hur man överlever i Småland

Åter efter att ha legat på sjukhus i knappt ett dygn. (ok. på gästhemmet men ändå). Nu är det bevisat: I Småland äter man lever jämt! Efter att ha sett både nord och syd av detta Sveriges Chile frågar jag mig och er andra om det inte är hög tid avlägsna den utväxt som går under namnet Kalmar län!
Nej, skämt åsido, folk har varit snälla mot mig och jag har lärt mig massor. Tyvärr gjorde en bugg i systemet (som visade sig vara ett skrivfel) och en del annat tidskrävande att min pilotundersökning kanske uteblir.
Efter en diet bestående av ädelost och grädde, baddare (sådana där chokladöverdragna skumkex) och pizza återvänder jag nu till det grå lunket. Någon dags hets till, sedan blir det vanligt småsegande där jag gör lite av allt och mest ingenting.

U.J.

Från trollets tillfälliga bostad

Nu har jag lånat ut Högskolans exemplar av Klotjohan. (Stadsbibliotekets är alltså fortfarande ledigt.) Några saker slår mig. För det första vilken lång karriär trollet har bakom sig. Serien inleddes i mitten av trettiotalet och avslutades (efter vissa uppehåll) 1970!
För det andra kommer jag återigen att tänka på fenomenet att man måste "lära sig" läsa vissa serier. Många serier har en särskild form som gör att det tar ett tag att fatta koderna och på allvar uppskatta poängerna. Klotjohan är delvis en sådan serie: Enskilda demonstrationer i antologier blir sällan särskilt kul. När man däremot har ett album och samma typ av (lite lätt studentikosa) skämt ständigt återkommer och varieras stortrivs man snart.
Jag tror jag ska göra ett litet brott mot upphovsrättslagen (som jag i övrigt tycker är viktig) och lägga in någon favoritbild här som slutsalut för Gahlin. När jag varit i skolan och haft tid att lära mig hur scannerna fungerar.
Men det tar alltså ofta tid för mig att lära mig att uppskatta serier. Jag minns att det t o m fanns en tid då jag inte uppskattade Ernie (fast serien har utvecklats sedan dess.) Nemi tyckte jag om från första strippen. Däremot tog det 500 rocky-strippar att på allvar börja gilla serien. Fast liksom Nemi tyckte jag om den även av andra skäl än humorn - den gestaltar en värld som jag tycker om att titta in i.
Pondus tog också lite tid, fast i viss mån handlar det nog även där om att serien utvecklats.
När det gäller Assar återstår en del för att jag ska uppskatta den men det skulle inte förvåna mig om det blir nästa. (Kanske kan jag bli lite mer nyanserad i min kritik av sektionen här i stan då.)

U.J.

P.S. Ett syfte med 101 ord var att ge träning i att skriva bättre avvägda stycken och förmå mig sätta punkt efter dem. Det går som ni märker åt pipan. Får ta igen det någon annan gång.

D.S.

Idag

Idag är har jag och Sofia varit ihop i fyra år. Det är en underlig värld vi lever i. För fyra år och någon vecka sedan var jag en så evig singel att jag inte ens fick vara med i Föreningen Tragiska singlar". Nu tillhör jag väl de mer stadgade i bekantskapskretsen. Förhållandet börjar ta sig upp på listan över långvariga relationer.
Fast egentligen är det ju inte särskilt märkvärdigt. Vi tänker ofta om saker som varar länge att det är fascinerande att de varar eller saker som inte händer som "det är då märkligt att det inte blir av" men det är ju inte konstigare att vi har varit ihop i fyra år än att jag tidigare var singel i tjugoett.
År är en summering, som lätt ger ett felaktigt intryck av lång sammanhängande tid. I själva verket existerar inga år: bara en dag till, och en dag till och när 365 enskilda dagar (då större förändringar sällan sker utan att omgivningen orsakar det) byter man årtal av praktiska skäl och börjar på nya enskilda dagar.

U.J.

Föräldralösa troll och flugsvamp

Idag kom budet att Torvald Gahlin (95) inte är hos oss längre. En egensinnig serietecknare, nästan lika berömd för sina telefonvanor som för sitt tecknande. Han omnämns i regel i första hand som skämttecknare men det är som serietecknare jag kommer att minnas honom och tycker att de som inte redan gjort det ska stifta bekantskap med honom.

Serien Klotjohan är en sorts barnsageparodi driven av en (stilistiskt mästerlig) mycket präktig och moraliserande berättarröst. Serien har hög kylskåpsfaktor, som det heter, fast lämpar sig även för recitation för de redan invigda.

Den som inte redan är bekant med trollet ifråga (ty ett sådant är Klotjohan) bör högtidlighålla denna dag genom att snarast bege sig till sitt bibliotek och låna samlingsalbumet ”Roliga äventyr med Klotjohan”. Jag kommer själv att – en kort tid – lägga beslag på Boråsexemplaret, sedan jag förebrått dem för att ha fräckheten att placera den i magasin.

Gahlin är död. Länge leve Klotjohan!

Märkligt hur döda mästare alltid ger oss lite extra vemodiga. Jag förmodar att det handlar om vår önskan att en gång träffa dem och kanske få höra deras hemlighet viskad i vårt öra innan de försvinner ut i mörkret. Döden är den slutliga påminnelsen om alla missade tillfällen.

Förr, när jag gjorde militärtjänsten och vi skulle ut på någon fältövning som gjorde att allting kändes motigt berättade någon om en fantasi som vi alla gillade:

- Tänk om man skulle råka tugga på någon konstig svamp när man lagt sig ute i första igelkottförsvaret [liggande stridsställning vid uppehåll med fordon] och domnar bort. Och sedan vaknar man till när man är på väg hem från övningen och alla berömmer en för att man har jobbat som ett djur.

Den drömmen är stark under uppsatsskrivandet. Troligen bidrar den även till att det är svårt att bli klar. Eftersom det är en kurs som i mycket är tidsbunden betraktar man på något sätt en gången dag som en dag närmare målet, nästan hur lite man än gjort.

Men drömmen är stark. Visst vore det ljuvligt att vakna av att telefonen ringer. Man lyfter den yrvaken och hör Rolf säga att det är den bästa uppsats han läst på åratal och att jag omedelbart bör anmäla den till seminarium (vilket jag dock bör betrakta som en formalitet). Och sedan ligger ett liknande meddelande från Kalmar i mäjlboxen.

Det är då jag måste ta till en annan lumparfantasi. Någon gång när det var måndag (eller möjligen tisdag) och folk tyckte det var för långt till helgen tyckte någon att man skulle kunna göra så att det blev den tid man ville. Tanken liknar någon sorts liten portabel, enkelriktad tidsmaskin. Man skulle kunna ha det tråkigt på måndag förmiddag och trycka på knappen och vips – fredag eftermiddag. Jag minns att jag sade:

- Då går det fort till pensionen.

De andra höll inte med alls. ”Det är klart att man inte ställer fram den så långt”. Men det vet jag att man skulle. Efter lumpen följer ( i de flestas fall) ett arbetsliv som i mycket går ut på att fantisera om semestern. Och visst skulle man trycka på helgknappen även då, när det kändes mottigt på fikarasten på tisdagen.

Snart skulle man bara uppleva helger, somrar och jular. (Som man dessutom skulle bli ganska blaise på.) och mycket snart skulle man stå där som gråhårig nybliven pensionär och till skillnad från alla andra inte ha rätt att fråga vart all den där tiden tog vägen.

Sådana saker måste man nog ha läst en viss mängd serietidningar (eller möjligen sett tvserieavsnitt) för att haja.

U.J.

Ord ord ord

Till det sämsta med min tillvaro hör dess ständiga vittnesbörd om språkets meningslöshet.
Det blir särskilt tydligt just nu när jag förväntas/tvingas skriva en sida om dagen på uppsatsen, fast jag verkligen inte tycker att mina tankar hittills förtjänar så mycket utrymme.
Luftslott i all ära: min tillvaro är byggd av papper. Mitt "arbete" består i att konsumera någorlunda stora mängder media och någon gång i månaden förväntas jag producera och då trycker jag ur mig lite mer media.
Så många ord. Så många sidor. Och som egentligen inte förändrar någonting. Hur många dåliga uppsatser, hemtentor och PM skrivs det här varje år? Hur många idiotiska meningar och fåniga avvägningar som får kritik på seminarierna men får passera. Och hur många som ingen ens bryr sig om att notera. Det fasansfulla med språket här är dess godtycke: Hur absurd en mening än är kan författaren alltid hävda att den på något sätt är korrekt och det finns egentligen ingen som bryr sig för det finns egentligen ingen som egentligen är intresserad av det som skrivs annat än som ett sätt att värna om arbetsplatsens rykte. (vilket knappast går att rädda.)

(Jag undrar ibland vad studierna egentligen gjort med mig. Jag har vaga minnen om att jag en gång var nyfiken och sanningsälskande. Det var förr. Numera utmärks jag främst av en stor feghet som jag kallar pragmatism. )

Men åter till orden. Det är ungefär som i Strindbergs Pelikanen (gick nyligen på radio). Den juridikstuderande sonen som druckit sig full och inte vågar bli nykter:

Nu går jag ut och dricker.... jag kan aldrig ta examen, jag tror inte på rättsväsendet; lagarne synes vara skrivna av tjuvar och mördare för att fria den brottslige [...] ett skrivfel, en bristande marginal kan bringa mig oskydlig i fängelse...

Hoppsan. Det stycket handlade visst om något annat. Men känslan är rätt.

U.J.

Efter ännu en dag i Kalmar

Och uppsatsdemonen höll för ett ögonblick in sitt fjälliga riddjur, såg på mig med sina mörka håligheter till ögon och väste med sin mullrande (!) röst
-You've failed. The world of librarians will fall into darkness.

U.J.

Kvällens låt: Den ökända hästen från Troja. (fast det är länge sedan jag lyssnade på den nu. Får bli imorgon när Sofia rest till vårgårda.)
Dagens ord: Sinnesinvalid. (Det borde heta så på finlandssvenska.)

Två tankar jag drabbats av de senaste dagarna.

Den första kom häromdagen då det var 300årsdagen av slaget vid Fraustadt och jag högtidlighöll det med att läsa en artikel om det i Populär Historia. Sedan det var klart bläddrade jag vidare till den obligatoriska Hitler-artikeln. (Populär historia håller sig numera med serier om andra världskriget, troligen för att locka fler manliga läsare i övre medelåldern.) Artikeln innehöll en del intressanta detaljer (tex att forskningen numera är någorlunda överens om att Hitler INTE låg bakom branden i riksdagshuset. Länge ansåg man det i ljuset av hur branden utnyttjades men nu lutar man åt att det var den stackars förvirrade anarkist som greps och avrättades för dådet. Han skulle hursomhelst knappast velat se följderna av sin handling.) och en del besynnerligheter (tex att Hitler sannolikt aldrig såg Diktatorn - jag har tidigare hört att han såg den två gånger) men framförallt återsåg jag något som jag sett förr i tredje-riketartiklar och som kanske är en del av förklaringen till att jag inte läser fler än jag gör. Den moraliserande tonen. Författarna älskar att använda meningar som "men åren i Hitlerjugend blev en skolning i ondska", "snart var Hitler en fullkomlig diktator" och "Det var först när Polen ockuperades när de allierade insåg att mannen inte var att lita på". (sista exemplet någorlunda autentiskt. De andra är pastischer.)
Jag håller naturligtvis med. Visst var han en fullkomlig diktator. Men varför ska jag då läsa samma mening en gång till. Och viktigare: vad är det för slö författare som förklarar för mig att regimen var ond istället för att illustrera det.
Jag har tidigare tänkt att Andra världskrigets stora "popularitet" består i att det dramaturgiskt liknar en drakdödarsaga. (Eller en roman av Tolkien för den delen.) Nu vill jag nog göra ett tillägg. När vi läser böcker om andra världskriget måste vi aldrig reflektera över vem vi ska heja på. Det är fullt tillåtet för författaren att driva sin linje från början och vi håller villigt med honom. På det sättet är nog de tjocka böckerna om Andra världskriget den sinnesslöaste läsning man kan tänka sig.
Var det där ett övertramp? Kanske. Farfar håller nog inte med. (Fast jag tror inte att det finns Internet i Himlen så läser han det här gör han det nog över min axel.) Fast visst. Jag beviljar gärna undantag från min dom för de som följde kriget med nålar på kartor medan rapporterna strömmade ur den brusiga radion, och ingen visste vem som skulle styra världen. Den som var med hemvärnet för att han var för ung för att ligga i beredskap har nog all rätt att betrakta kriget som sin generations stora äventyr (ett mörkt och farligt sådant.) Men han skulle fylla åttioett år i år så jag tror att en del yngre världskrigsfantaster tillkommit.

Den andra funderingen kom ikväll, fast det är möjligt att jag stött på den tidigare. Kommer allt självbiografiskt skrivande (och det är alldelles för mycket) ur ett behov av terapi? Med terapi menar jag inte att få utlopp för sina känslor utan att psykoterapeuten säger "Det är fullt normalt" eller "hur har du överlevt?" Ibland har jag kännt att "det här borde jag skriva en bok om någon gång, lagom maskerat" men då har jag egentligen inte tänkt på händelsens litterära kvaliteter utan på möjligheten att få läsa i recensionen vad tusan jag egentligen ska tycka om den.

U.J.

jobb?

Idag har jag "jobbat" på uppsatsen, dvs av hedersskäl behövde jag skicka något idag och det har jag just gjort. Och först behövde jag skriva det. Har suttit och klottrat lite på något som inte nödvändigtvis, men möjligtvis skulle kunna bli min metod. I det här fallet rör det sig om fördelningen mellan enkäter och intervjuer och möjligheten att maximera båda metodernas fördelar.
Funnos här dolda kameror skulle informationsvetarna på andra sidan anteckna. Jag beter mig inte klokt när jag jobbar. Klocka må vara nästan tre men dagens koncentrerade arbetspass består inte av många timmar. Så fort jag satt mig och klottrat ett par rader som jag tycker är bra, blir jag bekväl och övergår till att lyssna på radio, byta musik eller springa bort till datorn för att kolla vilka filmer som finns på videomix och ifall "metodtriangulering" finns i nationalencyklopedin. (Det gör det inte.) Jag är mycket odisciplinerad, och det plågar mig. Jag hoppas att det går bättre längre fram i projektet även om jag just nu inte har några tecken eller erfarenheter som tyder på det.

U.J.

hackmat

En annan intressant detalj från gårdagens föreläsning var att Ludvig tydligen gick i samma skolklass som Adolf Hitler och att en senare bok skyller hela andra världskriget och förintelsen på Wittgenstein. W var nämligen av judisk börd (ungefär lika mycket som Hitler iochförsig), stormrik och mycket egendomlig och överlägsen.

Idag har Sofia varit ute i stora världen och pratat med häftiga människor. Jag har suttit hemma och läst metod och slösurfat och ringt ett och annat samtal till Kalmar län. Jag tror jag behöver något att skriva på. Jag har inget att organisera min spilltid kring längre. Hellre kvalificerad studieflykt än dålig.

Dagens syn var egentligen gårdagens. Borås Stad är sedan några dagar överkletad med affischer som gör reklam för "Lilla kycklingen" som Disney har bestämt är årets bästa film. När jag gick förbi den upplysta affischtavlan vid kulturhusets busshållplats kastade jag en blick på vad som var uppsatt på andra sidan och där fanns en stor annons för viktväktarnas kycklingkebab. Så mycket respekt för viktväktarna har jag inte haft sedan tiden innan människor i bekantskapskretsen började räkna points. Go viktis!