fredag, december 30, 2005

Paradise lost

En rad filmer och medior på senare tid har fått mig att återigen tänka på den usla tillgången vettiga kvinnoroller. På något sätt tycks flickans roll i fiktionen vara som hot eller som något som väntar på räddning. Kanske blir följden inte bara att vissa flickor "inte kan ta för sig" utan även - och det känns nästan värre - en inskränkning av fantasilivet. (Finns det en inskränkning i pojkarnas fantasiliv också? Jag känner mig ofta inskränkt men jag känner mig än så länge inte överbevisad.) Emellanåt hör man någon på gatan tala om att alla är människor och att "man ska se det som är gemensamt" men jag blir mer och mer övertygad om att man inte kan göra på det viset.
Slut ögonen och frammana bilden av männskligheten: Människor som odlar jorden, bygger broar, anlägger städer. Människor som bestiger berg, utkämpar krig och sluter freder. Dessa människor är i regel män. Mannens främsta privillegium i samhället är att betraktas som medborgare och inte som könsvarelse. Jobbiga tankar för en grabb som försöker undvika att titulera sig som feminist.

Och när jag ser dessa filmer vill jag gärna gå tillbaka till min barndoms bibliotek, fast det nu fått ny inredning och ny rekvisita. Där vill jag sjunka ned i en stor fåtölj framför brasan, tända pipan och smutta på punschen. Sedan vill jag sitta där med några herrbekanta (som jag av misstag tar för människor) och tala om Livet och Litteraturen och Det Eviga. Och så vill jag läsa böcker om vita heterosexuella män i min egen ålder som räddar bleka jungfrur i nöd och anse att de handlar om männskligheten och att alla borde kunna känna igen sig i dem. Och så vill jag vara fri att skriva ned vilka unkna fantasier som helst. Varför inte? Det fick man ju förr? Det ska väl vara rättvist?
Men den trädgården är stängd för mig nu. Jag har smakat på kunskapens frukt. Dörren till biblioteket har skjutits till. Utanför står mitt idealjag med ett flammande svärd med vilket det söker mota bort ord och tankar som kommer för nära den dörren.
("Därute skall man gråta och skära tänder".)

U.J.

måndag, december 19, 2005

Efter en rad möten toppade med en misslyckad julhandel

Milan Kundera resonerar i sin fantastiska "Varats olidliga lätthet" kring begreppet svindel. Han konstaterar att grundantagandet att vi känner svindel eftersom vi är rädda att falla ned måste vara felaktigt. Varför skulle vi då känna svindel när vi står bakom ett högt och stadigt staket och ser ned i avgrunden.
Nej, svindel är inte rädslan att falla. Det är vår längtan att falla.
Jag fäste mig vid de orden och har emellanåt återgivit dem för de arma stackare som korsat min väg. Någon, jag har barmhärtigt glömt vem, förstod inte alls. Varför skulle någon vilja falla?
Den som inte förstår det har inte levt.

God Humbug på er allesamman

U.J.

söndag, december 18, 2005

Jag har skådat det förflutna

Ikväll har det slutligen hänt. Jag har återsett ”Trolltyg i tomteskogen” (1980). Lite som att se Mora Träsk live, en liten smula Madelenekaka och en möjlighet att se sin barndom i ett nytt ljus. Jag upplevde något liknande när jag såg Mio min Mio tidigare i år.
Vissa fragment minns man tydligt, fast man helt glömt deras plats eller funktion i filmen. Trolltyg i Tomteskogen har, hursomhelst och trots att jag bara sett den några enstaka gånger tidigare, betytt väldigt mycket för mig, främst som skrivande. Filmens metod att varva handlingen med små redogörelsers för tomtars olika släkten och sysslor har följt mig, på gott och ont. Skriver jag om en sjöjungfru kan jag mycket väl undra över hennes äventyr i vattudjupen men framförallt vill jag veta hur många knop hon kan simma. Riktigt bra är det nog inte. Tydligast syns detta naturligtvis i min tacksamt bortglömda julsaga ”Jultomtens sista julnatt”.
(Nu vet jag även vad jag misstänkt. Att det finns ett samband mellan filmen och den liknande boken om tomtar. Jag ämnar klarlägga det. )

U.J.

tisdag, december 13, 2005

Har att göra

Sedan ett par dagar tänker jag på arbetslösheten. Inte det stora strukturella problemet alltså, utan den som troligen väntar mig, snart. Just nu har jag svårt att hålla bort den väsande rösten som viskar "det ska bli skönt".
I idealfallet ska jag klara av tre hemtentor före jul och en lite uppsats tills mellandagarna. Fast det är möjligt att jag måste prioritera en restuppgift för att vara behörig till magisterkursen.
Då kommer den frestande rösten igen. "Tänk dig att vakna i morgon och få somna om". "Tänk dig att få gå till biblioteket i morgon och ströga runt mellan hyllorna, hitta en bok du aldrig hört talas om och ta med den hem och ha tid att LÄSA den". (Jag har inte läst böcker som inte stått på litteraturlistor på åtskilliga veckor, likaledes lyssnar jag i praktiken aldrig på musik just nu.)
Så långt får frestaren väsa på. Sedan är det nog dags att väsa tillbaka.

"Tänk dig att vakna i morgon och inte ha någonting att göra".
Nu är den yttersta skräckupplevelsen nära.
"Tänk dig att vakna i morgon och veta att ingen kommer att bry sig om vad du gör med din dag".
Visserligen har jag klagat i flera år på att ingen inom högskolan bryr sig om huruvida man sköter sina studier eller inte. (Högskolepoängen kommer inrullande iallafall.) Men jag är rädd för overksamheten. Jag hoppas att jag skulle kunna ge en sådan tom tillvaro styrfart, men det vore en simtur över ett 40 000 famnars djup.

U.J.

söndag, december 11, 2005

Två gågna dagar

Igår gick jag på stan i Ulricehamn och var sådär lagom ledsen av julhandeln. Framförallt var jag hos kamerahandlaren och hörde mig för om ditala- vs systemkameror. Det visade sig att den kameran han förde var a) bra mycket dyrare och b) inte tillgänglig i butiken.
I övrigt var han inte särskilt intresserad.

Det betyder att jag behåller kameran och framöver kommer se min största fröjd i att smygfilma mina bekanta. Å ena sidan är det goda nyheter eftersom jag kan bli en digitalkameraägare med viss bibehållen värdighet och ändå tycka illa om de nya människotyper digitalkameran odlar fram. Å andra sidan blir jag lite ledsen när beslut fattas av omständigheterna. Som min fäktkollega i Linköping som verkligen inte ville ha någon bildtelefon men plötsligt hade skaffat en ändå eftersom det var bäst övriga funktioner och villkor på den modellen.

Vi människor väljer inte – vi anpassar oss till omständigheterna och väljer ett paket som verkar hyfsat. I framtiden kan det komma att visa sig att vi blivit fullständigt beroende av någonting som ingen egentligen ville ha men som alltid ingick som bonus. Fast det har förmodligen redan hänt. Var snäll och hjälp mig med några exempel.

När jag gick på högstadiet och början av gymnasiet hände det att jag drömde att jag kunde flyga. Inte som en fågel precis men jag kunde ta fart och glidflyga flera meter. Det var lagom att mellanlanda för att springa några steg i mitten av en korridor strax innan man lättade från marken och seglade uppför nästa trappa. Det var fullkomligt berusande.

Något liknande upplevde jag idag. Jag var och åkte skridskor. Just känslan av att segla fram i allt högre hastighet och när som helst byta riktning, snurra runt, stanna, allt efter behag. Och helt vind för våg driva runt och betrakta andra som skenar fram i ett stort härligt kaotiskt mönster. Den känslan är alltid härlig.

Kanske bidrar det att jag själv alltid varit långsam. För att då få uppleva snabbhet måste jag vända mig till en uppbruten bana eller in i fantasin.

U.J.

fredag, december 09, 2005

Hrmpffhhh!

A säger att bloggandet får henne att undra vad det är bra för. Orden står kvar och vittnar om hur meningslösa och godtyckliga de är. Jag tror att jag börjar förstå det. Kanske rentav hålla med, för det är en underlig känsla att se de här besynnerliga reflektionerna staplade på hög.

Fast till och med Bergman har ju varit inne på något liknande, om jag inte minns fel.

”När en regissör dör, förs han till en plats där han får sätta sig bekvämt framför en filmduk men blir oförmögen att resa sig. Sedan avlägsnas hans ögonlock varpå de visar hans filmer om och om igen. Denna plats kallas helvetet”.

F ö går det kasst med de hundra orden som ni märker. Om jag får ett normalare liv kanske det kan repareras.

Det är så mycket som borde skrivas ikapp. Det är inte en vecka sedan jubileumssittningen men det känns som om en månad har gått. En bra sittning hursomhelst.

NH var däremot värdelöst som vanligt genom sin stelbenthet som schabblade bort den del av sällskapet som hade ett liv. Och gjorde oss andra förkylda. Har nog inte nyktrat till så snabbt tidigare. Ruset bara blåste bort.

Hur man ska förhålla sig till Mia är en svårare fråga. Å ena sidan ordnade hon en mycket bra sittning. Dessutom lät hon mig sitta när Grundarna. Jag hade just bestämt mig för att vara evigt tacksam när jag rycktes därifrån för att Mia hade bestämt att ”vi” (dvs patetpatetpatet-etc och undertecknad) skulle gyckla, vilket gör mig skyldig att hata henne ett tag. I bästa fall tydde det på en alltför stor alkoholkonsumtion, tillfällig sinnesförvirring och extremt dålig smak.

Inte nog med att vi egentligen redan från början är ett minst sagt mediokert gyckelgäng. ”Spontan-grejen” gör det faktiskt omöjligt att göra ett bra jobb. Tvi för sådant.

F ö har jag idag inlett ”Projekt 8”. Detta innebär åtta timmars sömn, åtta timmars studier och åtta timmars andra studier. Hittills går det inte så bra.

U.J.

torsdag, december 01, 2005

Att klappa till någon till jul

Denna dag har varit en av de där lite småtomma dagarna då jag knappt går ut men inte riktigt tar mig för något annat heller. De brukar hänga samman med tillfälliga luckor i intensiva perioder. Jag intalar mig att jag behöver varva ner emellanåt även om jag inte tycker att jag mår bra av det.

Idag har handeln sagt sitt igen. Julhandeln ska öka. (Förnedringen från fjolårets svikna förväntningar ska kommas över. Kommersens kompensation.) Årets julklapp - packen och rätten dig medborgare - är ett pokersett.
För första gången förstår jag faktiskt valet, samtidigt som jag tycker att det är ett av de mest obegripliga som gjorts. Finns det några människor som kan tänka sig att äga en pokerväska och som inte redan gör det? Några kanske, men knappast många nog att bygga en julhandel på.
Någon gång i våras kändes det fräscht. Lite som ett specialintresse, som en doft av "det goda livet". (Ungefär som när man med jämna mellanrum försöker lura i oss att det finns ett samband mellan mat och kultur.) Sedan började det lukta nördigt, men kanske lite småtrevligt.
Någon gång frampå sensommaren började man skylta med låga priser. Vi hade dessutom fått nya rapporter om spelmissbruk och på sensommaren visade det sig att även staten ville vara med och spela.
Nu när de varit inneprylar i närmare ett år vill handeln sälja några hundratusen till. kanske har försäljningen börjat dala.
Men det känns helt enkelt inte vidare hippt att göra storskalig reklam för.

Ikväll är jag trött och gammal (t om för att vara tjugofem år). kanske rentav lite bitter utan att veta varför. Jag hoppas att det går över tills i morgon för då åker jag till Linköping för årets festhändelse.

U.J.