post-ynk

Nedanstående skulle kunna ge intrycket av att det är Borås jag vill ifrån men det stämmer inte riktigt. Det är faktiskt inte ens Hässleholmen.
Nej, det skrevs på skolan och det är väl därifrån jag vill. Jag har iochförsig alltid trivts med att studera, älskat det rentav men jag kanske håller på att få nog nu. Framförallt är jag ju "kvarsittare" den här terminen och det känns tungt.
Så egentligen skulle jag nog inte ha så mycket emot att fortsätta irra omkring i Borås ett tag men jag vill ha tid för saker, som böcker. Och det ska vara tre böcker på mitt nattduksbord, inte femton på mitt skrivbord.

U.J.

semi-ynk

uä.. jag vill inte sitta här och mögla. Jag vill flanera på gatorna i Prag i väntan på att solen sjunker och det blir svalt nog att återuppta arbetet med den stora romanen.
(Hm.. det där blev om möjligt ännu klyschigare än jag tänkte.)

U.J.

kvasi-ynk

Nu är vi där igen: vid gnället. Jag kväver ett gnäll. Jag har just genomgått ett ganska långt möte med andemeningen "Nu måste vi banne mig jobba, annars tar f-n bofinken". Och så fick jag ett e-postmeddelande från uppdragsgivaren om hur det går med utredningen: är den klar så att den kan presenteras på septembermötet?
Nu måste jag dra hela historien om för mycket jobb och datorkrascher en gång till och känna mig ännu uslare. Fast de har väl en poäng i att det börjar bli dags att axxa. Fast jag är så himla trött på att be om ursäkt. Och jag känner hur jag kommer längre och längre bort från det jag vill göra. (Jo, jag vill ha en bra BAM-dag och jag vill knyta ihop uppsatsen men på något sätt skulle jag gärna delegera det till en tjänsteande just nu.)

U.J.

mot bättre vanor... en annan dag?

Internet tycks vara ett medium helt utan begränsningar när det gäller gnäll. Det är som bekant betydligt enklare att skriva engagerande om elände än om lycka. I synnerhet om man själv bestämmer vad som är "engagerande".
Vi var några stycken för några år sedan som mer eller mindre tog över en föreningsgästbok med rena depperier om hur ensamma vi var, hur svårt livet var osv. När sidan sedan lades ner tyckte jag att gästboken borde ha sparats som någon sorts dokumentation men nu är jag glad att den är borta. Förmodligen snurrar fortfarande tusentals likadana eländesspiraler runt på nätet och när strömvirveln börjat är det svårt att slita sig ifrån den.
Jag kan i viss mån känna igen mönstret från mina egna dagboksskriverier (ju mer jag bloggar desto mer känner jag att måste börja skriva privat dagbok igen men det är mycket länge sedan nu). Det är nog något fint med att skriva dagbok men som relation betraktat också något djupt själviskt. Dagboken lyssnar alltid. Det är den perfekta låtsaskompisen men inte någon vän eftersom den aldrig kan bidra med något eget till diskussionen och aldrig kritiserar. En mänsklig vän som utsätts för samma informationsflöde kommer faktiskt med invändningar när man gräver ned sig och bevisligen är irrationell. Mina gamla dagboksanteckningar handlar mycket om hur mycket jag har att göra, samtidigt som den redogör för en rad tv-program jag sett. Om någon kom till mig med samma gnäll idag skulle jag ge vederbörande en örfil och säga "Men du trivs ju med pluggandet, och du har faktiskt tid: här och här och här tittar du på tv. Du ser flera program om dagen. Välj bort några stycken." Men så fungerade man inte då.

Jag är trött på att gnälla. Man mår bättre när man låter bli. Och jag tänkte att 101ord skulle vara en någorlunda gnällfri zon. Men den sista veckan har det varit svårt att låta bli. Egentligen skulle det vara slut med det nu för jag hämtade min dator igår (givetvis med buss) och hade ställt mig in på en trevlig men inte helt produktiv förmiddag då jag bara skulle ominstallera program.
Knappast. Datoreländet funkar fortfarande inte. Det blir reklammation och gräl idag. När jag hämtat bil i eftermiddag. Tills dess händer inte mycket.

Men när det händer gnället får jag ge mig en örfil igen. I grund och botten är jag ju lack på att höstterminen börjat direkt när sommarterminen slutat. Egentligen är jag som en unge på läger som stannat uppe hela natten men blir sur på morgonen för att man inte får gå och lägga sig när alla andra ska upp. Knappast vidare moget. Och visst, mitt jobbande blev två veckor längre än vad som hade varit nyttigt men jag hade ju egentligen inte något emot det. Det var den vanliga girigheten som glimmade i mina ögon tillsammans med den masochistiska känslan av att vilja visa sig stryktålig.
Men nu börjar jag nog piggna till. Det börjar kännas ok att ha en ny termin framförsig - det hör ju faktiskt till det jag gillar bäst. Det är alltid roligare att påbörja kurser än att avsluta dem. Visserligen gillar jag att tenta fram poäng men man lämnar dem alltid med en ofullgången känsla av att inte ha lärt sig allt man borde. Åtminstone gör jag det nu.
Sommaren är död. Länge leve hösten!

U.J.

uärk

Man borde bygga datorer av vinyl. Det visar sig att burken totalskurit, att backup bara kan göras delvis och att ev moderkortet är trasigt och isåfall är det bara att kasta(vilket iochförsig nog nästan skulle bli billigare än att reparera den). Det kan betyda att uppsatsen måste skrivas om, att källmaterialet måste återskapas och att min icq-lista är räddningslöst förlorad. Nåja, vi får väl se. Det är patetiskt att grina över några förlorade datorfiler men igår var jag inte helt långt ifrån.
Jag begär ju egentligen bara en sak av en dator och det är att den håller i tio år. Samtidigt vet jag att det är det enda jag aldrig kan bli garanterad. Jag kan leva utan ljud, jag kan leva nästan utan färger, men jag vill veta att saker jag skriver ligger där jag lämnat dem.
Sett ur det här perspektivet antar jag att den oproduktiva sommaren var av godo, eftersom senaste tiden jag gjorde back-up på mina dokument var i april. Men jag gjorde det inte på resten. Tror tex aldrig jag brände den slutliga källfilen till enkätundersökningen som ska göra mig till Magister (den finns på e-post men måste bearbetas) för att inte tala om icq-listan. Lögn att hitta alla igen.

Nu när jag mer eller mindre bestämt att jag inte kan jobba är mornarna plötsligt så långa.

Igår rådde förstämning på högskolan. Kvällen innan hade folk sett "Uppdrag granskning" som grävde lite i rötan i Högskole-sverige. Jag såg det på kårens video efter mitt planeringsmöte. Någon kallade det deprimerande och man gick hem med en viss ledsnad men egentligen var det ju bra. Programmet tillförde ju ingenting nytt utan gav oss bara vatten på kuvertet för allt elände vi upptäckt och resonerat oss fram till de senaste åren.
Det gav en ganska bra täckning av den kritiken också - de enda upplysningar jag saknar var för det första att en av de stora anledningarna till att bibliotekarie är ett oframtidsyrke (nu kallar Paggan det plötsligt "ett yrke som många brinner för trots att det är en tuff arbetsmarknad". HA!) är klåddiga universitetsrektorer som aldrig missar en möjlighet att utvidga sitt område. Regeringen själv har alldelles nyligen givit tillstånd till Högskolan i Borås att utöka sina platser, vilket bland annat använts för bibliotekarieutbildningen. En stor del av vår framtida arbetslöshet i bibliotekssverige kommer att bero på det visionära arbetet i Uppsala.
Den andra upplysningen jag saknade är att de besvikna studenter som tog examen förra året och nu känner sig blåsta faktiskt sökte in på utbildningen medan bibliotekarie var ett framtidsjobb. Svängningen kom oerhört fort, troligen ökades tempot av att obekväm information länge bromsades upp av högskolorna och andra institutioner i bibliotekssverige men det är ändå ett underkännande av prognostekniken. Iochförsig är det ju inte särskilt länge sedan samma sak hände lärarutbildningen - det var fortfarande ett framtidsyrke när jag började studera - men man tycker ändå inte sådant borde hända. Vad är det för vits med långsiktiga prognoser som inte stämmer i tre år?
Åter till huvudregeln: Lita aldrig på någon som har goda nyheter. I synnerhet inte på bibliotekarier eller (kanske rättare) folk på bibliotekshögskolor. De är imbilska och godtrogna. De är oförmögna att bevaka sin omvärld och att ta till sig och tolka information. De är mytomaner när det gäller att konstruera sanningar om proffessionens överlägsenhet och lysande framtid. Hade vi inte varit en statlig och kommunal myndighet hade vi slutat som den fina gamla firman "Facit" för länge sedan...

Världen verkar vara inriktad på att ge mig en slagserie just nu (wow animism, och ett solklart fall av egocentrism). För att ytterligare störa mitt kinkiga psyke fick jag igår en klassträffsinbjudan som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, på en dag jag egentligen tänkt åka till Köpenhamn. Det resonemanget kanske jag skriver om någon annan gång.

U.J.

småtrasigt men går ändå.

Jag håller på att ta tag i BAM igen. Jag känner mig lite småseg men blir det ett bra möte i eftermiddag (när hade jag ett möte senast egentligen?) så kommer det nog kännas kul och "på g" sedan. En sammanställning har jag iallafall gjort och den tyder på att det inte är så illa. Vi har fler färdiga utställare än förra året och med lite tur och mycket silvertejp kan vi nå önskegränsen 20. Jag borde verkligen intala mig att läget är lugnt så att jag kan sköta uppsatsen istället.
Fast när det gäller uppsatsen kan jag ju alltid intala mig att jag måste få tillbaka datorn först.

Nu har jag f ö lyssnat på marschskivan jag skrev om tidigare. Var egentligen inte så speciellt, som att stå och hänga bredvid en studentorkesterfestival (min syster känner säkert igen massor av låtar). Då är inlagan, dvs reklamsidan när man fäller upp skivfodralet desto mer spännande: Där ges tips om tretton(!) andra marschskivor med ungefär samma titlar. 28 verkar vara ett magiskt tal för hur många marscher som får plats på en skiva. "28 beliebte Märsche und Soldatenlieder" är en vanlig undertitel. Jag har svårt att ta ställning till Schutspolizeis inspelning av "Der grosse Zapfenstreich" - det stora taptot (med facklor och fanor på omslaget). Bäst är annars den med kängor på respektive Die Bückeburger Jägers "Marschmusik im grünen Rock". När jag gick i skolan betydde "Rock" "kjol" men det kan tydligen tolkas vidare och även betyda "vapenrock" el dyl. Kanske syftar det helt enkelt på det där kjolartade tygsjoket över höfterna som en vapenrock ger.
Jag borde egentligen sätta in en bild på det men väntar återigen tills jag blivit hajare på kameran.

Vinyl är f ö ett fantastiskt material. Igår spelade jag en singel som var sprucken. Det går knappast med vare sig cd eller usb-minne. Visserligen gick det bara att spela den på a-sidan. Jag antar att sprickan var hoptryckt på så sätt att b-sidan fick spelas "i uppförsbacke"och det är kanske svårt. Någon dag kanske jag tar mod till mig och trycker till den så jag kan höra b-sidan istället.

U.J.

så skör är teknologin

Och så kom beskedet, diskret som en intergalaktisk gurgelbrännare fast utan den behagliga effekten. Hårddisken har kraschat (kostar massa pengar), det är dammm överallt (ger ett kostnadspåslag på den svindyra felsökningen), det är inte säkert att det går att göra backup på det som fanns på hårddisken (går det så kostar det en dagslön till, går det inte så får jag vara maskinskriverska och rekonstruera uppsatsen utifrån gamla utskrifter).
Jag antar att det är någon form av straff för att jag försökte vara självförsörjande.
Pärsk!

U.J.

Den där dagen - ett sommarlov

Idag börjar terminen. Det verkar åtminstone så att döma av hemsidorna, men jag har fortfarande inte fått någon koll på småkurserna jag kanske ska påbörja i höst (jag lär behöva avbryta dem av a-kasseskäl om inte världens glassigaste deltidsjobb kommer nedsinglande i knät på mig).
Jag sitter och är lite trött och smågrinig som vanligt när jag avslutat något och måste påbörja något annat och inte riktigt vet var jag ska börja. Känslan är ganska post-nolle-p.

Men igår var en bra dag hursomhelst. Igår hade jag sommarlov. Från ungefär kl 12 på dagen tills jag somnade tolv timmar senare var jag varken studerande eller arbetande. Jag drev omkring i regnet under mitt obesegrade (ni läste rätt) paraply och visslade på Karl Gerhard-melodier. Och hittade överaskande många öppna antikvariat och bokhandlar. Mer eller mindre av en slump gjorde jag något som för mig är mycket ovanligt. Jag köpte en pocketbok och sedan gick jag och satte mig på Kafé husaren med bulle och choklad och läste i över en timme. Det låter kanske skumt men för mig är det unikt. Jag har mycket sällan så kort tid mellan inköp och läsning, möjligtvis undantaget tecknade serier. Och utanför vräkte regnet ned och jag läste om värmböljor och ösregn och hade det ganska underbart.
Sedan läste jag i boken på vägen hem också. Jag tror faktiskt aldrig att jag läst en helt nyköpt roman på ett tåg! I normalfallet reser jag aldrig någonstans utan att ha tänkt på vad jag ska läsa på vägen dit och vad jag ska läsa på vägen hem men de här resorna - då man tentapluggar på vägen dit och är utmattad på vägen hem - är något av undantag.
Ok. det är fånigt, men för mig är det stort.

Boken i fråga var Charles Bukowskis Postverket - en amerikansk arbetarroman om hur otrevligt det är att arbeta. En både storslagen och ganska meningslös bok som jag nu alltså läst ungefär hälften av och förhoppningsvis får läge att återkomma till någon gång. Jag tror jag hört någon gång att Bukowski är en av de där som alla unga manliga författare upplever sig vara du och bror med. Han står/stod skyhögt upp på min fejk-lista. Han står inte ens på samma nivå som Marguerite Duras (hm.. just det, hon ja. Vilket århundrade levde hon på nuigen?) utan har snarare en egen hylla (Bukowski? Är inte det en auktionsbyrå?).

Resten av eftermiddagen var också mycket trevlig. Jag tog en fika med Robert. Vi gick i samma klass 1e-9e. (nej att det var samma bokstav var en slumpt. Trots onda kommunala idéer har Ulricehamn ingen 1-9-skola. Vi hörde till den grupp som valde att hänga ihop upp i högstadiet.)
Så vi har hängt i varandras närhet ganska många år. Han skulle bli arkitekt. Jag skulle bli nationalskald. En av oss har lyckats.
Det var kul. Det var som förr, det var nästan som nu och med en liten doft av framtiden.

Så tillbringade jag mitt sommarlov. Jag borde kanske göra någon sorts summering av sommaren också. För att försöka bli klok på vad allt var bra för och intala mig att jag varit duktig.

U.J.

Out for Lynch

Jag är trött. I normala fall är jag skeptisk till folk som tar bilen till stan men nu var ett av de där få tillfällena jag skulle viljat ha en. Jag har lämnat in min dator. Den är blytung och mycket otymplig att ta med sig på en överfull buss och jag trodde verkligen inte att jag skulle gå igenom det här en gång till medan jag bodde i Borås. Och jag som levde lycklig i fyra år med en Pentium 1:a. Teknologi är skit.
Det blir givetvis både sent och dyrt. (Ajöss sommarpengar.) Tursamt nog hade jag inte börjat på hemtentan än så så länge jag fortsätter missköta uppsatsen tappar jag inte något rent arbetsmässigt på det.
Så har jag irrat omkring på stan några timmar som en febersjuk dåre. Jag är trött på att alltid vara upptagen. På att inte ha tid att både låna en bok och läsa den. Jag vill gå ut från mitt sommarjobbande och mitt sommarkursande till någon lugn vecka men det är nu det jobbiga börjar.
Nu krafsar jag bara runt, skriver en massa bara för att jag kan och resultatet blir därefter.
Jag stänger ned bloggandet veckan ut innan jag blir kallad till Estetiska Förskolans disciplinnämnd. Dessutom är det nog bättre om jag ägnar mitt nonsens åt tentan om Ulricehamns politiska organisation...

U.J.

tv i e-rymden...

Webb-tv måste vara informationsålderns mest överreklamerade produkt (möjligtvis vid sidan av mobiltelefonen). Jag talar då om sådant som tidningarna skyltar med och inte om möjligheten att tanka ned riktiga tv-program för det vet jag inget om.
Bortsett från att den uppenbara anledningen till att de flesta inslag är just webb-tv består av att de är för dåliga för att visas på riktig tv bygger det på en överskattning av mottagarens utrustning och tålamod.
Häromdagen läste jag gp och fick ett tips om att Johanna Thydell gjort en "Författarskola". Inget vidare originellt med det i sig men nu när jag satt hemma och studieflyktade tänkte jag att jag kunde kika lite. Jag tycker bra om "I taket lyser stjärnorna" så det kunde vara intressant att se vad hon hade att säga om ordkonsten.
Nu visade det sig vara webb-tv. I sig inget fel i det. Thydell gjorde ett bra sommar-program och det är sympatiskt med Stockholmsförfattare som fortfarande talar Värnamo-dialekt.
Så jag klickade på play och insåg haken. Det laddar någon minut. Man ser 3-4 sekunder. bilden fryses. Det laddar några sekunder. Man ser några sekunder till (avbrotten kommer alltid mitt i en mening, gärna mitt i ett ord). Det laddar några sekunder till osv. Efter att ha sett de första 15 sekunderna och fortfarande inte ha kommit igenom inledningen lackar man, stänger av ljudet och går och sorterar tvätt medan man låter filmen gå ett par gånger. Sedan är resultatet lite uthärdligare.
(Det ska tilläggas att det visserligen är en ganska långsam bredbandsuppkoppling, men ändock en uppkoppling och datorn ifråga är bara något år gammal.)
När jag väl sitter och kollar visar det sig också att jag inte har tålamod att följa ens det färdiga resultatet. Hade jag haft en tv-soffa hade jag nog sjunkit ned och diggat men nu villl jag snabbspola och ögna. Skrivbordsstolen och möjligheten att lägga patiens under tiden gör mig otålig.
Jag och det mediet har en bra bit kvar att närma oss varann.

U.J.

kul saker

Idag har jag inte jobbat. Och jag tänker inte göra det på några dagar till. Jag har rentav formellt slutat - igen. Numera är jag bara heltidsstuderande som driver omkring och tentapluggar emellanåt.
Åsså är jag i Göteborg på helgerna. Bortsett från att där finns maratonlöpare som blockerar trafiken är det alltid trevligt. Man ser en del kul saker som inte finns i Hässleholmen.

På vägen hem när man går genom Nils Erikssonterminalen kan man tex se affischerna som upplyser oss om att "Superman returns meal" (kan innehålla spår av kryptonit) - jag trodde inte att de fanns i verkligheten! Så dålig engelska har man väl bara i Sverige? Men det var ju Burger King och de har väl knappast unika sådana kampanjer här eller? Fascinerande och i andra lägen kunde jag varit frestad men det Stålmannen ratar är inte gott nog åt mig.

Säljer alla Sibylla-kiosker milkshake nuförtiden eller är det en lokal specialitet? 7:ans Sibylla på Vasagatan stoltserar hursomhelst med 20 smaker inklusive punschsmak - det måste bero på att de ligger granne med Handels. Hursomhelst är punsch-shake gott och närande och ett givet sätt att fira en avklarad tenta på.

Åsså har jag köpt en skiva med tennsoldater på: Preussens Gloria - Bekannte deutsche Musikkorps spielen beliebte Märsche. (ung: Preussens ära - kända tyska musik-korps spelar älskade marscher dvs Tysk marschmusik i våra hjärtan). Egentligen hade det varir en perfekt present till the man formerly known as Australiensaren från Laholm men jag tror inte han har någon LP-spelare och dessutom vill jag nog ha den själv...

Idag har jag som sagt mest drivit omkring, trots ett ganska ambitiöst schema. En ny ocean av tid ligger framför mig då jag bara ska ägna mig åt studier och därför tror att jag har tid med annat också. Framförallt skulle jag vilja skriva något ganska snart. Ett ögonblick när jag låg och bläddrade i Fantasin ikväll slog det mig att jag skulle vilja ha med något i nästa nummer men jag vet inte vad. Jag vet inte om jag skrivit något som passar och platsar. Jag skulle gärna kunna vara sådär rätt arg som Therese Bohman när hon skriver att DN är en borgarblaska. Jag kan hålla med när jag läser det men jag skulle aldrig kunna skriva det själv. Jag tycker om DN. Det är nog min bakgrunds fel. Är man uppvuxen med Ulricehamns tidning där kulturbevakningen bestod av en sida då och då som rapporterade att ett bluesband spelat på Harrys så är det svårt att inte bli förälskad när man flyttat in i sin studentkorridor och det varje dag kommer dit en ny tidning med en särskild kulturdel.
Och DN ska behöva göra bort sig något kapitalt för att jag ska nyktra till igen. Tyvärr.

U.J.

Dejavu

Nu är jag där igen: Det värker så där lite irriterande i hela kroppen och jag vill ropa åt hela världen: skjut mig eller låt mig sova. Ge mig något bra smärtstillande och lägg om forskningsanslagen så att man snart kan köpa sömn på tub.
Det är min lediga dag och jag högtidlighåller den genom att hoppa upp klockan kvart i fem, städa, plugga kommunallagen (tenta om 27 timmar. Kanske den sämst förberredda i min karriär), laga cyklar mm.
Och oroa mig för hur mycket jag kommer att jobba i nästa vecka. Förhoppningsvis bara en dag. I värsta fall tre. Det borde inte oroa mig egentligen men jag känner mig snuvad på nedräkningen när den där tidpunkten då jag ska få ta tag i saker igen ständigt skjuts upp.
Till råga på allt annat jag gnäller på verkar min dator ha kapsejsat. Någon som känner en gratis it-tekniker i Borås?

U.J.

Självporträtt

Jag är en städare/städerska med närmare 300 högskolepoäng och ett akut behov av fotvård.


U.J.

Det kallas tvivel

Att tro på en personlig Gud är inte särskilt svårt men att tro på människor som individer är betydligt värre.

U.J.

VG-varning

Idag har jag skrivit min första salstenta på nästan två år. Jag hade totalt studerat ungefär 3-4 timmar den här veckan och innan dess hade jag misslyckats kapitalt med övningsuppgifterna.
Någon gång i torsdags sade jag de magiska orden
- Om jag blir godkänd är det ett bevis på att det akademiska systemet inte fungerar.
Och då visste jag att jag hade vunnit. Jag har nämligen sagt det förr och gång på gång blivit överbevisad. Och eftersom det akademiska systemet inte fungerar kommer jag att bli godkänd på den här tentan.
Induktion - Deduktion - Resignation.

Visst, jag hade väl lite förkunskaper så ett G kunde jag kanske vara värd, men jag tror knappt det räcker. Jag tyckte faktiskt att jag hade god koll på alla uppgifter så resultatet borde bli hyffsat.
Idag har jag alltså tagit 4,5 poäng, förutsatt att mina båda inlämnade hemtentor uppskattas. Hyffsat dagsverke för heltidsarbetande. Egentligen skulle jag ju vara ledig frånochmednu och ägna mig åt världsliga ting som min uppsats men det har gått som alltid i arbetslivet: det blir några dagar till.

U.J.