en retuschering

Den korta texten om mitt ilandsproblem har rensats ut av politiska skäl. Jag kom ganska omgående på vad jag borde tänkt på från början nämligen att denna blogg är sökbar utifrån mitt namn och det finns ju alltid risken att någon inblandad skulle råka söka på mig, någon gång när han/hon har alldelles för lite att göra.

Lite fånigt, eftersom en anledning till att min marknadsföring varit sparsam är att jag vill vara fri att uttrycka mina frustrationer över dumma grejor och människor i min omgivning (därmed verkligen inte sagt att alla som inte känner till den är dumma). Borde väl trolla bort mitt namn på något sätt.

U.J.

Vägen till kulturen går inte genom studier!

När jag läste litteratur hade jag en kursare som bodde i kollektiv. Han visade sig ha läst en del av Gao Xingjians poesi och anledningen var att han och en annan känd kollektivbo hade suttit och läst någon bokreabok över axeln på varandra. Anledningen var att slippa ta tag i sina riktiga studier.
Jag blev lite avundsjuk. Jag hade inga planer på att flytta men tror ändå jag tyckte att "ett sådant där kollektiv/korridor vill jag också ha!

Nu förstår jag det ännu lite bättre. Med en magisteruppsats i vardande börjar bokhyllorna att ropa. Jag sitter bredvid - eller mellan beroende på vilken dator som för tillfället fungerar- Sofias hyllor och skriver och när jag värkt ur mig en mening och ska värka ur mig en till blir det så lätt att man nappar åt sig en bok och läser några sidor istället. Lite Szymborska (rekommenderas) något kapitel av Nina Björk, alla böcker blir med ens så aptitliga. I gårkväll tyckte jag plötsligt att vad som saknades i mitt liv var tid att läsa Francis Villons "Det stora testamentet". (för den som glömt: Fransk medeltida balladdiktare, skrev en pocketbok som jag visserligen inte ångrar att jag köpte men som jag haft länge utan att göra några utfall mot.)
Och jag gillar vad jag läser. Jag börjar bli riktigt förtjust i Kristina Lugns humor.
Det här låter pretto men det är inte min poäng. Min poäng är att dessa kvaliteter och njutningar konstituteras av min uppsats i informationsvetenskap.

Träffar ni på hängivna poesiläsare finns det anledning att tro att de misskött sina studier.

U.J

mer mer mer

För närvarande verkar jag leva efter mottot "Mer". Jag har tex något så ovanligt som en period då jag både läser mycket och köper många böcker. Det har inte sammanfallit på länge och drabbar givetvis mina studier.
Det såg ut att bli en mager bokrea iår men det har blivit en hel del faktiskt. I synnerhet som bokhandeln i Oskarshamn hade gallrat i lyrikhyllan med en massa kända namn och jag återigen fått för mig att jag ska lära mig att läsa lyrik. Bobbans antologi "kom över på den här sidan" var iallafall en höjdare, fast mest på det uppsluppna sättet.
Däremot har jag nog faktiskt inte köpt en enda roman på rean iår. Kanske ligger det något i det paradigmskifte Horace siade om på bokmässan...
(F ö har den andre kändisen från Atterbomaftonen en diktsamling i min hög. Hans tjugoandra tydligen. Det finns de som stretar på utan att besväras av alltför mycket av vår uppmärksamhet.)

F ö har jag äntligen skaffat en etymologisk ordbok. Jag tror det är den halländske australiensaren som brukar tala om vikten av bra referenslitteratur och den här volymen räknar jag till den hyllan.

Allt detta samlande gör f ö bokhyllekrisen än mer akut. Borde lösa förvaringen innan högarna rasar och travarna börjar krypa ut ur klädkammaren.

U.J

Vi vantrivs i familjen!

Intressant diskussion med Erik häromdagen som jag återkommer till i tankarna då och då. Tydligen är vi nordbor märkbart mer familjekritiska än andra. När vi pratar familj är det med fokus på problem. Många intressanta förklaringsmodeller är tänkbara. Själv gillar jag tanken på att det skulle bero på Ibsen och Strindberg men tesen måste testas hårdare - jag vet alldelles för lite om borgliga spanska dramatiker.

En tanke som slog mig nu är att det skulle kunna ha ett samband med bristen på klasskamp på senare tid. Den förändringen skulle isåfall inträffa ganska sent och är givetvis ingen fullständig förklaring men sedan sossarna och överheten samsades i Saltsjöbaden har visserligen klassskillnader varit ett motiv i konsten men knappast det primära sättet att skildra förtryck, makt och underordning. Har finns ingen gammal adel att var bitter på. (Vi föraktar dem istället.) Kanske kan den särskilda "storfamiljen" i den svenska brukskulturen bidragit också.
För konflikterna i familjedramat är ju ofta(?) sådana som även skulle kunna uttryckas politiskt?

Nu tänker jag bara högt. Vad tycker ni?

Om Kult levde och hade hälsan skulle jag definitivt gå på redaktionsmöte och argumentera för ett temanummer om familjen! Framsiderubrik: Den borgliga familjen! eller Vi vantrivs i familjen!
Idag skriver aftonbladet om en föga uppseendeväckande undersökning men man kan ju samtidigt undra om det finns ett samband.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,792695,00.html

Jag undrar om det inte är sådanahär frågor vi ska ha tematisk forskning till.


U.J.

På spaning efter en kanonsk uppväxt

Sitter på högskolebiblioteket med huvudvärk och hypokondri. Borde dra mig hemåt och installera om virusprogrammet på min dator för jag vet inte vilken gång...

Till de senaste dagarnas tvivel hör plötsligt ett ifrågasättande av min läsning. Jag inser att stora delar av det jag hittills skrivit är "skräp" dvs hemmahörande i närheten av den populärlitterära fåran. Och när jag tänker på min ungdoms läsning kvarstår anklagelsen.

Vad läste jag egentligen? Var det mest kulturella Terry Brooks och det mest samhällstillvända Kulla-Gulla? Det finns listor som ligger i Ulricehamn och skräpar och jag får ransaka bokhyllan. När jag var yngre stoltserade jag gärna med att jag tyckte om att läsa, att jag läste mycket osv. Vad fick jag det ifrån? Troligen från slukaråldern, då jag köpt Narnia-serien billigt i början av nittiotalet. Den är koscher. Fick det mig att ursäkta allt annat? Indelningen i fin och ful litteratur är något jag fått lära mig ganska sent hursomhelst.

Jag vet dessutom att jag hade (och har) en viss misstänksamhet mot vissa drag i alltför tillvända/realistiska böcker. Dit hör skildringar av mänskliga svagheter och brister, som en utpräglad "handlingsläsare" har jag alltid föredragit handlingskraftiga "karaktärer".
Så en av ungdomens få ägda godkända böcker "Sofies värld" - betraktades som ett enastående kompendium att hävda sig med medan delar av historien om Sofie kändes lite onödig, främst att hon ju inte visste någonting, av berättartekniska skäl. (Det är f ö ett genomgående drag i Josteins böcker: föräldrarna börjar spärra upp ögonen och ana att barnen går på knark om det visar sig att ungarna snappat upp vad en domkyrka är.)

Var det allt? Inte riktigt kanske. Visserligen var det i början av gymnasiet men jag lärde mig faktiskt vad en novell var av Heidenstams Karolinerna (fast om jag någon gång i mitt bibliotekarieliv säger det offentligt kommer Göran Hägg att resa ned från Stockholm enbart för att ränna en vässad träpåle i mitt bröst).

Sökandet fortgår

U.J.

Sjukskriven i det litterära Borås

I veckan var dags igen för den enda årliga boråshändelse som rapporteras följande dag på landets kultursidor (med viss reservation för Borås Open): Utdelningen av Borås Tidnings debutantpris. En ung lovande stackars författare får hundra lax. Borås får leka kulturstad och förekomma i en stor del av framtidens författarporträtt. ("Han slog igenom med romanen ... som belönades med Borås Tidnings debutantpris...") DN kallar det redan "prestigefyllt".
Förra årets tillställning var en storslagen föreställning med dragning åt den absurda farsen, främst eftersom Björn Ranelid hotade "släcka" Henrik Schüffert pga saker denna gjort i melodifestivalen. (Detta skulle även göra BR till den större komikern av dem.) Och sedan lite outhärdlig Tjechov på seminarierna där man fick en plågsam förstahandsdemonstration av vilket elände det måste vara att vara ung kvinnlig författare och alltid få frågor om sin unghet och kvinnlighet.

Tyvärr missade jag det iår. Jag var sjuk. Jag är fortfarande sjukskriven fast just nu är det Sofia som övertagit sjuksängen och jag som springer och hämtar te och smörgåskex. Någon kräksjuka hade graserat i Oskarshamn precis innan jag jobbade där i måndags (troligen ingenting med döda fåglar att göra) och den följde med mig hem. För min del var det "väntevecka" mellan inlämning och seminarium nu så någon större skada är egentligen inte skedd. Jag tappar bara ett fiktivt försprång och använder tiden till att ligga och läsa serier istället.
Fast lite frustrerande är det ju att aldrig komma ut. Det får den där gamla studentångestvalsen om målet och meningen fastna i huvudet igen. I synnerhet som man aldrig skriver numera utan bara tänker på sin uppsats och flyr från att tänka på sin uppsats.

Hursomhelst vann en kille som heter Tichy (vilket ni nog hört), som dessutom precis belönats med arbetsstipendium från Bonniers. Skojig detalj är att han är ihop (sambo?) med Ida Börjel som vann förra året. Här har vi ett kronprins(esse)par i den svenska litteraturen! Eller i stipendiesystemet. Vilket får vi se.

Ska min tillvaro fortsätta så här får jag nog snart hitta på något konstruktivt.

U.J.