lördag, oktober 28, 2006

Profit

Trenden har nått Borås: Nu har lokala entrepenörer lärt sig att stjäla koppar. Det har varit snack om det i rikstidningar sedan i somras men det är första gången jag hör talas om det på nära håll. Tusentalet stölder är anmälda i Västra Götaland hittills iår. Det norpas åskledare från kyrkor och familjegravar kan bli av med staket och koppartak.
Anledningen sägs vara det höjda priset på koppar. Det nya priset är.... 35-45 kronor.
Skulle du bryta loss ett kilo koppar och bära iväg det för 40 pix? Skulle du bära bort tio kilo för 350 kronor?

Det här återför mig till en av mina ekonomiska favoritfunderingar - kanske har den något med klass att göra . Jag tänker mig att jag och mina gelikar egentligen inte är såvärst mycket hederligare än "de kriminella" men vad jag slås är vilken skillnad det är på våra kalkyler. Av samma anledning som man bara ska äta gott godis borde man väl hålla sig till brott som lönar sig?(sic)
Man läser ibland notiser om folk som -utan att det står något om drogpåverkan - knivrånat mataffären i kvarteret för någon tusenlapp. Det är ungefär vad jag tjänar på att vara personlig assistent en lördag. Och timlönen på knivrån är knappast mycket bättre. Man spänner sig säkert innan och känner sig/är jagad efteråt. Om det dessutom blir förhör efteråt blir det inte mycket kvar (även man kommer undan påföljd). Lönen borde bli ungefär densamma, men det är naturligtvis möjligt att det finns de som trivs bättre med att råna än att vara personliga assistenter.

Vi gör nu det lilla tricket att vi sådär punschmässigt filosofiskt bortser från vår privatmoral (annat än möjligen en fördyrande omständighet) - jag var åtminstone förr otroligt konservativ i lag&rättsfrågor men jag har nog blivit lite mer korrumperad med åren. Men bort med det sista nu! Frågan är: Vilken är den minsta summa du skulle begå brott för om det innebar en liten men ändock risk att åka fast?
(Falska reseräkningar och liknande räknas inte. Vi talar stöld eller motsvarande.)
Min kalkyl ligger nog ganska högt. Åtminstone för brott med någorlunda påföljd och om det går ut över ens anseende och självbild (vilket det ju gör).
Jag tror min gräns ligger kring 100 000 kr om det är ett synligt brott med risk att bli igenkänd eller åka fast. Ska man må dåligt ska man kunna leva gott på det en termin eller hyggligt ett år. Varför skulle man annars begå brott?
För mindre än så snor jag inte så mycket som en kexchoklad.

U.J.

fredag, oktober 27, 2006

Tanke och skrift

Varför tycker vi om att skriva?
Mitt bästa skäl idag är att det är det främsta sättet att umgås med sig själv. Det är en av få gånger vi verkligen har möjlighet att tänka på något och kanske rentav kan tänka på vad vi vill och tänka tanken till slut.

Myten om tänkandet är just en myt. Åtminstone i mitt liv. När man säger "Jag ska tänka på saken" kan man mycket väl mena det men i verkligheten betyder det "Jag ska be att få skjuta upp det ärendet." Jag sitter aldrig och funderar. Mitt måttligt framgångsrika beslutsfattande består av nödvändiga beslut i kritiska situationer och plötsliga infall däremellan. Ibland blixtrar det till "Vänta nu, i satsen 'A är inte lika med B' uttrycks ju detta...." Men tänka? Inte i onödan. Och när jag någon gång måste göra det klottrar jag samtidigt och närmar mig gränsen till skrivandet.

(Kanske är det därför jag verkligen inte är något forskarämne. Jag är ganska säker på att det har en stor del i orsaken till att jag inte trivs med att skriva på min uppsats. Det är en lång och komplex tanke, svår att greppa eller utsätta för den nödvändiga förenklingen. Den har också dystra implikationer för den messianska yrkeskår jag snart kommer att räknas till.)

Sjuk dag idag då jag gör allt för att inte behöva tänka de där nödvändiga ifrågasättande tankarna som kommer att revidera mitt resultatkapitel. Strykning, bakning (x2!), mängders med radiolyssnande mm. Men jag närmar mig nog den där tanken. Om sisådär 50 timmar (+ en ovanligt välplacerad bonustimme att sova på) är det dags att ha tänkt någorlunda färdigt.

U.J.

Feberfantasier

För att muta mig själv och trivas bättre med tillvaron har jag fantiserat mycket om vad jag ska göra sedan om jag nu får in uppsatsen på onsdag morgon. Efter det börjar livet typ. Jag skulle nog kunnat göra en enormt lång uppräkning på saker jag tänkt göra och olika anledningar till dem (vissa är av rent biologiska skäl - framförallt behovet att ta hand om min hälsa, andra saker ska göras för att det känns som åratal sedan jag gjorde dem - till exempel att läsa oväntade böcker eller skriva något som är kul att skriva). men det gjorde jag inte. Av en ren slump existerar det ingen lista.

Och tur är det. För jobbet ringde just och vill att jag är assistent på onsdag och torsdag. (Jag hade kunnat få måndag och tisdag också men det vågade jag inte.) Jag trodde faktiskt att de skulle ringa om den här helgen men de ringer inte när jag har mycket att göra - de ringer när jag tror att jag ska andas ut.
Jag har naturligtvis tackat ja. Att tacka nej till jobb är typ syndigt i min position.

Känslan av att jag går mot ett slut är bedräglig. Visserligen ska jag sätta P som i Papperskorg för uppsatsarbetet (Tack H-E-H för den bilden) men när dammet lägger sig kommer jag redan vara uppe i nya projekt, som att skriva mina BAM-memoarer och jobba på min artikel. Och söka jobb. Vi slutar aldrig, vi övergår bara succesivt från ett värv till ett annat. Egentligen ett av livets mer charmiga egenskaper, men ibland mest tröttsamt.
Det ena avklingar (långsamt! Jag kommer att leva med uppsatsen och min efterföljande examensansökan i åtminstone tolv veckor!) det andra tilltar.

Ibland kan man bestämma sig för att något inte är ett slut utan en början. De gånger man lyckas lura sig själv är det en härlig känsla.

U.J.

torsdag, oktober 26, 2006

Lugnet före stormen

Snart ska Gudrun II dra in över Borås sägs det. Jag ska stå på balkongen och se träden vaja under mig och träna på mitt bästa bovskratt. Om jag får tid. BAM har fått mitt intresse för chefskarriärer att svalna betydligt men kanske återuppstår det lite ikväll.

Fast mest ska jag sitta vid datorn och banka, i fåtöljen och klottra och vid skrivaren och vända papper. Sofia har dragit till Linköping vilket gör att jag har över 70 timmar framför mig då jag kan leva för, på, med och av min uppsats utan att behöva tala med någon.

Det börjar pirra lite i kroppen nu, men det kan vara avtändningen för att jag inte fått socker i mig på en liten stund.

Med lite tur har jag och Beethoven en alldelles magisk helg framför oss.

Tiden då jag inte skriver ska jag ägna åt att dricka saft ur min nya Mårran-mugg som jag fått av min snälla sambo. Detta eftersom Mårran är en av dem i muminservisen jag har enklast att identifiera mig med, då ju Bisamråttan i hög grad förbises av mumiehistoriernas revisionister.
Jag övervägde nog faktiskt ett kort ögonblick att kalla den här bloggen något med Bisamråttan.

U.J.

onsdag, oktober 25, 2006

Trött visdom

En annan sak jag tänkte på i somras var att jag snarast skulle texta en liten skylt och sätta upp på skåpet där snasket brukar ligga (om det någongång finns något över).
"Sömn är naturligt godis" skulle det stå.
Det är fullkomligt sant. Man kunde kanske tillägga att ett välordnat samvete är ett bra snacks.

De senaste åren har jag periodvis varit sockerberoende - trots att jag var väldigt väldisciplinerad under min första termin som student. Men i somras var det plötsligt annorlunda. Vårens sötsug försvann. Jag gjorde inget annat än att jobba och att försöka sköta min sommarkurs. Det var inte världens roligaste jobb men jag fick vara ute och flänga en hel del och gjorde väl någon sorts nytta. Då trodde jag att det var början på ett nyttigare liv. Jag äter ju egentligen bara socker av två anledningar: för att lindra den värkande tröttheten och för att dämpa frustrationen. Det borde väl vara så svårt för en myndig person att hålla de båda sakerna i schack?

Och nu har jag torskat dit fullständigt igen. Den här dagen är en katastrof redan från början (och den har tyvärr bara börjat) . Det är onsdag i en av de viktigaste veckorna i min akademiska karriär (slutsputs av uppsatsen - det enda inslag på BHS som ger riktiga betyg och det enda som har någon betydelse vid anställningar) och jag kommer att tillbringa dagen med att äta chocklad och spela datorpatience. Jag är urtrött.

Men jag vet åtminstone att om jag inte utveckat diabetes tills på onsdag finns det hopp för mig. Men det kan inte uteslutas.

U.J.

söndag, oktober 22, 2006

Nya utmaningar?

För ganska länge sedan - jag tror det var en av alla de där idéerna i somras som jag aldig bloggade om - blev jag sugen att på upprätta min bibliografi. Det vore egentligen ett ganska fånigt projekt eftersom de mest "seriösa" och de största artiklarna skulle vara från Kult men det kändes ändå som det vore roligt att få lite överblick. Och kanske kunna göra någon sorts avstamp, kanske mot något nytt.

Ett erbjudande om ett sådant där nytt dök upp på mäjlen i går kväll. Jag har blivit tillfrågad att medverka i en jubileumsskrift till Ester Ringnér-Lundgrens minne. Och jag har tackat ja.
Det blir nog en ganska liten skrift, tryckt på repro i Linköping och såvitt jag vet skriven av idel glada amatörer, men det kan nog bli roligt. Det ger mig en förevändning att läsa om en massa gamla rödryggar (=B Wahlströms barnböcker) och kanske att bli katalogiserad på Svenska Barnboksinstitutet. Alltid något.

U.J.

torsdag, oktober 19, 2006

Självporträtt II

Jag noterar att Handgranaten Hedberg har ändrat sin personbeskrivning på ansats.se (Klicka här och gå till redaktion för att läsa.) Det motiverar mig till ännu ett försök till självporträtt:

Normallång, vit, akademiker, hetrosexuell inom normens råmärken. Klassresenär inom mellersta medelklassen. Har tillbringat en halvtimme utanför Europa (bildbevis finnes) och uppskattar lagom ung litteratur. Har skrivit en allvarligt menad novell som fått DN:s biträdande kulturchef att gapskratta. Har tackat nej till Författarskolan i Lund för att istället kunna bo i Borås och för att det blir lättare att presentera sig på studentpuben då.

U.J.

onsdag, oktober 18, 2006

långrandigt

Idag är det förkylt. Inte så mycket mer.
Och så vill jag bara meddela att jag noterat vad mina hypotetiska läsare nog upptäckte redan för ett halvår sedan. Det är något med det här, layouten eller jag, som får all text att se längre ut än vad den egentligen är. Kanske de korta raderna. Kanske för att jag helt enkelt skriver långrandigt. (DET är isåfall ingen nyhet.)
Jag antar att jag får skärpa mig.

F ö är Halim en don Quijote-gestalt, fast en omvänd där vi utgår från hans egen logik och succesivt upptäcker att den är en annan än den önskvärda, samtidigt som han gör samma resa.
(Ok. de första varningstecknen kommer redan i första kapitlet så där bredde jag kanske på väl bra.)

108 ord fram till parentesen. Det tar sig.

U.J.

tisdag, oktober 17, 2006

Jag, Halim

Det är slutligen höst i Borås. Gulbruna löv faller ned och lägger sig i drivor som frasar under de trasiga skorna. Det är nu alla vill sitta på kaféer och vara författare.
Och eftersom det enklaste sättet att känna sig som en är att låna lite stjänglans beger jag mig till kulturhusets tisdagsprogram som idag består av ett besök av Jonas Hassen Khemiri.

Det visar sig vara en mycket sympatisk man och när han lägger ut texten om sitt litterära utforskande mellan sanning och dröm förstår jag lite mer om varför A verkar digga honom så mycket.
(Ett öga rött är en bra bok. En bra debut. Kanske den bästa som kom det året - jag läste inte alla andra - men jag har aldrig riktigt ryckts med i den där jublande hopen, av någon anledning. Och alla kulturmänniskor som talar om metateaterinslaget i Invasion är ju bara pinsamt. Pjäsen kan säkert vara väldigt bra men att låta några av skådespelarna sitta i publiken och avbryta pjäsen är inte vidare nytt. Sådant har förekommit i ganska många amatörtillställningar jag sett eller varit med om. Därmed inte sagt att det är omotiverat att ha skådespelare i publiken. Skuggan faller helt på pressen som gör en stor poäng av det.)

Karln har en miljon mycket bra historier om mottagandet av Ett öga rött och hur den illustrerar vårt problematiska förhållande till sanning och lögn.

Det var alltså en mycket trivsam kväll med det kulturbärande skiktet.
På slutet nämns att det ska säljas och signeras några böcker. Jag vet redan från början att det är en bok jag ska låna på biblioteket för min ekonomi tillåter inga spontana bokköp just nu. Men när de nämner att den kostar 200 kr upptäcker jag att jag tänker "Nåja, det viktiga är inte att köpa den unga litteraturen, det viktiga är att leva den" eller något liknande.
Och i samma stund tänker jag att det där är en Halim-tanke. Jag är Halim. En litteratursultan som anser mig tycka och kunna en massa saker som världen snart, snart ska bli uppmärksamma på och böja sig efter.
Som Halim som anser sig attackera svennesamhället i sina grundvalar när han i själva verket bara vandaliserar en juicemaskin.

Det finns tusentals litterära halimar i det här landet. De stryker omkring, överfulla av sin egen betydelse, egenart och inflytande.

Tack och lov tror jag inte att jag hört någon kalla Halims skrivande "en bild för konsten", fast förr eller senare lär det ju hända.

Men likfullt kan han ju ses som ett varnande diskussionsunderlag för alla självutnämnda skribenter, varför inte tex bloggare?

U.J.

söndag, oktober 15, 2006

Bonnfångeri i tiden

Släng ihop ett klassjubileum (anledning irrelevant). Horder av pappskallar kommer och häller i sig.

Igår var jag en fångad bonde. R ursäktade det på vägen hem med att "det är en affärsidé" och det är ett ganska vackert sätt att se på saken. Däremot gillade han nog inte riktigt min fortsättning om att eftersom vi haft så mycket problem med överhetens girighet på sistone skulle den nya etiken kunna vara ett cirkulations-ekonomi-ideal. Som Falstaff Fakir en gång uttryckte det (ungefär): och om du inte längre har kvar dina pengar ska du också vara glad för det måste betyda att någon annan har dem och det du har ska du alltid unna din nästa, såvida du inte lider av svår tandvärk.

Evenemanget var knappast något proffsjobb. Mias gamla arbetsgivare sköter sig troligen bättre så jag har nog varit fördomsfull. Menyn består av dagens salladsbuffé med tortillabröd och köttfärs som inte hålls varm. (Den dukas dessutom ut ganska snart.) Denna buffé kallas för berömd i utskicket. Vi antog att det är eftersom den alltid återanvänds till klassåterträffarna och att alla som går på dem alltså kommer ihåg dem. Tomas Ledin är också berömd.

Den berömda placeringen med klassen består i att någon skrivit bokstaven "E" med en spritpenna på en vikt papperslapp på det bord där man nog ska sitta. Där får man sedan slå sig ned och sleva i sig. Känslan är mer fulsittning än egentlig middag.

Eftersom det inte ingår någon dryck i de 295 kr (plus garderob) som kalaset kostar och alkihålen har minst sagt marknadsmässiga priser (50 kr öl/cider, 75 kr för 4 cl drink) betyder det att hotellet med dessa kvällar garanterar sig sisådär 200 kunder som vardera lägger ut minst 400 kr bara de första timmarna mot en mycket liten arbetsinsats.

Kanske hade vi inte varit så gnälliga om priset om de åtminstone kostat på sig en dörrvakt. Nu visade det sig ju gå fint att smita in gratis efter en stund.

Och det där är ett feltänk, på samma sätt som de som tror att kaféer lever på att sälja kaffe och smörgåsar (de lever på att hyra ut bord och stolar till vardagligt umgänge under trivsamma former) eller att värdet i sittningar helt skulle ha något med mat och vin att göra när det egentligen snarare mäts i konversation, tal och gyckel.
Fast maten måste åtminstone vara anständig, nu blev jag motsägelsefull.

Anledningen till att jag gnäller är nog mest att det var en dålig ram till en sorglig målning. Det finns något ytterst deprimerande med alla dessa tvåminuterskonversationer som avhandlar (i tur och ordning) bostadsort, sysselsättning och familjeförhållanden. Och när det är avklarat finns det inget att säga. Man glider diskret vidare eller blir själv dumpad. (Det blir naturligtvis inte bättre av att jag inte lyckas förklara för någon vad jag egentligen sysslar med.)

Det är något obehagligt med människor som dunkar rygg (faktiskt) och säger saker i stil med:
- Det är jävligt kul att se dig igen
när det sedan inte finns någon fortsättning. Inget kvar att avhandla. Återstår bara att sakta glida in i alkoholdimman, dit jag inte kom särskilt långt den här gången.

Man nickar, hejar, blir ignorerad, ignorerar. Snart kommer man på sig själv med att vandra fram och tillbaka genom lokalen och se ut som om man är på väg någonstans. Det talas om vilken besynnerlig känsla det är att att träffa gamla vänner och plötsligt bli tio år yngre. Jag känner ingenting sådant med mina klasskamrater men några ögonblick minns jag mitt livs samlade discohelveten.

Jag vet att jag är ensam där jag står på golvet och jag vet att jag är ganska ensam om att vara ensam. Andra pratar och har roligt, men jag kan inte. Redan efter några minuter av förfesten inser jag att jag saknar en stor del av koden. Det talas om gamla fester jag inte var på och pojkvänner jag aldrig träffade. Mina minnen från högstadiet är många och ljusa men handlar mest om lektioner, projektarbeten, hjärtlig konkurrens, korridorsdiskussioner och studierelaterade citat. Jag tvivlar på att de har något värde här.

MA - att träffa henne och A igen var en av kvällens ljusglimtar (som egentligen inte var få men glesa) - påstod att jag, R och T alltid var trevliga och att hon hade sett fram emot att träffa oss. Vi skämtar bort, naturligtvis, vi har sänkt vår humorstandard och måste skratta för att inte gråta. Vi säger att vi inte förstod bättre. Och nu inser jag att det är sant. Vi må ha stuckit ut i många ämnen. Vi var självutnämnda experter och ledare. Men vi förstod aldrig spelet och livet på högstadiet. Jag blir åter den jag var - en främling.

U.J.

lördag, oktober 07, 2006

Bladet från munnen

För att inte bara sitta och oroa oss för vad vår nya kulturminister kan vilja ställa till med (Visst ska kulturpersoner vara driftiga men att låta allt kretsa kring "entrepenörsskap" och "avpolitisering" får det att låta som att dramaten bara ska ge buskis framöver) tröstar vi oss med att vi har fått nya akademiker (adertonister vore ett annat begrepp, eller kanske adertondelar).

Kristina Lugn, vars humor och skärpa är strålande såväl före som efter tentan tar idag bladet från munnen och talar om vilken klassiker vår tid behöver:

-Om människor läste Strindbergs bok "Ensam" i stället för alla dessa handböcker i hur man ska stå ut med att vara "singel" skulle väldigt mycket sorg lindras.

Jag vet inte vad ni tycker men jag är redan lässsugen. Och jag är inte ens singel. Någon gång måste jag gå till botten med min kärlek till auktoriteter.

Det går mot slutet på en lång vecka. Jag har mer eller mindre jobbat heltid med BAM. Suttit vid kårens skrivbord, knappat på kårens dator, pratat i kårens telefon. Så många små, små pusselbitar som bildar den där helheten som förhoppningsvis får oss att nämnas i samma andetag som STARK-dagen nästa år...
Och jag är hyggligt sliten, även om det varit en bra semesterdag idag. Jag har fått erbjudande om att jobba som assistent i morgon och ekonomiskt desperat som jag är har jag sagt ja. Att jag ser det som något av en ledig dag och hur mycket jag njuter av att avkopplingen i att baka bröd på kvällarna nuförtiden är tecken på att jag är illa ute.

Nu far jag till Ulricehamn och gräver guld.

U.J.

måndag, oktober 02, 2006

Somliga går i trasiga skor

Jag är just på vippen att tacka nej till min andra gratisresa i år med (den för den delen helt sanna) motiveringen att jag inte har råd med fickpengarna. Det roar mig lite. Det får mig att känna mig ekonomiskt medveten.

Varför tycker jag om att leka fattig? Vad är det i min läggning som får mig att kokettera med att båda mina skor är trasiga? Visst, om drygt en månad är sommarjobbspengarna slut och då kan jag leka fattig på riktigt om jag vill.

Men jag är inte fattig. Jag har ett arv på banken (som iochförsig betalades ut med motiveringen att det skulle gå till att betala studieskulder) som med lite hushållning skulle räcka till framåt sommaren utan vidare (och det kan faktiskt bli aktuellt för jag tror borgarna vill ta bort min a-kassa). Och jag har två heltidsarbetande föräldrar utan hemmavarande barn som skulle kunna skjuta till en del. Och en sambo som är rik som ett litet troll. Och så har jag ju en massa av mina "egna" pengar i fonder...

Så jag svälter inte ihjäl. Och kanske är det just det. Att jag alltid har och har haft tre mål mat om dagen oavsett omständigheter. Det är för mig med hushållning som det numera är med militärtjänsten - det har förlorat det mesta av sitt primära syfte har snarare sitt värde genom att ge disciplin och värderingar (sic!).

Och så är det kanske längtan att nå botten, därför att populärkulturen lär oss att det är nära mellan toppen och botten. Vi vill alla vara hjältar i en Dickensroman, som närmar sig sitt slut eller för den delen vara J K Rowling som sitter på kafé och skriver därför att värmen är avstängd hemma.

U.J.

söndag, oktober 01, 2006

Rösta!

Om jag inte rycker upp mig mycket snart kommer det här att bli en sådan där eländesdag då inget händer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist att det finns andra studenter som kan äta frukost klockan tolv medan jag får improduktiv ångest för att klockan är elva och jag fortfarande inte gjort något nyttigt. Jag kan faktiskt få improduktiv ångest av att klockan är nio och jag inte har ätit färdigt min frukost.

Jag har pratat för mig själv länge, åtminstone i enrum. Jag började med det under högstadiet i takt med att jag blev alltmer ensam. (Det vände lite grann mot gymnasiet.) Då brukade jag mumla saker mot toalettspegeln, i regel peppande - för jag tyckte att jag hade mycket att göra - av typen "Nu gäller det att jag skärper mig, nu ska jag göra det här och sedan ikväll det där andra".

Sedan har fantasi och fakta blandats i mina monologer. De senaste dagarna känns det dock som om de har blivit allt underligare. De betyder allt oftare någonting jag inte menar eller anspelar på något som hände för tio år sedan men som av någon anledning dyker upp i minnet.
I dagarna får jag veta vilken uppsats jag ska opponera på om en dryg vecka. Det ska bli skönt och nyttigt att få vända sin destruktivitet mot någon annan än mig själv. (Även om jag är rädd att jag kommer att få opponera på bibliometriuppsatsen som är förutspådd ett VG.)

Dagens viktigaste fråga är iallafall att alla lämnar sina namn på http://www.kufim.se/namnlista.php

Inte därför att jag följer så många av de programmen slaviskt eller är övertygad om att SVTs satsning kommer att flurka -vilket den säkert kommer att göra - utan för att jag är trött på att klumpas ihop med andra ungdomar som bara vill ha förströelse. Som någon uttryckte det i radio nyss: Det finns tillräckligt mycket underhållning som det är.

Dessutom: det är en dödssynd att säga att man vill att allt ska vara som det är men jag vill faktiskt ha kvar p1 så oförändrat som möjligt. Det är ett medium man kan slå på närsomhelst och veta att därute i etern förs en någorlunda saklig diskussion om ett ämne som är utanonserat i förväg och är angeläget. Det är banne mig unikt. Jag avskyr medier utan tablå.
(Naturligtvis finns det en solfläck: när det blir "Ring p1" skriker man, springer tvärs över rummet och slår av radion. Men då slipper man åtmistone fastna vid radion.)

Så markera att ni inte är en del av fårskocken och plita ned ert namn.

U.J.