Rean är inställd

Idag är det tydligen bokrea men det blir ingen för mig i år. Möjligtvis en liten sväng på lördag, men det skulle inte förvåna mig om jag åker på att vara assistent då.
Idag har jag jobbat mellan kl 7:30 och 19:00. Jag ska inte säga att jag hade varit lyckligare om jag gjort det som personlig assistent men då hade jag åtminstone känt mig rik. Det är typ 8-9 timmars arbetsdag idag. Såsom det skrivs och räknas.

Och jag kan glömma att lämna in programmeringsuppgiften i tid.

Liksom jag vet att jag kan glömma åtminstone en del av utdelningen av Borås Tidnings debutantpris. Synd, i synnerhet som jag tvingat en gammal lärare att skicka schemat till mig.

Och just när jag skriver det här missar jag en alldeles speciell estradpoesitävling i Borås, som jag verkligen hade tänkt gå på.

Den här våren har en rolig vecka. Det är den här. Jag har oflax.

Jag trordde att jag jobbade de sista tre timmarna på adrenalin men det stämmer nog tyvärr inte. Jag var inte arg nog att bli snabb. Jag var mest ledsen.

U.J.

Herre av ditt ger vi åt dig...

... just det. Jag har fått betalt av Högskolan i Borås för två dagars registreringsarbete i vintras. 1233,80 kr efter skatt. De fick inte vila ett dygn på kontot innan jag skickade dem (exakt på summan) till CSN. Håll systemet igång!
Eller också kan man se det som att jag helt enkelt ger åt kejsaren vad som tillkommer kejsaren.

Förresten har jag ställt in så att jag kommer att skicka 720 kr till dem i övergon också. Det är ungefär vad jag har tjänat idag. Före skatt. Mer än tre timmars extratid på grund av sjukdom och i morgon blir det än värre. Jag hade tänkt åka på estradpoesi i morgon. Det är nog inställt. Jag ska leverera en hemsida på onsdag. Det blir nog uppskjutit.
Och så är det debutantpris på torsdag - det är nog högst tveksamt. (Jag funderade på att ta ledigt men kom på att jag ju hade kort dag så att det nog skulle gå ändå. HA HA HA.)
Dessutom vill de tvinga mig att bära mobil på jobbet. Fy tusan.

Nu ska jag se om jag kan knacka kod i en timme innan jag stupar i säng. Efter ett par timmar vid datorn mår jag märkligt nog betydligt bättre. Huvudvärken är borta och jag är inte riktigt lika grinig längre.

U.J.

Marie Antoinette och jag

Tillbaka i Borås över helgen.
Jag är lite trött idag för jag har suttit uppe i natt och läst om delar av Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette. Såhär sju år efteråt är jag förvånad över hur lite jag faktiskt läste när jag gjorde lumpen men den hann jag med, och en biografi över Katarina den stora. Därtill Ogiers reseskildring från stormaktstidens Sverige, Den allvarsamma leken och Tre män i en båt, men det är ju inte pecis några mängder på sju månader.

Men nu läste jag alltså om vissa stycken. Anledningen är att jag slutligen sett Sofia Coppolas film om henne. Bra film, fast jag saknade nog de musikaliska referenserna för att kunna gilla den fullt ut. (Men "I want candy" illustrerad av frossande i bakelser, praliner, tärningar och spelkort biter sig fast.) Samtidigt är det där snacket om ett otraditionellt soundtrack överdrivet: Vi cembalo-fetischister får också valuta för våra biljettpengar.

Filmen är ju inte en historiefilm utan en sorts historisk fantasi. En del av personerna vid hovet (som kungens tre tanter) får inte heller mycket belysning. Förhållandet till allmänheten och den kommande revolutionen blir inte heller fullt belyst (Den berömda halsbandsaffären utelämnas.)
Här och där blir det rentav historiskt fel. Man får till exempel intrycket att prinsens sexuella bekymmer är av rent psykologisk karaktär. I själva verket krävdes en liten operation, som var enkel redan på den tiden, men som han likväl sköt upp i sju år.

Stefan Zweig ser i den undfallenheten hela grunden till Ludvig XVI:s misslyckanden. Det är tur för min eventuella läsare att jag inte har boken med mig för jag skulle frestas att citera hela sidor. Han målar upp ett infernaliskt psykologiskt scenario, där detta förvandlar prinsen till den vankelmodige svage kung han blir, och prinsessan till den extremt undflyende och nöjeslystna drottningen hon blir. Zweig skrev sin bok för länge sedan och han är knappast vidare postmodern. Idag skulle vi knappast acceptera åsikten att en person inte kan bli en god affärsman om han är en dålig älskare. Men han framlägger tesen så skickligt att den blir djupt trovärdig. Och kanske, tänker jag mig, har den en viss giltighet. Zweig verkar tro sig psykologisera om något verkligt manligt: när han skriver att män som misslyckas med att vara riktiga män (dvs alstra barn) kompenserar med andra manliga hobbies (jakt och grovsmide) verkar han faktiskt presentera någon sorts tidlös sanning. Men kanske hade den synen på det manliga giltighet i Ludvig XVI:s Versailles? Kanske ligger det något i Zweigs besynnerliga babblande om "könens motsatta reaktioner", fast på ett annat sätt än han tror?

Biografin är hursomhelst lysande skriven och åtminstone igår med soundtracket ekande i bakhuvudet kunde man öppna nästan vilken sida som helst och hållas kvar där av ren spänning.
Zweig kombinerar effektiv presens med stor detaljrikedom när han skildrar agerande och beteende. Han skriver den nästan som om den vore en roman, fast en roman där han redan från början pekar ut de ödesdigra misstag som begås.

Årets bokreakataloger är de jämmerligaste på flera år men där finns ännu en biografi över Marie Antoinette, den som filmen bygger på. Jag funderar på hur många biografier över Marie Antoinette en genomsnittsmedborgare bör äga. Tre känns som ett bra tal och jag har bara en, i så fall finns det utrymme.

Någon kanske undrar varför i hela friden jag är så fascinerad av Marie Antoinette? Jag vet inte riktigt själv. Hennes liv innehåller många intressanta spänningar. Delvis är det nog av samma anledning som jag har Roslins Damen med slöjan på väggen. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är Roslins bästa tavla: jag fascineras av porträtten med dessa arma, leende förkonstlade flickor och Damen med slöjan är helt enkelt den av dem som är lättast att komma över.
Det är någonting med 16- och 1700-talens högreståndsliv som fascinerar mig djupt, mest drivet in absurdum av tidens snörade och sminkförgiftade kvinnor. Få har levt det livet så fullt ut som Marie Antoinette och ingen annan av dem har det skrivits så mycket om. (Urvalet är alltså godtyckligt. Man kan fråga sig om någon utanför Frankrike skulle ha känt till henne om revolutionen skulle kunnat blidkas eller av någon anledning infallit en generation senare.)

Coppolas film är raka motsatsen till den senaste film jag såg på bio : The squid and the whale. Den filmen fungerar som ett slags modernt kammardrama där allt som sägs och görs har en omedelbar symbolisk innebörd. Marie Antoinette fungerar snarare som ett panorama. (Att göra ett kammardrama som spänner över sisådär femton år är nog heller inte att rekommendera.)
Enskilda stunder ger dock även en ny syn på historien. Drottningens legendariska replik "Det är mycket folk i Versailles ikväll" var i min värld förut ett typexempel på kallprat. Nu har jag insett att den faktiskt har viss udd, då det ju även är ett vackrare sätt att säga:
"Numera släpper de tydligen in vem som helst."

U.J.

Att sätta sin stad på kartan...

Jag blir jättetrött när jag ser den här artikeln och den här bilden. (Jag har faktiskt inte ens läst den och det finns flera artiklar om huset och det är väldigt godtyckligt att jag länkar till just den här.)
En trendanalys: Vi lever i kallbadhusens tid. Kallbadhus är det nya svart för stadsarkitekter. (Det i Ulricehamn har precis fått ordning på ekonomin och ska börja påla.)
Kallbadhus är det nya höghus, för alla ska tydligen bygga höghus numera: Ulricehamn, Borås, Göteborg om jag fattat rätt. Det är en sen Turning- Torso-effekt.
Föregående trend som nu börjar bli ganska ute är anläggandet av skridskobanor på torg. (Det lät Ulricehamn faktiskt bli, kanske framförallt för att torget lutar för mycket.)
Så alla jagar på och försöker bygga något spektakulärt, som sätter staden på kartan och alla använder tydligen samma konsult.
Rätt tröttsamt faktiskt. Undrar om vi kommer att se mönstret i framtiden när vi konstaterar att alla små städer har ett höghus någonstas. Kommer vi att inse att det är ett sådant där höstmode a la 2006?

U.J.

Arv och dominans

Arvskiftet fortsätter. Jag har nu del i några flaskor med skyhög Kapten Stofil-poäng, nämligen Old Spice och Aqua Vera. Hoppas de stått sig. Verkligen häftigt isåfall.

Och så noterar jag att jag definitivt verkar ha tagit kommandot över den nya datorns skrivbordsunderlägg och röjt upp i träsket av teckningar och bilder på brodern.
Första veckan hade vi den där snygga målningen på Vesuvius Theres Bohman länkade till en gång.
Nu har vi i två veckor beundrat Lord Byron i hans albanska folkdräkt.
hm.. jag bloggar om skrivbordsunderlägg. Retro. Eller fusion kanske: 1997 möter 2004.
Snart är vi kanske redo för att sätta ned foten med några stiliga bilder från Sjunde inseglet.

U.J.

Andhämtning

I går var inte mycket till dag. Stressade genom jobbet för att sedan gå på stan i Borås (vill man må dåligt är det bara att gå en sväng på Åhléns) och köpa strumpor för halva dagslönen som
1. Var fula (tyckte jag redan i affären)
2. Bara kan tvättas i 40 grader (upptäckte jag när jag kom hem.

När jag sedan kommer hem igen har jag fått mäjl från min examenator: Min hemtenta saknar "röd tråd" (kan inte minnas att det krävdes någon sådan) och behöver redigeras. Alltså är jag inte färdig med mina studier som jag trott sedan jag lämnade in för sju veckor sedan (minst) och har halvljugit i jag-vet-inte-hur-många platsansökningar.

Kvällen blev tackochlov betydligt bättre, mycket bra rentav.
Idag har jag vandrat omkring med mina moppar istället för att köra bil, som någon sorts symboliskt straff för att jag drack vin igår.
Och så har jag arbetat länge som högst konkret straff för att jag gått ifrån tidigt två gånger den här veckan.
Nu har jag fått nyhetsbrev från sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren. De skriver en del om alla utställningar som ska hållas (ganska många) och rapporterar lite från bokmässan i Örebro (eller framförallt vägen dit)
Däremot är det andra nyhetsbrevet då det inte nämns att vi filar på en liten jubileumsskrift. (Det är möjligt att alla andra vet om det sedan något årsmöte men jag har faktiskt inte sett det i skrift.) Skriften är kanske ett litet triumfkort att dra fram när den är färdig:
- Tadaaa! Medan ni tittade bort har vi svängt ihop en festskrift!

Och så skriver de lite om några böcker och om färgavvikelser på omslagsbilder för olika upplagor. Och jag funderar lite på vad jag ska tycka om hela grejen. Jag har verkligen gillat att plöja några av böckerna men jag känner inte riktigt igen mig i tonen. Jag kanske blir en besvärlig eller otrevlig medlem? Avgiften är hursomhelst överkomlig. Jag får väl se om jag kan komma på årsmötet nästa år för att få lite mer perspektiv.

Förresten börjar det nog bli hög tid att göra de där sista ändringarna och få iväg artikeln nu.

U.J.

Dålig kväll

Och så har jag försökt förmedla att jag ser förlängningen av mitt sjukvik som något negativt...
... och fick en uppsträckning om att det minsann är bra att man kan försörja sig och det är minsann bättre än att vara arbetslös etc etc.
Och jag har en enorm lust att slå i dörrar och säga/skrika "det är ingen som förstår mig".
Antingen är jag trött eller också har jag kommit i tonåren. Skitsur är jag i vilket fall.

Men jag har en databaskurs som håller på att gå åt helskotta, en massa när-jag-får-tid-projekt och -resor som jag har skjutit upp i åratal och redan mer pengar än jag behöver. (Jag gör ju aldrig något för pengarna så jag vet inte riktigt vad de ska vara bra för.)

Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska känna mig inlåst eller hemlös.

Andra människor reser visst på kartan. Åtminstone gjorde det de förr, innan Ryanair fanns.
Själv reser jag i anteckningsböcker. Jag gör en lista på resor jag vill göra. Några av dem har jag skrivit om och om igen i flera år.
Resor jag drömmer om nu:

Prag. Säga hej på Jakub och ta en lång promenad på nya judiska kyrkogården. Skulle egentligen skett strax innan löven fölls. Ställdes in pga mycket att göra och att en busstidtabell aldrig kom.

Kalmar. Se regalskeppet Kronan och driva runt i stan. Har tänkt sedan i våras. Bör ske sommartid eftersom det alltid är snökaos vintertid. Sköts upp pga för mycket jobb.

(Köpenhamn - inte fullt så angeläget, åtminstone inte nu sedan utställningen om Mucha gått ned, men en del intressant finns där. Ställdes in pga ketchupeffekten.)

Åstol - några dagar med höststormar runt knutarna. Någon sorts litet konstnärskollektiv, eller solo. Har tänkt att "Nu ska det bli av", varenda termin sedan jag flyttade från Linköping. Verkligheten kommer alltid ikapp.

Taizé. Varit på väg många år. Hoppas väl på någon sorts uppvaknande. Eventuellt går det en resa i vår men med min tur - och i enlighet med traditionen - ska jag nog jobba då.

Stockholm - hög tid för en ny muséi- och operaresa. Vi har pratat om det ett ganska bra tag men nu är det tydligen något år sedan vi var där iallafall.

Och så vore det kul att göra någonting till havs. Typ bli matroser åt svärmorbrorn. Diffust men lockande.

Så nu vet ni vilken lista ni kan vänta er nästa år också.

U.J.

Fredrik II är nog nöjd

Det finns tydligen de som inte får jobb i det här landet och gnäller på det. Jag tycker inte jag gör annat än blir påprackad jobb hela tiden. (Fast alla ansökningar givetvis bemöts med tystnad.)
Ja, jag har pratat med firman igen. Och det är inget nytt om hur långvarigt mitt sjukvikariat kommer att bli. Snarare tvärtom: Det finns inget slut på det. Chefen drog till med sisådär en månad till åtminstone. "Räkna med våren" sade hon. Hon skojade tillochmed om livstidskontrakt och att "nu kommer du aldrig härifrån". Förmodligen visste hon inte riktigt hur väl hon träffade.

Jo, jag är väl grinig nu. Det kan ha att göra med att jag just avslutat den åttonde dagen i en tolvdagarsvecka.
I teorin är allt bra. Jag jobbar lite grann. Jag blir inte rik (vad det nu är för vits med att jobba isåfall?) men går runt. Jag gör någon form av samhällelig nytta.
Men hittills tycker jag inte att det funkar något vidare. Om den följande månaden ska vara såhär är det stor risk att jag inte kommer att få något vettigt gjort alls. Förrutom att kasta iväg en och annan dålig jobbansökan.
Tills vidare får jag väl blunda och tänka på CSN. Sedan får jag hitta på en desperat räddningsplan.

U.J.

En av dessa listor...

Jag blev lite hängig av det där jag skrev nyss om att jag inte vet vad jag vill så jag satte mig att skriva en lista för det brukar jag åtminstone lyckas med, och så hjälper det tankarna.
En del saker riktigt svider att skriva dit, för att det försummats och måste skötas, som slutstädningen av BAM och kursen i webbprogrammering.
Och andra saker blir jag trött på mig själv av, som rubriken "resande".
Jag tror jag inbillar mig att jag kommer företa en eller ett par resor under våren. Jag vill gärna och tycker nog åtminstone i princip att jag har förtjänat det. Gång på gång mutar jag mig själv. I slutet av min proletärjul dök det upp möjlighet att jobba helhelg som assistent. Eftersom det är en synd att tacka nej till arbete högg jag direkt men tänkte "om jag får de här passen ska jag banne mig göra något roligt för en del av lönen sedan". Jag fick passen men något roligt blir det inte minsann. Jag bara lovar och lovar.
Mitt liv är verkligen ingen uppbygglig bok. I lättare ungdomsböcker (typ Lotta eftersom hon är överallt just nu) finns det alltid ett önskeprojekt, en grammofon att spara till eller en resa att göra. Jag gör aldrig så. Mina pengar rinner bara sakta in på kontot, är med mig ett litet tag och rinner sedan sakta ut igen och omvandlas till makaroner och hyra. Mitt liv kan inte användas för att få ungdomar att vilja arbeta. Om jag skulle behöva motivera någon till att arbeta skulle jag väl säga något i stil med "Det är klart du ska jobba. Förr eller senare kommer du väl att behöva ladda busskortet."
Jag tror rentav att om jag vann en halv miljon på någon lott som jag inte har köpt och fick frågan vad jag skulle göra för dem skulle det sanningsenliga svaret nog bli:
- Tja, det blir väl att göra en inbetalning till CSN. Och resten går nog åt. Inte ens Hässleholmen är det ju gratis att bo i.

U.J.

Anomali

Ibland händer det. När man flängt färdigt med det akutaste vet man plötsligt inte vad man ska göra. Visst finns det alltid en massa saker att göra men någon gång emellanåt är det inte akut, eller intressant, eller viktigt.
Jag antar att jag håller på att tända av från Ester-trippen. Jag har ju faktiskt levt med projektet i någon månad nu och när man var trött och inte viste riktigt vad man skulle göra så kunde man ju alltid slösurfa på ERL-sidor för att kanske snappa upp något. Nu är det inte "jobb" längre. (Dessutom blir det tråkigt i längden för de drivs av människor som har mer liv än jag och därför uppdateras de inte så ofta.)
Artikeln är ju inte riktigt klar heller för den delen. Men jag väntar på tyckanden från några olika håll. Jag känner mig ganska bakfull på det.
I morgon blir det BHS-fika. Kanske rentav två gånger. Jag har jobbat sågott som hela dagen idag för att kunna komma iväg tidigt i morgon och på fredag. (Städning är en tämligen värdelös bransch sett till arbetstids- och lönevillkor. Eller åtminstone så länge man jämför det med annat. Om man däremot erkänner att det är fråga om ackordslön är det möjligt att det är hyggligt. Men en massa mer lön får jag alltså inte för att jag jobbar ett par timmar längre. Det är bara en kalkyl från min sida om tid som kan sparas in till ett bättre tillfälle.)

Vad blir nästa projekt? Herregud, jag vet inte. Och de bra projekten känns sådär typiskt inaktuella. Men jag antar att jag bör söka några jobb. Och så måste jag läsa många tunga böcker de närmaste veckorna för att avgifta mig från Lotta-perioden. Just nu läser jag Hamsums "Victoria" och genomför ett litet experiment: Jag läser ett kapitel varje kväll, varken mer eller mindre. Otroligt vuxet. I regel har jag glömt finliret i handlingen varje gång jag börjar. Men jag tror faktiskt aldrig att jag läst en hel bok på det sättet. (Den här är tackochlov ganska tunn. Den är 150 sidor och 13 kapitel. Den bör vara klar någon gång nästa helg.)

Jag skulle ju om inte annat kunna skriva ihop min planerade jul-och-nyårsspecial, för den har ni väl alla gått och väntat på...?

U.J.

Patriarkatet kommer att leva i hundra år till...

... tack vare aftonbladet.

Nej, fram för stämpelur vid diskbänken.


U.J.

Min eld är den minsta i Ulricehamn...

.. men den här dagen kan bli skaplig. Klockan är tolv, jag har jobbat färdigt sedan sisådär två timmar, fräschat upp mig, sökt ett jobb via telefon (!) och skickat uppföljningsuppgifter. Nu blir det Ester för resten och det finns ju några timmar kvar.
Artikeln är skriven från början till slut men så bra som den var i mitt huvud är den naturligtvis inte. Ska plocka isär den i delar, smörja in den och se om det blir några delar över när jag sätter ihop den igen. Den måste kortas ned med 1,5 sidor. Tyvärr måste artikeln undan nu. Den är redan försenad och jag börjar inse att jag har mycket annat som jag har försummat.

Jag börjar vänja mig vid städjobbet nu och tycker det är ganska trevligt att gå runt och feja lite, men den där städar-amnesin är inget vidare. När jag höll på med något kom jag på något bra inledningsuppslag till den stundande serien "Ten things I hate about städjobb" men nu när jag sitter så att jag kan skriva ned den är den givetvis bortflugen.

U.J.