himmelska brännjärnet sättas emot våra kroppar och vi skall brinna för varje onödig kilometer vi åkt bil och varje fördel vi dragit av vår könstillhörighet. Herren Sebaots lidelse skall göra detta och jag ser faktiskt nästan fram emot det.

Förresten måste man inte vara ett dugg religiös för att hålla med om detta eftersom samma sak kommer att göras symboliskt av våra efterkommande. Det lär finnas ett antal amerikanska lik som frusits ned i väntan på att kunna väckas till liv igen i framtiden. Jag är ganska säker på att framtidens invånare kommer att väcka dem till liv bara för att kunna sätta dem i elektriska stolen.

U.J.

...och ett ordförråd stod övergivet...

Köpes: ett språk.
Finns för inlösen: ingenting.

När jag på kul skrev till några skrivarskolor för några år sedan angav jag som mitt främsta skäl att studera där att jag inte hade något språk. Att meningarna jag jag tryckte ur mig var som "okokt havregrynsgröt" eller "prefabricerade".
Det blir tydligen bara sannare för varje år, och nu behöver jag dessutom en ny metafor för eländet.
Jag håller på att sätta ihop något eftersom Sparrepriset ska delas ut om några veckor. Det ska bli en liten meteorettsamling, dels lite nytt och dels lite skamlös återvinning.
Och allt är dåligt. Men det är åtminstone dåligt på samma sätt. Då kan det tas för karaktärsteckning.
Jag ska skicka en novell också. Den är också dålig på ungefär samma sätt.

Åtminstone tror jag att sakerna är dåliga. De var det när jag läste dem häromkvällen. Men jag var trött och grinig, kanske bidrog det. Jag får aldrig veta för om jag tycker bättre om dem nästa gång jag läser dem beror det ju bara på att jag återigen vant mig vid min egen röst.

Tanken har slagit mig att Ars nog skulle ha en hyfsad vinstchans. Och om jag lade helgen på det skulle jag kanske kunna reda ut de värsta inkonsekvenserna (egentligen rör dig sig om en handfull och de ligger nästan uteslutande i det första kapitlet) men jag iss liksom inte. Jag är inte beredd att bara ge bort den sådär och jag vill göra putsningen ordentligt om det ska vara någon idé. Men jag vet att den har god effekt på medelålders damer.(Det är sådana som sitter i juryn.) Meteoretterna jag skriver nu vänder sig främst till frustrerade män med våldsrelaterade tvångstankar och som läste för mycket Marvel-serier på 90-talet.

U.J.

Den jag en gång var

Igår hände något underligt. Jag var i Borås och satt och läste ett uppsatsmanus där jag hittade en något otydlig passage om intern respektive extern information. Jag påpekade det, det växte till en liten föreläsning om begreppens godtycklighet och organisationer som problematiska begrepp. Och fast min poäng nog gått fram för länge sedan fortsatte jag. Och jag talade allt fortare och blev allt mer upprymd. Rentav toklycklig.
Jag antar att det var för att jag fick ett kort uppehåll i stagnationen. Kunskap - i den mån jag nu kan sägas besitta sådan - har kort halveringstid. Blir jag kvar i städsvängen tillräckligt länge - kanske krävs tio år, kanske räcker det med två - upphör jag att vara humanist och bibliotekarie och blir till en städare. Visserligen med ovanligt höga studieskulder och litterära intressen men likväl en städare.

U.J.

Imaginärt inlägg IV

[En noggrann jämförelse av Coppolas film Marie Antoinette kontra den historiska verkligheten - speciellt med avseende på kläderna. Därtill en skarpsinnig - för att inte säga nydanande- analys av den samlade forskning om relationen till den där von Fersen och därur dras slutsatser om precis hur långt det gick egentligen.]

U.J.

Imaginärt inlägg III

[Det bästa blogginlägg du läst, som dessutom handlar om ditt favoritämne.]

U.J.

Imaginärt inlägg II

[Ett skarpsinnigt inlägg som diskuterar huruvida Lost in translation (jag har slutligen sett den) är en ripp-off på Ingmar Bergmans Tystnaden. Detta konstateras med stor slagfärdighet och konsekvens men bevisningen försvagas något av att jag inte sett Tystnaden. ]

F ö gjorde jag mig till (som det heter på västgötska) och gick för att skaffa lite fredagsfika men upptäckte till min bestörtning att de verkar ha slutat tillverka de där Krisp-pågarna eller vad de hette, som jag brukade sista-minuten-rädda mina korridorsfikan med. Här tittar man åt ett annat håll i fyra år och så är de bara borta! Vad är det för sätt att behandla trogna kunder?

U.J.

Imaginärt inlägg I

Eftersom jag inte har tid att skriva alla de inlägg jag vill skriva startar vi en ny serie här: Imaginära inlägg. Jag skriver helt enkelt vilket inlägg jag skulle vilja skriva och sedan låtsas vi att jag har gjort det. Okej, här är del 1:

[En poetisk och effektfull reflektion kring Lena Ackebos seriealbum "Brynebrinks" där jag i synnerhet tar upp bakgrunderna och i allra största synnerhet - och här kommer poesin in - resonerar kring kavelduns-symboliken*. ]


*Kaveldunet är ett återkommande bildtema i albumet, då det hänger en tavla föreställande Kaveldun i solnedgång/soluppgång på väggen i ett av rummen. (Eventuellt är det hötorgskonst eller en affisch för en mycket lik tavla hänger även hos en granne.) Samma bild återkommer dock i mammans drömmar och i slutet när familjen slutligen börjar bryta med sin livsföring illustreras slutreplikerna av Kaveldun i en högst äkta solnedgång.

U.J.

Arbetsförbud

Jag tror det är dags att jag slutar skriva om huruvida jag jobbar eller inte här. Åtminstone ett tag. Det börjar likna en sådan där gnällig gammal dagbok. Eller någon av alla de där eviga "ujuj vad det är synd om oss. Vi har så mycket att göra"-konversationerna under gymnasiet. Men de gav ändå någon sorts känsla av omtanke och svetsade ihop gruppen. Jag behöver inte tycka mer om mig själv och jag tror inte jag behöver komma mig själv närmre heller.

Men framförallt börjar det bli ganska tråkigt och förutsägbart. Mitt arbetsliv är egentligen oerhört regelbundet och upprepar sig ständigt. Om någon missat det följer här en kort sammanfattning av arbetets grammatik:
1. Jag arbetar alltid, utom när jag är i särskilt stort behov av pengar.
2. Assistentfirman ringer aldrig, utom när jag tänkt koppla av.

Och det är i stort sett allt.
Nytt bevis. Jag har blivit tillfrågad om jag vill jobba på lördag. Jag hade precis avsatt lördagen för vårrengöring. Vi får väl se.
(Idag bokför jag en arbetstid på sisådär tio timmar, fast den sista av dem har jag inte gjort i verkligheten än. Men det där är - som sagt - inte intressant.)

Dessutom finns det oändligt mycket roligare saker att tänka på och skriva om. Khemiri har fått ett fint pris som har delats ut i Ulricehamn och Sara Stridsberg har äntligen fått ett fint pris till exempel. Vad jag är sur på är ju att jag inte har mer tid att tänka på sådana saker, eller besöka sådant som Khemiris prisutdelning. Men jag måste väl inte ta med mig min bitterhet hem?

Och så funderade jag på att skriva om en assistentepisod här, men tog bort den för att det kändes dumt. Poängen var hursomhelst att all text i film är helig, oavsett om den är obehaglig, ekivok eller liknande. Det finns ingen onödig information i film. (Riktig film iallafall. Rullar av Nutley kan man nog klippa bort hälften av innan någon märker något.) Den som inte hajar det har nog ett skadat förhållande till konsten.

U.J.

Den girige

Just nu jobbar jag inte. Naturligtvis ringde de från assistentfirman, precis som jag förutspått. Jag ska jobba minst ett pass i nästa vecka, kanske tre. Men dagens förmiddagspass har jag tackat nej till. Formellt för att kunna vara hemma men till stor del eftersom jag måste knacka kod.

Med min egen logik går jag back en tusenlapp idag. Jag betalar 140 kr i timmen för att sitta här och dega. Och någon kod har jag inte knackat än, trots att halva arbetsdagen hade gått, ifall jag hade valt att arbeta. Men det är nog ändå väl använd tid på något sätt. Jag verkar fortfarande vara ganska trött och grinig.

Jag nämde det här för mamma, detta att jag upplever det som syndigt att tacka nej till arbete med annat än synnerligen god anledning (vilket egentligen bara innebär dubbelbokning, influensa eller tentamen samma dag). Hon sade något i stil med:
- Vi har väl inte uppfostrat dig till girighet heller?

Jag vet inte vem som uppfostrat mig till det, men jag ÄR girig. Alla pengar, all ära och all betydelse vill jag ha. Jag kan leva förnöjd med att gå i trasiga skor och förakta en hel del tekniska apparater men mitt inre är en vrålande hunger efter mer. Nöjd kommer jag nog aldrig att bli.

U.J.

BT-priset

Kvällen blev en rätt bra tillställning. Khemiri är en fantastisk estradör, men jag vågade inte störa honom för att be om en autograf i min nya Montecore-pocket, och då hade jag ändå varit och köpt en penna. Typiskt mig. Och kanske lite extra typiskt arbetar-urban. Nu är jag knappast vidare lysande när jag leker student heller men faktum är att mina brister förvärras när jag arbetar. Mina talfel, min blyghet och tveksamhet, mitt bordsskick, min lättja och min dåliga hållning, allt det blir sämre under perioder då jag kroppsarbetar. Det är inte så lätt att bygga upp en tjänstemannapersonlighet medan man städar.

Hursomhelst, kvällen var bra. Jag har köpt en ny novellsamling (Brist) och fått den signerad. Och M vann! Mycket roligt. Nu väntar jag bara på att någon på Modenista ska komma sig för att trycka boken också.

Jag tog lite anteckningar, det hände en del kul grejor som jag känner att jag kanske borde skriva om men jag är trött nu. Kanske någon annan gång, om några dagar eller så. (När jag skriver så brukar det inte båda gott.)

U.J.

Diagnos: Mycket mycket trött

Jag har tydligen inhöstat lite kredd för att jag jobbat tolvtimmarspass de senaste två dagarna. Egentligen lite underligt. Det är inte vidare jobbigt att jobba i tolv timmar om man måste. Det är ungefär lika jobbigt som att gå tre mil. Det är inte särskilt bekvämt eller något man gör för nöjes skull men måste man är det inte på något sätt omöjligt. (Det torde ta ungefär lika lång tid också.)
Dessutom är mitt personliga jobb-rekord betydligt högre (åtminstone 15 timmar följt av sovande jour, men jag har inte uppgifterna tillgängliga just nu).

Nej, att jobba är inte så besvärligt. Men att göra det med bibehållen mänsklighet och värdlighet är inte det lättaste.

Jag har just varit på bokrea i typ en kvart. Det var oerhört deprimerande och ingav mig ungefär samma leda som jag får av att gå på Åhléns i jultider.
Dessutom var det ganska utplockat och det var svårt att hitta böckerna man ville ha. Akademibokhandeln här i stan är modernt inredd och har väldigt låga hyllor som är utspridda över stor yta. Resultatet är att man går omkring och tänker "var har de böckerna då?"
Bokreaböckerna står dock inte på några hyllor. De står upptravade på pallar på golvet. Något att se ned på medan man irrar förbi.
Till akademibokhandelns försvar ska jag påpeka att det var ännu värre på Åhléns.

Usch jag vill inte vara såhär. Men det är nog inget som inte kan botas av några dagars sömn och en huvudtransplantation. (För att travestera spidde.)
Och jag känner mig som en främling i Borås, som lika gärna kunde vara Brno (Känt som Tjeckiens fulaste stad). Och rätt misslyckad, jag kan inte ens vara arbetslös som folk.

Nu ska jag muntra upp mig med lite debutanter och Khemiri igen.

U.J.

Mellanrapport

Överjobbandet har tack och lov upphört.
Det är halvtid i dagens prisutdelning (kan vi inte kalla det BT-priset istället för att minska reklamvärdet?)
Khemiri är vältalig (och lång) som vanligt. (Jag har köpt Montecore i pocket, nu ska det slutligen bli av att jag läser den.) M har ett fantastiskt stuk på sin basker. Seminarierna är trevande. Jag är lite frestad att köpa en novellsamling.
Folk talar med bokmässetonfallet, exempel Khemiri: "Min första bok som hette Ett öga rött och som kom 2003. (Kursiverna markerar inte titlar utan betoningar, det finns inga understrykningar i bloggmenyn.) Antagligen jobbar en talpedagog på varje förlag och lär dem sådant.
Och jag känner mig ganska kvasi. Jag misslyckas med att känna mig som en kulturtant.

U.J.