Tysk vår

Även om jag fallit djupt och förlorat mycket av min forna färdighet har den här våren innehållit en hel del tyskspråkig kulturkonsumtion som bådar gott för framtiden. Det började med Mio mein Mio på tyska för att jag inte iddes stå i kö. Sedan följde en tysklandsresa med god konst och god teater, även om jag inte talade riktigt så mycket tyska som jag hade tänkt mig. Idag var det dags för mandomsprovet: Valkyrian. Fem timmar (inklusive paus).

Jag får nog överlag säga att jag är mycket nöjd. Rentav har min bild av verket förändrats en hel del. Jag håller nu med om att alla hjälmar, brynjor och dryckeshorn ska bort, helt enkelt därför att de inte hemma i dramat. Wotan och Fricka (Oden och Frigg brukar vi kalla dem) bar 1800-talsinspirerade kläder, resten var ganska moderna.
Jag har nu svårt att tänka mig Brünhilde som hon brukar avbildas. Göteborgsoperans valkyrier är för mäktiga för att behöva rustningar. Jag har även svårt att tänka mig henne i kjol. Brünhilde är den skötsamma starka självständiga tonårsdottern som just blivit vuxen. Själv skulle jag nog låtit regin slå över och låta henne bli på gränsen till fräck och respektlös men regisören har valt att låta bli och det gjorde han nog rätt i.
Likaså de andra valkyrierna som kaxiga rikemansdöttrar med kjolar som slutar strax nedanför midjan och urringningar som slutar strax ovanför naveln. De som vet att så länge de följer pappas regelverk är de mäktiga och omöjliga att stoppa.

Men vi går handlingen i förväg. Först dimper vi nämligen ned i en mörk natt där vår skitige, slitne hjälte(?) Siegmund kommer instörtande på en gård, rakt hos fienden och rakt i famnen på en kvinna han förälskar sig i och inte tycker mindre om när hon visar sig vara hans förlorade tvillingsyster(!). (Enligt programbladet var liknande idealiserande av kärleksrelationer mellan lika personer vanligt, tex hos Goethe, även om jag mest uppfattar det som att konstnärerna ville tänja på sexualmoralen.) De får hursomhelst varann och rymmer ut i natten med det svärd deras gudomliga far lämnat dem.

Egentligen är den här akten högdramatisk, overtyren har en jäkla puls och det är hot om våld och lidelsefull kärlek hela tiden.

Ändå snarkade besökarna på båda sidor. Får man knuffa en okänd som snarkar under Valkyrian? Min syster fick hursomhelst nog och gjorde det.

När vi nästa akt plötsligt är förflyttade till gudarnas hemvist har publiken lättare att hålla sig vaken. Här möter vi Wotan, Brünhilde och Fricka. Det slutar med att att Wotan mot sin vilja tvingas ge Brünhilde order att döda Siegmund. Hon bevekas dock av denne och återgår till Wotans ursprunliga plan att låta sonen triumfera. Allfadern själv dyker dock upp och ser till att Siegmund dör. Brünhilde tar med sig Sieglinde (Siegmunds syster) och flyr för sitt liv.

När jag först kom till min plats och såg att tjejen till vänster om mig var ungefär i min egen ålder (ok, jag underskattar alltid min ålder numera. Hon hade säkert knappt fyllt tjugo.) tänkte jag "jäklar, en ung operaentusiast. Här gäller att vara skärpt och motaglig och sensibel och så vidare". Tjugo minuter senare sov hon och hennes mamma. Nåja, kulturen har något för alla: vissa får stora upplevelser, andra får lite tid att sova ut. Synd bara att folk snarkar. Nu när vi kom in i tredje akten var de inte där. Kanske hade de upptäckt några av de lediga platserna på parketten men jag skulle inte vara helt förvånad om de hade gått hem.

I tredje akten samlas Brünhildes systrar på väg till Valhall. (Som introduktion får vi nu äntligen valkyrieritten vars teman det anspelats på några gånger tidigare. Här var den dock inte särskilt stor i sitt sammanhang, även om den var en mycket lyckad inledning.)Hon kommer till dem och ber dem om skydd från Wotan som ska hämnas hennes svek. De vågar naturligtvis inte och hon får nöja sig med att skicka ut Sieglinde i skogen där hon ska gömma sig och bli mor till Siegfrid. Sedan kommer Wotan och ett långt familjegräl följer.

Han berövar sorgsen sin älsklingsdotter hennes guddomlighet och försänker henne i sömn bakom en eldmur (jfr Törnrosa) där hon ska sova tills Siegfrid kommer och väcker henne och tar henne till hustru.

Denna opera är alltså del två av fyra och redan här håller allt på att gå åt fanders. Under stora delar av föreställningen har jag svårt att förstå nassarnas kärlek till Wagner. Han skriver ju inte om något storslaget: redan i början av av första operan börjar världen bli en omöjlig plats och här i tvåan börjar Wotan längta efter Ragnarök. Det är dystopi. Det är apokalypslängtan. Men visst: här finns något för alla: det talas mycket om hjältar, den stundande undergången går att knyta till idén om renande stålbad och kanske kan Sieglinde när hon springer ut i skogen med skärvorna av Narsil - förlåt: Notum- uppfattats som en bild av det slagna Tyskland med möjlighet till revansch.

Om jag dock såg verket utan vetskap om wagners periodvis bisarra karriär och om hans enorma popularitet på trettiotalet skulle jag nog snarare se den som en existentialistisk, eller kanske antiexistentialistisk opera. Wotan är snärjd av de lagar han själv stiftat. Hans dröm om att få ordning på världen kräver en hjälte som är fri från allt och Wotan har själv lärt sin son Siegmund att rata gudarna. Även detta försök trasslar dock in sig i hans egna lagar och Wotan måste göra sig av med såväl sin son som sin älsklingsdotter. Det som står på andra sidan och motiverar detta är främst hedern och vikten av att statuera exempel för att upprätthålla respekten för auktoriteter, vilket i förlägningen är det som gör gudar till gudar.

"Det enda som är försvarligt med en kväll på operan är att den är heltigenom lögnaktig." Det stämmer förvisso väl in på det här dramat. Ingen kan tro på det. (Det finns inte heller någon alltför förfinad yttre handling. Inte någonting om "konstens svårigheter" så långt ögat når. )Men likväl är det mänskligt och det är stora känslor och konflikter som själver i salongen. Låt konsten vara lögnaktig. Jag är trött på dessa skenrealistiska böcker och inte minst filmer som lurar oss att tro att livet är något det inte är!

U.J.

Eftersläntrare

Några kvarglömda saker efter gårdagens föreställning: Ett resande teatersällskap är skrivet av August Blanche, enligt programbladet den som åter gjöt liv i teatern, numera kanske hos ungdomen mest känd som den ene i radarparet Från Bibeln till Blanche. Pjäsen är skriven sisådär 1848, ibland av någon anledning kallad "fars" då "lustspel" passar bättre.

Jag googlade lite och upptäckte att någon annan också gnällt på stycket nämligen August Strindberg. Det kan läsas här.

Ännu ett plus går f ö till kostym och scenografi.

Pjäsen innehåller dessutom en kulturhistoriskt intressant detalj: när den unge skådespelaraspiranten rekryteras ombeds han deklammera något. I hasten kan han inte erinra sig något lämpligt stycke och teaterdirektören säger då:"Men någonting ur Hamlet kan du väl iallafall?", som om det vore det självklaraste i världen. Och det kan skådespelaren.
Saken är den att pjäsen alltså utspelas kring 1848 (även om inget åral näms, kanske på grund av oroligheterna) och att Hamlet inte varit känd en mansålder i Sverige. Teaterdirektörn själv skulle kunnat ha gått på sverigepremiären. Ändå antas hela pjäsen redan vara allmängods. Vilken succé det måste ha varit! Idag skulle man lika gärna kunna säga till en blivande skådis "men lite Becket kan du väl alltid, visa mig din Vladimir."
Nu är Blanches skådespelare mer åt det deklammerande hållet men medge att det är fascinerande.
Om nu Shakespeare slog ned som en bomb i teatervärlden, tvåhundra år försenad, kanske det också är en förklaring till att andra akten är marinerad i Shakespeare: här finns ett par scener ur Romeo och Julia och hela stycket knyts ihop av monologen om världen som en scen och varje man som en skådespelare med sju roller. (Varifrån kommer den nuigen?)
Dessutom nämns Hamlet någon mer gång under pjäsen.
Pjäsens slut anknyter dessutom löst till Stormen.
Nå, Master Bloom, där har du din påverkansångest. Från och med denna punkt kan man kanske erkänna det tunga arvet efter Shakespeare som ett inslag i den svenska kanon.

U.J.

Ett resande teatersällskap

Ikväll har det njutits kultur. Jag var nog för trött för jag hade faktiskt svårt att följa med: till exempel missade jag den praktiska innebörden i plundringscenen i början som sedan kommenteras flera gånger senare, vilket jag tyckte var en stor dramaturgisk miss. Så jag dömer nog orättvist.
Någon stor teaterupplevelse var det inte, även om DN:s ord ringer i huvudet och jag alltför ofta minns att det är Teatern vi skrattar åt.
För teater handlar det om, och det väl dramats styrka. Här kryllar av one-liners om konsten och teaterns förhållande till livet. Det stora problemet är nog att jag är trött på konstverk som diskuterar konsten. I varenda roman finns där en målarmästare, danstränare, clown, notisförfattare eller schackspelare som "är en symbol för konsten och konstnärens problem". Jag älskar när det iscensätts på ett lysande sätt men i många fall blir det bara en plågsam påminne om att det är det enda som konstnären begriper sig på. När en förläggare i en intervju listade klyschiga ämnen i debutantromaner stod "resor i u-länder och hur svårt det är att vara författare" som "tidlösa" ämnen på listan.

Skådespelarna kan knappast lastas, manuset är nästan 160 år gammalt och har visst kulturhistoriskt intresse men är ganska stelt och är musikal från tiden innan låtarnas syfte blev att föra handlingen framåt (här flyr rollpersonerna för livet men har ändå tid att sitta still och lyssna på ett fyllo som sjunger en visa om ett ställe han jobbade på en gång.)
Det är också dramatik från före dramturgin: ingen enskild bihandling spelar egentligen någon roll och när pjäsen tagit slut är man osäker på vad som hänt, om något hänt. Det unga paret har fått varann (utan alltför mycket krusiduller tackochlov men även utan att egentligen skildras), det begåvade syskonparet får framföra några RomeoochJulia-scener efter ett ganska meningslöst hemlighetsmakeri. Det unga paret ska lämna teatern men varför och vart är oklart.

Jag tror jag kan gnälla hur länge som helst, troligen helt orättvist. Stycket har sina ögonblick och handlingen och tematiken är inte helt ointressant (möjligen kan det invändas att den är mer intressant som synopsis än som färdig pjäs). Andra akten var också klart bättre, troligen delvis eftersom den är rumsligt och tidsmässigt enhetlig vilket ger ett annat tempo.
Innan alla tror att jag haft en riktigt plågsam kväll vill jag betona att det som pjäs är betydligt bättre än "Mamma Mia", som jag tänker skriva om och dissa någon annan gång.

En enkel regiändring hade jag föreslagit: pjäsen parodierar teatermanér men i nedtonad form är de skolboksaktiga tonfallen, de hyttande pekfingrarna och blickarna ut i publiken lika vanliga hos de som ska föreställa hederligt och teaterfientligt folk. Om de kunnat bete sig mer "naturalistiskt", om man kunnat visa hur teatern liksom är en kreativ galenskap. Hade jag varit mer positiv då?

Det är fascinerande hur jag sitter och myser när jag drar upp invändning efter invändning. Jag förstår mycket väl vad som gör folk till kritiker. Kanske gör kritiken att vi står ut med vårt eget sällskap.
Det finns hursomhelst något befriande med dålig dramatik (därmed inte sagt att kvällens föreställning var sådan). Jag tror jag någon gång sa något i stil med "bra dramatik är skönt för själen, dålig dramatik får oss att vilja hålla på med teater". Den (falska) känslan av att "det där skulle jag också kunna göra". Den väldiga lusten som väcks att riva kulisser, skriva om, ändra regin. Kanske går det att förklara utifrån Katharsis-begreppet: dramat är inte tillräckligt väl sammansmitt och reningen blir ofullständig. Därför dröjer sig frustrationer kvar som tar sig ut i form av konst.

Nej, detta är en kväll som jag inte kan placera på kvalitetsskalan. Mycket sjabblas bort, annat missar man. Men kvar och tittar på tittskåpet gör man, "utan svårt lidande" som farbror hägg skulle uttryckt det.

U.J.

(I stort sett meningslöst)

Arbetet går lysande. Eftersom jag har ett stort antal kontaktpersoner och därför inte måste tala särskilt ofta med var och en av dem kan jag hävda att jag av olika anledningar försummat just deras område en tid när jag i själva verket arbetat med något annat delmål.
Jag lurar bara mig själv.

Annars ingenting, bortsett från att den vemodiga skönhet som döden skänker de mest banala ting, håller på att avta.

U.J.

Drömsamhället

Den har dagen har tänkts mycket ... annat, men nu ikväll tänker jag återigen lite på drömsamhället.
Vi lever i drömsamhället. (för tydlighetens skull ska jag påpeka att "dröm-" i det här sammanhanget inte har någon positiv laddning) och jag är hjärtligt trött på det. Vi är marinerade i drömmar och i varenda blaska - undantaget Post& Inrikes tidningar- möter vi någon "lyckad" människa som talar om vikten av att tro på sina drömmar, och hålla fast vid dem och inte låta någon sätta sig på en och Gud vet allt.
Barbados-Magnus gjorde tydligen något liknande utspel i någon skola strax innan han förlorade melodifestivalen.

Vad är det då för fel på drömmar och planer? Egentligen inga: det är bara det att de inte räcker till alla. Det finns inte tillräckligt många drömmar. (I harangerna om att tro på sina drömmar ser vi ett vackert exempel på den moderna individualismen där man talar till flera men anser att man talar till en enskild.) Hur många Drömmar finns det egentligen som vi uppmuntras att sträva efter? Det visar sig att de flesta exempel kommer från den "konstnärliga" sfären (hade de kommit från den akademiska hade min kritik nog sett annorlunda ut). Inte särskilt många.

Visserligen finns det fler artistiska drömmar än man kan ana. Jag tillhör kategorin misslyckade författare men tanken svindlar när jag tänker på hur många misslyckade deckar- och fantasy-författare det finns "längre ned i hålet". Och arkitekter, fotografer, jo listan blir ganska lång, även innan vi når den stora kategorin Musiker.

Totalt blir dock den möjliga artisteri-listan ganska kort. Det kan knappast omfatta stort mer än ett hundratal. Att fördela på den samlade ungdomen. Men även en lokal artist behöver åtminstone ett hundratal beundrare. på varje framgångsrik demo går det en stor hög ratade.

Många av dagens fjortisar, förlorade i visionen om det ljuva, häftiga, sedda livet, kommer att arbeta i affärer och i sjukvården. Och den här tillvaron ger inga redskap för att vara nöjda med en sådan lott. Vem vågar drömma litet? Vem vågar drömma om ett vanligt sympatiskt lite småtråkigt kontorskneg? Eller bara om att få plantera en björk på sin tomt?

Elitistiskt? Jante? Kanske. Men jag är nog framförallt en smula bitter. jag har själv klena redskap att hantera den grå verkligheten och snart kommer den att vara över mig.

U.J.