Att lyftas och att falla

I går hamnade jag på Liseberg igen. Jag begriper inte hur det går till men jag hamnar där hela tiden nuförtiden. Det blev ett ganska kort äventyr - bara drygt två timmar - så vi gjorde inte åt riktigt så mycket pengar som vi hade kunnat.
Det fick mig att tänka på när jag var där med människorna i administrationskursen. För tillfällena var ganska lika.

Jag hade ekonomiska betänkligheter och gick omkring där mer för sällskapets än för åkandets skull. Jag var låg och sur på det mesta. (Det är oerhört lätt att vara sur när man går omkring på Liseberg. Allting därinne är dyrt, onödigt och ohälsosamt.) Och båda gångerna tog det en stund innan jag kostade på mig den första åkturen. Förra sommaren var första åkturen Jukebox, den här gången var det Rainbow.
Och båda gångerna blev jag plötsligt ganska glad när jag själv började åka lite efter att ha sett en massa andra människor åka en stund.
Förra året genomgick jag en fantastisk förvandling på några sekunder. Det var känslan av att svingas upp och runt i luften av någon välvillig jätte och jag funderade på om anledningen till att vi älskar sådana attraktioner är att vi blivit för stora och tunga för att våra föräldrar ska orka lyfta oss.

Och nu, i Rainbow, började plötsligt kroppen jubla när det vände nedåt. Svindeln, den fantastiska längtan efter att falla, kombinerat med känslan av att faktiskt göra det. Det är kört, det finns bara en väg ner, och den går fort. Allt vi annars tänker på är kvar på marken. Det är ovidkommande. Vi vet inte om vi kommer tillbaka. Vi bara faller. (Det är faktiskt lite som att råka ut för ett dödsfall i miniatyr.)
Jag skriker aldrig när den första branta backen i bergochdalbanan byts i ett lodrät stup. Jag skrattar bara lite försiktigt:
- Nu går det fullkomligt åt helvete. Haha.

U.J.

E-böcker och det papperslösa samhället

Ett av de mest fantastiska självbedrägerier man lär sig när man skriver uppsats lyder:
Att kopiera papper är nästan att jobba.

Jag skall alltså åka till Grönland, ha ohyggligt mycket packning med mig och är väldigt oklar över hur vardagen kommer att gestalta sig. Fullt klart är att det kommer att innebära mycket res- och väntetid och att jag därför bör ha med mig ganska många böcker.
Dessa bör därför väga så lite som möjligt och inte ha någon känslomässig koppling till mig "som ting" så att jag utan att tveka kan sitta på dem, torka fiskblod med dem eller tända eld med dem.
Dessutom har jag ju en resa till Mallorca i höst då jag har ungefär samma behov.

Lösningen är att skriva ut e-böcker från nätet. Jag påbörjade projektet i morses och har hittills hunnit med fyra böcker: Peter Englunds Spegelscener, ERL:s första bok om Trulsa och två opublicerade böcker av Hans-Eric Hellberg.

Hittills är det alltså ganska tunna och (i tre av fyra fall) lätta saker det handlar om men det ska nog snart balanseras. Det stora flertalet av de övriga kommer väl att komma från project Runeberg, och kanske svenska akademiens klassiker om de går att skriva ut.

Metoden har två problem, som dels följer av grundkonceptet, dels är en följd av svårigheten med att browsa i katalogerna:
För det första begränsar det mig lite gällande språk. Jag kan bara läsa böcker på svenska, i viss mån engelska och i någon mån tyska. Och kanske danska, eftersom jag ju ska till danskt territorium. Och det är meningslöst att läsa en fransk eller spansk författare i engelsk översättning. Och de svenska resurserna ger främst ut svenska verk.
För det andra begränsar det mig i tiden. Det blir verkligen inte tal om att följa med den unga litteraturen. Det finns mycket Hjalmar Bergman på Runeberg och mycket Hjalmar Bergman lär det bli.

Så:
Om någon har tips på bra böcker som bör läsas och är någorlunda lättlästa på engelska, tyska, danska eller norska får ni gärna tipsa. (Det är bra om de finns som e-böcker på tex www.archive.org men det letandet kan jag sköta.) Jag tänker mig någon med enkelt språk men inte låter det gå ut över innehållet. Typ Camus: Idag dog mamma, och allt det där.
Och om några unga, lovande svenska författare läser detta och råkar ha sin senaste roman (diktsamlingar tas emot efter överenskommelse) liggande i word- eller pdf-format och vill förgylla min hårda tid under midnattssolen får de gärna skicka den till mig.

U.J.

En mycket obehaglig figur

I Borås utkommer varje vår en sunkig humortidning som heter vårflamman. Den ges ut av teknister och kan väl beskrivas ungefär som ett programblad för valborgskortegen i Göteborg - fast med mer snusk och sämre humor. I år har ett par annonsörer klagat vilket har lett till en liten debatt i BT.

Å ena sidan står annonsörer som inte upplever sig få tillräckligt stor kontroll över sina annonser, å andra sidan teknister som tycker att de gör som de alltid har gjort och dessutom har varit grövre tidigare år.

Idag skriver någon en insändare i BT och framför elevåsikten – tidningen är som den är – och avslutar med den vanliga ursäkten när man gör något dåligt nuförtiden: Om läsaren inte gillar det, är det bara att sluta läsa.

Det känns som om det där har blivit en oerhört vanlig retorisk ”figur” (om man nu kan kalla det så) de senaste åren. Och den är oerhört obehaglig. Det är sådant som ungliberaler tar till när de vill publicera nidbilder av muslimer. Vad betyder den egentligen?

”Vi mobbar dig men du behöver inte gå genom just den korridor där vi gör det.”

”Vi kommer att prata skit om dig på festen men du måste inte gå dit.”

”Vi hatar judar egentligen och tycker att de är mindervärdiga men vi framför det inte offentligt, så det stöter ingen.”

<>Helt enkelt:

”Vi vill göra oss roliga över dig, men du behöver inte låtsas om det.”

Folk verkar på något sätt tro att en kränkning helt och hållet uppkommer inne i människan och går att avskärma sig från på samma sätt som från buller eller skarpt ljus. Och en kränkning uppkommer till stora delar inne i människan (men inte bara) men den är ”transcendent” – den går genom allt och bara vetskapen om att kränkningen förekommer någonstans räcker för att den ska sprida sig.

<>

U.J.

Min arbetsgivare och brevvän

Jag har en dansk/grönlänning (såvitt jag förstått är han utvandrad) som skriver till mig då och då.
Det är rasande trevligt och hans klingende dansk ger det extra märg. En del av mig vill citera hela mitt kontrakt men det får vara åtminstone för ögonblicket.

Angående sommareens boendestandard:

Ude på arbejdspladsen er der en hytte hvor der er WC, gang, stue og to soveværelser, vi har ikke rendende vand, men der er en mindre elv og søer.

Och som svar på en fråga om något vitt jag sett i mitten av en fjärd på en bild han skickat:

Det er små isbjerge der er på billedet og de kan også bruges til drikkevand, det er godt nok noget gammelt vand ca. 10.000 år gammelt, men det er rent.

Jag ska bo i en hytte utan rinnande vand, det kommer enligt mina beräkningar vara midnattsol hela tiden och jag ska hacka loss mitt dricksvatten från isberg! Kan man bli annat än förälskad i en arbetsplats när man får den beskriven på det viset? (Och man börjar snart fråga sig om någonting kan leva upp till de här förväntningnarna.)

Fast jag kommer att få ta mig samman och tvätta mig åtminstone en gång de där fem veckorna. Och det kommer att kännas.

U.J.

Fan ta ISS

Jag brukar inte vara så grov men jag skriver det en gång till innan jag ångrar mig:
Fan ta ISS.
Vi ska få minskade kvoter. Tiden dras ned. Vissa ställen har haft lite väl gott om tid och där ska det minskas. Där det till exempel förr varit 1,5 timma kan det nu bli 1,2 timma.
I en del fall är det fullt förståeligt. Vi har ju till exempel två myndigheter i stan som håller på att flytta till Borås och allså använder allt färre av sina kontor. Jag antar att de därför beställer mindre städning.
I andra fall är det lite mer svårsmält. Ställen där någon på kontoret helt enkelt kommit fram till att vi klarar oss på mindre tid (=lön). För vi har ju egentligen akordslön. Och grundregeln som jag har hört den är att tiden gäller och jobbet ska bli gjort. Om den utsatta tiden är en timma är det ens eget val om man gör det på fyrtio minuter eller en och en halv timme. Men den regeln gäller tydligen bara för en av de båda parterna.

Även vår stora sportindustri i R ska tydligen skäras ned. Där har man alltså först mätt upp 2,5 timmar som städarna svettat sig igenom vecka efter vecka. För att klara det på bästa sätt hittar de på diverse tidsbesparande knep (framförallt för effektiv arbetsdelning) och lyckas pressa ned tiden till strax över två timmar. När det är gjort märker ISS det och sänker kvoten.

På väldigt många andra jobb är man medveten om att arbetarna inte arbetar hela tiden. Det finns undersökningar om att kontorsfolk "slöar" (läser aftonbladet på nätet, skvallrar mm) bort två timmar per dag. Och de allra flesta arbetsplatser har då och då betalda pauser. Vi får inte betalt för förflyttningar i tjänsten om de är kortare än tjugo minuter.

Men visst, lön för arbetad tid. Men ska det vara så snävt passar det nog inte mig längre. Jag är ju en ganska medioker städare och ofta drar det över några minuter som man får "ta igen någon gång när man har tid" vilket aldrig kommer att inträffa. Det är de där arbetsfria stumparna som upprätthåller ilusionen om att det går ihop någorlunda. Det handlar inte om många pass i veckan men de var trevliga att ha där, som andningspauser, som personalvård, som belöning för goda initativ.
För inbilla mig inte att ISS börjar fakturera lägre belopp bara för att arbetet utförs fortare.
"Hej, vi har kommit på att vi inte behöver så mycket pengar och har därför sänkt er avgift..." Eller, som någon föreslog, att ISS har "gått back" den där halvtimmen.

Det är möjligt att det finns en vettig förklaring, men lokalansvarige misslyckades med förmedla den till mig. Så tills vidare utgår jag från att ISS är svin.

Hade jag varit något att ha hade jag sagt upp mig idag. Nu stannar jag väl i den där månaden till som jag har sagt. Men min lust att komma tillbaka i sommar har minskat med sisådär 75%. För varje företag är naturligtvis fria att skära i sina kostnader men då följer ökade svårigheter med att rekrytera.

Och jag behövde skriva det här medan tid är, för snart kommer jag att tycka att det inte är så farligt och jag kommer att tycka att "det är ju mitt eget fel om jag inte blir klar på tid" och jag kommer att vända också detta mot mig själv. Och det vill jag inte. Jag har tillräckligt med självförakt för eget bruk.

U.J

Sådär mellan igen...

Det är världsbokdag idag. Jag borde vara i Ulricehamn. Sparrepriset delas ut idag. Det kunde vara kul att se hur u-hamnarna utformar en sådan tillställning, men jag iss inte. Med huvudet fullt av Grönland har jag nog att göra ändå. Och ingen har ringt och sagt att jag vunnit så det hade nog mest blivit ännu en påminnelse om att jag inte kommer någonstans. Det kunde hursomhelst vara kul att se om det är någon man känner som vinner. Men, nej.

Tyvärr är jag lite för trött för att göra något vettigt istället. Men jag har åtminstone firat världsbokdagen med att läsa ut Hemingway.

I morses fick jag ett mäjl med en bifogad bild som föreställde en torkställning. Jag blev helt till mig. Jag vaknar till några gånger om dagen och undrar om det inte är något jag yrat ihop. Det är spännande, och lite skrämmande. Och jag klamar mig fast vid den första regel jag skrev åt högskolans uppdragsstudenter:
Var inte rädd. Det kan verka läskigt, men det är livet också.


U.J.

Pressmeddelande

Ett pressmeddelande:
Härmed tillkännages att jag för en tid kommer att emigrera till en annan världsdel. Den 25:e maj tillträder jag mitt hittills mest udda sommarjobb på Grönland. Om jag har tur kommer jag dra upp fisk ur det kalla vattnet och torka den på klipporna. Om jag har otur kommer jag att få distribuera hundmat. Hursomhelst kommer jag att få luftombyte och har gott hopp om att se midnattsol, isberg och förhoppningsvis lite av glaciärerna, innan de smälter. Jag har även gott hopp om att det här kommer att ge mig kunskaper som styrker mig i min övertygelse gentemot vidriga högerskribenter som Popova som anser att de visst kan fortsätta köra stadsjeep eftersom Grönland ju heter Grönland.
Jag stannar till någon av de första dagarna i juli. Jag har en oerhört vag uppfattning om hur tätt det är mellan internetuppkopplingar på Grönland. Jag kan därför ännu inte avgöra om denna sida kommer att bli en allt-ni-ville-veta-om-Grönland-blogg eller om den kommer att ligga nere. På sätt och vis hoppas jag att det inte är alltför tätt mellan datorerna. Det vore ganska skönt att bo därute i ödemarken och enbart komunicera med omvärlden via brev.

Sambon kommer vid samma tid att ge sig ut på en liknande resa, åt andra hållet, men det är hennes sak att redogöra för den. Åtminstone just nu.
Eventuella inbrottstjuvar som läser detta göre sig dock inte besvär då lägenheten med allra största sannolikhet kommer att vaktas av min bror som är teologistudent och lång. Ingen idé att försöka något alltså. Dels kommer det inte att funka, dels förlänger det otvivelaktigt vederbörandes tid i skärselden.

U.J.

i bakvattnet i Borås

På precis rätt dag dimper den ned. En specialbilaga till Borås Tidning med titeln "Hus&Hem". Rubrikerna lovar "en katalog som ger smak för inredning" och tips om specialtryckta tapeter.
Ledaren har rubriken "Allt är tillåtet - och möjligt" och inleds:

Nu vill vi inte bara visa vår personlighet i kläder, frisyrer och kanske bilen. Hemmet har blivit den senaste scenen för personliga uttryck, flitigt påhejat av TV:s alla inredare.

Sedan fortsätter ledaren med lite resonemang om vilka färger man kan ha nu och vikten av helhet och konsekvens och jadda jadda jadda. Och att folk minsann har öppnat sina personliga hem för oss.
Och man bläddrar. Och läser om folk som har älgar på toan och har slagit ihop tre rum för att göra det till ett sparsmakat sovrum (!) och annonser över minst halva sidorna om att man kan köpa fräsiga duschpaneler för femtonhundra.

Och man orkar inte. Inte läsa iallfall. Möjligtvis orkar man beundra BT:s tajming. Här finns inga spår av några handväskedebatter. Här ska göras personliga tapeter och det listas vilka mattidningar som ger vintips till recepten.
Gud bevare oss.
Och var annars än i Borås skulle den här komma? (Fast säkerligen på allt för många ställen.)

U.J.

Det här har jag stört mig på idag men jag gör det nog delvis för att inte tänka alltför mycket på Grönland.

Målen med vår färd / Den som har flest träffar när han dör vinner

Jag höll utkik länge men det måste kommit just som jag slutade leta.
Slå in "Jarvid" i författarfältet i libris så får ni se.

Vad ska jag nu leva för?

U.J.

Språket igen

Åsså är vi där igen. Jag har läst igenom den där jämmerliga hemtentan jag ska skriva färdigt idag (för fjärde dagen i rad). Det suger. Jag kan inte bygga meningar. Jag har ingen koll på syftning. Jag trodde ett tag att det här skulle bli ganska bra. Kanske första saken jag gör i Borås som inte är "det sämsta jag någonsin gjort".

Men jag kan verkligen inte skriva. JMK sägs vara språkets kustjägarskola där studenterna bryts ned för att sedan byggas upp igen. Det kunde nog behövas i mitt fall. Jag verkar för närvarande vara fullkomligt felmonterad.

U.J.

Dricka Hemingway?

Jag är kollosalt dålig på att dricka alkohol. Jag är faktiskt väldigt mycket bättre på att köpa den än att dricka den. Men igår gjorde jag ett försök.
Bakgrunden är en längre tids torka och läsningen av Och solen har sin gång. Jag fick på något sätt för mig det skulle vara trevligt att sitta och läsa denna alkisroman smuttande på en drink. En "Hemingway" naturligtvis. För sådana tycker jag om att beställa när jag någon gång står i en bar.

Och vi skulle ändå handla citron så det var lätt att lägga till lite pressad lime på inköpslistan. Och en liten flaska vodka på systemet. (Och en liten flaska bärvodka också ifall jag någongång skulle vilja blanda "Norrlänning" och för att det är roligt att handla flaskor.)

Och sent igår kväll tog jag fram fyracentilitersmåttet från drinkshakern och två cocktailglas (ja, det är nog inte riktigt rätt men det kändes bra) och duttade i vodka och lime.
Och fick plötsligt en antydan om att namnet "Hemingway" kanske inte var benämningen på just den här drinken, men att det kanske fanns någon, dunkel koppling.
Och jag blev naturligtvis bestört. Och när hälften var urdrucken satte jag mig att googla drinkar - drinkar är ett pseudoämne och därmed finns det mycket om det på webben- och slå i Sofias drinkböcker. Och kom fram till att en Hemingway består av Pernod och Champagne. Och det jag blandar är en Gimlet, eller egentligen en Vodka Gimlet. Hemingway sägs visserligen ha gillat Gimlet (men fanns det någon drink som han inte gillade?) men jag känner mig ändå sådär grundligt lurad på flera år av mitt liv.

Jag har beställt "Hemingway" och fått förklara det för bartendrars ett par gånger. (Nu förstår jag definitivt varför: det är nog inte många studentkrogar som har Pernod och Champagne att blanda drinkar på.) Jag har introducerat namnet och blandningen till en viss ung, lovande konstnär. Och nu visar det sig att jag har ljugit.

En bagatell men för mig är sådant viktigt. Snälla ni, ha koll på vad ni säger till mig för ni ska veta att jag samlar på alla fakta jag får tag i.

(Förresten läste jag inte Och solen har sin gång sedan utan läste ut en Lotta-bok istället. Så kan det gå.)

U.J.

angående Dåliga böcker

I förrgår var det inte min dag. Jag blev dränkt i cigarrettaska, blev (nästan) anklagad för att ha förskingrat diskmedel och dessutom fick jag starka indikationer på att firman kanske kommer att underkänna en del av min övertid kring påsk. Isåfall har jag jobbat minst en timme gratis. Utöver det vanliga kringspringandet.
För att göra dagen fulländad var boken jag började läsa på morgonen dålig...

Ett av mina få krav på MITT FRAMTIDA PERFEKTA YRKESLIV är att jag ska ha tid att läsa. Helst två timmar om dagen - en timme facklitteratur och en timme skönlitteratur. Städsvängen känns inte som mitt framtida perfekta yrkesliv men det innebär åtminstone två dagliga halvtimmar i buss, så det är väl på något underligt sätt ett steg i rätt riktning.
I tisdags läste jag ut en bok om journalistik (inte vidare tillämpbar på artiklar av kult-typ men ändå lärorik) och alltså behövde jag en ny bok till onsdag morgon.
Det är ju tyvärr inget jobb man blir vidare bildad av och jag funderade på att ta en pocketbok om idéhistoria som motvikt. (Att det skulle bli en faktabok kändes självklart.) Men jag ändrade mig och tog Robert Hermanssons Havets stråtrövare - Om pirater, kapare och buckanjärer. Ett gammalt "bokreafynd".

Jag har varit intresserad av sjöröveri sedan någon gång i början av högstadiet. Det tog framförallt fart av de äventyrsberättelser med sjörövarrekvisita som jag skrev under lektionerna i svenska. Och jag hade läst att man måste göra research.
Så jag har läst ganska mycket om pirater, men framförallt ur faktaböcker av ungdomstyp. De verkade alltid lite förenklade, lite inkonsekventa.
Så när jag nu tog fram "Havets stråtrövare" tänkte jag att jag skulle få en bred panorering över sjöröveriets förutsättningar och vilkor, kanske rentav lite kulturhistoria.
Tji fick jag.
Boken är en enda lång uppräkning över begågna sjörövarräder. Den typiska historien (som i början ryms på sisådär fem rader) lyder ungefär:

Kapten A samlade X antal skepp och gjorde livet surt för handelsmännen från
landet B. Hans styrka växte och snart räknade han Y antal skepp och var så
mäktig att [...]. Till slut tröttnade landet B och samlade en flotta bestånde av
hela Z antal skepp. Efter en lång strid tog de kål på honom.

Mellan raderna kan man utläsa ett och annat viktigt om sjöröveriets förutsättningar. Hermansson nämner att trekantiga segel innebar slutet för vikingaväldet (tyvärr utan att riktigt förklara vad trekantiga segel är bra för). Tyvärr har han en underlig historiesyn som påminner lite om min egen när jag gick på högstadiet/gymnasiet. Hans huvudsakliga princip verkar vara att lägga ihop alla källor han kan hitta, vilket ger en stor och brokig väv som kan tas för historia.
Så blir det också underligt med detaljerna: Han nämner ett storslaget piratanfall mot Troja (troligen syftande på trojanska kriget) nästan exakt fastslaget i tiden, vilket torde vara en vetenskaplig sensation. Kapitlet om vikingar är snurrigt och hade tjänat på om begrepp som "äventyrslust" och "bärsärkar" tonats ned något. Hermansson har främst ambitionen att skildra de härjande vikingarna och därför blir det inte mycket om handelsfärder och upptäktsresor, men dessa framstår som en helt underordnad del av "vikingabranschen". Man nästan väntar sig några rader om hornhjälmar.

Angående vad som sägs om typiska piratfenomen som beväpning, flaggor etc verkar boken lida av ungefär samma brister som de jag tidigare läst.

Värst är nog ändå adjektiven. Hermansson tar hela tiden i för fullt. Bland Peter Englunds skrivtips ingår citatet: "Om du vill beröra, försök då vara lite kallare." Det har inte Hermansson läst. Alla begår "fruktansvärda grymheter", alla förhållanden är "omänskliga" och författaren tycks inte ha tänkt en tanke på att både han och läsaren ska orka med 150 sidor till. Det dessa uttryck bevisar är mest bokens omöjlighet. För att göra alla omänskligheter rättvisa skulle det uppenbart krävas minst ett kapitel för varje stycke.

Det är vid sådana tillfällen man suckar över sin bristande coolhet. Man vill vara Sven Stolpe och kasta ut boken genom fönstret. Men man läser vidare. Man har faktiskt betalat 97 kronor för den och lite längre fram i boken när berättandet blivit lite lugnare blir det mer spännade. (Det är fascinerande hur böcker alltid tycks bli bättre ju längre man läser i dem. Det är som om man fastnar i gyttja och inte orkar göra motstånd längre. Framförall tycker jag att de flesta böcker jag läser är ganska bra vad gäller slutet. Kanske för att det helt enkelt är roligare att läsa " i nerförsbacke".)

Och så idag - ungefär halvvägs genom boken - gick jag in på Ulricehamns bibliotek. När jag gjort det jag skulle spontanlånade jag Och solen har sin gång i en enastående fulsnygg upplaga som verkar vara BTJ:s försök att rusta upp en delfin-pocket. Och medan jag väntade på att efterrättsglassen skulle mjukna läste jag de första sidorna. Och var fast.
Boken börjar inte med hot om ond bråd död. Den börjar med en ganska vardaglig, fast ändå medryckande, skildring av en kompis uppväxt och utbildning, med visst fokus på hans boxarkarriär. Och sidorna rinner på. Hemmingway väljer hela tiden rätt detaljer.
Och de dånande kanonerna och den fruktansvärda tortyren och slavarna som dör som flugor känns plötsligt stentrist vid sidan av några litteratörer som super och går på dans.

Jag blev glad av att läsa i den. Det är faktiskt lite problematiskt eftersom jag framförallt läser boken för att kunna dissa den i ett kommande projekt men det lämnar jag därhän. När jag gick hem från bussen bland vitsippor och fågelsång kunde jag diktera långa sjok ur det (förhoppningsvis) kommande projektet. Tyvärr fanns där ingen som tog emot diktamen så orden föll nog ned på asfalten och dog en jämmerlig död. Men jag var mycket lycklig.

I skrivarhandledningar betonas alltid vikten av att behålla läsaren. Råd av typen: "Om inte din inledning är spännande lägger läsaren ifrån sig boken." Jag har haft svårt att leva mig in i det eftersom jag sällan avbryter böcker. Men kanske kan det förfinas något:
"Om inte din inledning är spännande är det risk att din läsare kommer att börja bedra dig med Hemmingway."
Knappast någon önskvärd motståndare.

U.J.

Kill your darlings

(Jag funderade på att skicka det här till estetiska förskolan men avstod. Det är lite för inaktuellt och lite för subjektivt.)

Bland det första vi hör när det mörknar i salongen är ljudet av den vinande vinden. Där finns inga årstider, trots att den spänner över flera månader men den utspelas i ett Stockholm som är kallt, där man aldrig tar av sig jackan.
Bland det första vi ser är titeln DARLING, skriven i rött utom bokstaven i som är vit och syns lite längre när de andra tonar bort. Varför? Kanske står det för siffran 1. Kanske är det I som i Individ.
Det finns ingen dialog, bara slött bollade kommentarer. Ingen ser någon i ögonen. Ingen talar om något immatriellt eller känslomässigt. Och ingen verkar heller det minsta benägen att kommentera det eller ironisera.Allt är på blodigt allvar och ingenting spelar någon roll. Filmen är en tankeställare för alla strebrar i medelklassen. Här är människor precis så blaisé som vi vill vara. Men avundsvärt är det knappast.

Välklädd, med perfekt hy och helt utan våldsamma tendenser är det ändå den mest pessimistiska världsbilden jag sett sedan Sånger från andra våningen. Där kunde man ändå gotta sig åt undergångsstämningen. Här är det på riktigt.

Filmen har formen av en virvelström där Bernard och Eva var och en tappar taget och dras mot botten. Bernard är den enda i filmen som talar i sammanhängande stycken. Ständigt sviken och tuktad envisas han ändå med att berätta om sitt liv. Och när han berättat att han inte träffat sin dotter ("Hon bor ju så långt bort. I Södertälje.") på ett år kan vi faktiskt ana att något händer i Eva.

Vi älskar historier om bortskämda glin som tuktas av livet och lär sig att förakta sin gamla livsstil. Det har vi gjort ända sedan Kiplings dagar, troligtvis längre. Och den filmhalva som handlar om Eva väcker vårt begär. Vi älskar att vältra oss i vår avsky över henne och hennes degenererade "vänner" som bor på Östermalm i bostadsrätter de fått av sina föräldrar men saknar mognad att betala hyran. Ständigt kontaktbara, aldrig tillgängliga.
Jag såg en gång en tv-trailer för "Tjejen som gjorde lumpen". Blondinen trillar ut ur bussen, ser sig storögt omkring i lägret och undrar var hon är någonstans. En ilsken sergeant möter henne med orden:
- This is the army!
Något sådant uppvaknande får aldrig Eva. Det finns ett replikskifte som liknar det. Nyanställd på McDonalds får hon till sitt första uppdrag att rengöra en fritös och utbrister "Har inte ni personal till sånt?"
Chefen tittar på henne och säger "Du är personal". De orden markerar hennes ankomst till botten men ingen skrattar, det hörs inga domedagssymbaler. Han bara säger det, trött och sakligt.

(Filmen är uttalat fri från produktplacering men ger en oväntat vänlig bild av McDonalds. Inte för att det är trevligt där - det påminner närmast om en fabrik och någon gemenskap får vi aldrig se - utan för att det där nere på botten åtminstone finns någon plats där man behövs.)

Och snart har hon övergivits av sina vänner också. Hon får hålla tillgodo med en "belöningsfika" på 7-eleven med Bernard. Och där berättar han om sin dotter och vi tycker oss höra hur Eva hulkar till.
De etablerar någon sorts vänskapsrelation och vi tänker oss att nu ska de hitta tillbaka. Nu ska de upptäcka vad som är viktigt i livet.
Men strukturerna är för starka. Just när virveln fört dem samman skiljs de åt. Eva - som fick sparken från sitt förra butiksjobb eftersom hon inte brydde sig om kunderna - blir av en bekant ombedd att bli biträdande butikschef eftersom hon klär sig bra. Och strax är hon tillbaka igen. Vi väntar på ett uppvaknande, en ändrad inställning men ingenting har hänt. Så möts Bernards och Evas blickar för några ögonblick. Han sitter i en linjebuss, hon i en stadsjeep som körs av hennes nye kille. Och de ser länge på varandra och hon förmår sig att vinka lite. Bussen svänger upp på en viadukt och hennes bil försvinner åt ett annat håll i natten.
Vi ges ännu en bild av Bernards ensamhet och fortsatta fall. Sedan börjar eftertexterna rulla. Livet i Stockholm fortsätter. Johan Kling retar oss. Han väcker vår hunger efter historier om plötsliga insikter och lyckliga omprövningar. Vår tro på att den mest bortklemade och välsminkade Stockholmare kan omvändas. Och just som vi väntar på utlösningen tänder han ljuset i biosalongen och tvingar oss att gå hem. Han kör ut oss i vårt eget mörker och till den vinande vinden och säger:
- Vi vet alla att det inte går till på det sättet.


U.J.

Påfk Påfk

Det är strålande påskdag, altaret är åter klätt. Jag är sockerförgiftad 0ch har fortfarande massor av påskgodis kvar. Och så missköter jag - som vanligt - mina studier. Nu blir det till att försöka göra något åt dem i omkring två timmar innan det är dags för nästa bjudning. Sedan blir det syltkok.

Allra helst vill jag låsa in mig i ett år och bara läsa böcker. Näst helst vill jag åka till Göteborg och se på Parsifal. Alla tidningar är fulla av recensioner om att den är väldigt bra.
Apropå recensioner: BT:s recension av Lalehs konsert ger anledning till eftertanke. (Jag hittar tyvärr ingen länk.) Allt recensenten skriver är sant, möjligtvis lite blåögt. Samtidigt är det tydligt att han (tror jag att det var) vinklar artikeln för att ge Laleh den publik hon hade förtjänat. Där finns vittnesbörd i stil med "Redan på den tredje låten reser sig publiken från de bekväma stolarna och gungar med i Salvation." Förvisso sant, men Laleh fick uttryckligen be om det och försök att få igång handklapp och allsång gick genomgående .... sisådär.
Jag antar att man med tiden blir trött på att gnälla på publiken.

Urban-kuriosa om Göteborgsresan: Jag äger nu volym nr 37 av Ranma 1/2. Mitt liv är nu fullkomligt.

U.J.

Gud är död...

... men han är snart tillbaka. Eftersom han står över tiden torde förseningen i handläggning av löpande ärenden bli högst försumbar.

U.J.

Vad jag vill ha

Eftersom jag inte lever som jag vill leva tänker jag ibland på vad jag vill. Två uppslag jag fått under den gågna veckan.

* När jag städade på TP-huset i Ulricehamn i tisdags såg jag en liten skylt om ett ledigt kontor i övervåningen. 17 kvadratmeter uthyres. Del i kök, toaletter, basty och gym ingår. Det skulle jag vilja ha. Jag vill ha 17 kvadrat med ett stort mörkbrunt skrivbord med en modern dator på och bokhyllor med pärmar och referenslitteratur. Jag ska gå dit på mornarna, äta lunch i matsalen med postpersonalen och arkitekterna, träna i gymmet på eftermiddagarna och gå hem därifrån. Jag saknar bara två saker: 1) Uppgifter om hur mycket det skulle kosta att hyra kontoret och 2) Någonting bra att göra medan jag är där, för jag antar att det måste bära sig på något sätt.

* Igår var jag på Laleh. Det var en bra konsert, om än med lite trög publik. Flippat och ösigt och härligt dock. I foajén hade Laleh ställt ut teckningar och texter och det visade sig att de kom från en bok med hennes sångtexter som hon gjort själv och tryckt själv och sprider själv i anslutning till sina konserter. Jag stod i kö en stund efteråt med en massa pop-offer som ville fram och prata och handla och få signeringar och bli fotograferade med Laleh. Och Laleh pratade med alla och skrattade och kramade alla (ja, inte mig förstås, någon gräns fick det väl finnas, även för henne) och var allmänt charmig. Kön rörde sig oerhört långsamt men alla var liksom nöjda ändå för konsertmagin dröjde sig kvar och alla accepterade att det fick ta tid. Och då tänkte jag att sådär vill jag också leva, jag vill dra runt med låda böcker som jag tillverkat helt själv och mötas av en legion av fjortisar och få höra att jag är underbar och sprida ut en massa böcker och få en massa kramar.
Jag är starkt kritiskt till de som tror att print- on-demand är framtiden. Vad som än händer med det tryckta ordet är jag övertygad om att vi kommer att behöva förlagen eller liknande institutioner för att hjälpa oss att skilja agnarna från vetet. Men den här scenen bar på en väldig, varm skönhet. Närmast något i stil med "Gardellsk".

U.J.

Prostitution och arbetsmarknadspolitik

Ibland kolliderar fenomen i huvudet. I bästa fall blir det konst av det, i sämsta fall brus.
Dagens två fenomen:
1). Det verkar som om det bland de högervindar som nu blåser ibland kan anas en vilja till legalisering av prostitution. Någon har skrivit en debattbok om det och tycker att det är normalt för arbetartjejer att vilja prostituera sig eftersom de har ett "instrumentellt" sätt att se på sin kropp.
2.) Regeringen håller på att genomdriva nya krav på de arbetssökande. De ska söka alla jobb de kan i hela Sverige, från dag ett och vara beredd att flytta till Korpilombolo eller till och med Stockholm om de får något där, vad det nu vara kan. (Konstigheterna med det här påhittet beskrivs i den här, som jag tycker ganska välskrivna krönikan.)

Och nu slår vi ihop de här - POFF och låter det skruva sig i ett par år och tadaa:
Regeringen har rätt att tvinga folk till prostitution. Arbetartjejerna i Norrland skeppas söderut. Varför stanna där? På arbetsförmedlingen i Borås låter det (till nyutexaminerad):
"Det ser som att det fortfarande är väldigt ont om bibliotekariejobb men jag ser här i systemet att det finns en ledig plats på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Sök den."

Och tja, varför inte. Det är ju service och entrepenörsskap och skit. Man kan säkert få det till något hushållsnära också.

Om någon vill använda den här reflektionen till något - typ en bok eller debattartikel el dylikt så går det finemang. Man får rentav göra det helt gratis men det kunde vara kul att veta om någon nappar.

U.J.