lördag, maj 20, 2006

Tiden går...

... alla andra tar bilen.
När jag sitter och konstruerar tabeller för att ännu en liten stund slippa tänka de stora övergripande tankarna slås jag om igen av att mitt förhållande till helger förändrats med åren. jag vill minnas en tid då jag värdesatte dem väldigt mycket. Jag ville till exempel inte gå i lördagsgruppen på konfirmationen eftersom jag värdesätte mina lördagar för mycket. De var mitt andningshål, fast redan då ägnades de nog mycket åt "arbete".
Här i Borås jobbar man aldrig helg. Åtminstone inte i retoriken, fast så duktig att jag kan leva upp till det är jag inte.
Numera noterar jag mest att det är helg med viss irritation. Det betyder att jag inte kommer att få svar på mäjl jag skickat och att det inte kommer att komma någon post på två dagar. Jag kommer inte att kunna ringa några viktiga samtal (då jag har sådana) och affärer och bibliotek har sämre öppettider.
De bra sakerna med helger består av två radioprogram och en ny serie i svd.se .

Var det länge sedan jag skrev igen nu? Jag tror det. Jag har återigen vandrat omkring i ett intellektuellt ingemansland (vad är det för liknelse???) , lite matt av att ha jobbat drygt 32 timmar förra helgen. Min girighet är större än mitt förstånd.

Hursomhelst har jag återigen besökt operan. Den här gången var det dans. En Törnrosa utan slända, utan föräldrar, utan gåvor, utan syrenfé och utan hundraårig sömn. Hur fungerar det? Det berättar jag kanske nästa gång.

U.J.

måndag, maj 08, 2006

En besvikelse, en triumf

Några kult-nummer har varit på drift en tid och nu när jag fick tillbaka dem och bläddrade förbi min artikel om utdelningen av förra årets upplaga av "Borås tidnings debutantpris" upptäcker jag att den ledsagande bilden är tagen av Andrzej Tichý. (Jag kommer inte ihåg hur den kom med men jag antar att redaktören hittade den någonstans.) Det betyder alltså att kult har ännu en kändis i medverkande-rullan och rentav innan Tichý blev känd (genom romanen "sex liter luft", som gav honom årets debutantpris) . En rolig merit om tidningen någonsin skulle återuppstå från de döda.

Igår var jag i Marstrand och prommenerade med släkten. Det tror jag faktiskt inte att jag gjort tidigare -åtminstone inte på turistvis- och det var trevligt. Framför Marstrands kombinerade rådhus och bibliotek står ett stort och spektakulärt träd. Det liknar verkligen inte en ek men kan ändå bäst beskrivas som en skrovlig ek var stam flera gånger delat sig i flera. Halva det lilla torget täckts av grenverket med ljusa knoppar och små blad. Vi kände inte igen det utan gick runt det och hittade en liten tavla på stammen som informerade oss om att trädet var en silverpoppel från 1800-talets slut.
Det var ett härligt träd, jag skulle gärna lärt känna det närmare och det skulle faktiskt göra det mycket trevligre att arbeta på Marstrands bibliotek (där den största hyllan lär vara "båtar och fiske") men jag blev ändå lite besviken. Silverpopplar: är det inte de träden som växer i konungens rosengård i Mio min Mio? De beskrivs inte i boken, man får bara intrycket av att det är något högt och ljust och organiskt och att de utsöndrar ett härligt ljud.
Det här trädet sjöng inte och jag hade faktiskt inte tänkt mig att rosengården skulle bestå av livsformer som finns också hos oss (även om jag själv misstänker att sorgfågeln är en ovanligt ledsen koltrast) .
Vetskapen om att det är så, att fantasin ofta är mindre än man tror och att jag haft fel i min bild av de silverglänsande mystiska pelarna i rosengården, framkallar en stilla sorg.

U.J.


Den utlovade dissningen är på väg, men livet är ganska kaotiskt nu.