torsdag, augusti 06, 2015

Wolf Hall



Jag har sett en tv-serie. Wolf Hall, baserad på de första två av Hilary Mantels planerade tre böcker om Thomas Cromwell. Den var – som alla andra nog också tycker – mycket bra.

Det finns små plumpar i protokollet om man jämför med böckerna. Jag tycker det är lite trist att Cromwell inte talar fler språk i filmatiseringen där det bara blir några meningar på franska mot slutet. Böckernas Cromwell kan alla språk och finns det språk han inte behärskar ser han till att hålla sig med någon som gör det. Det är en del av hans maktbas. Cromwell är världsmedborgare med stort europeiskt kontaktnät.

Jag får också intrycket att omvärldens syn på Cromwell förenklats till att mest gälla hans börd. I böckerna betonas hans värstingrykte desto mer. En av förtjänsterna är att läsaren inte blir helt på det klara med hur mycket av hans hiskeliga bakgrund som är sant, även om hel del verkar ha spridits på skämt av kardinal Wolsey. I tv-serien blir han mest åtfräst att han inte är någon dvs att han inte har någon fin familjebakgrund.
Möjligen gäller detta även kardinal Wolsey. Centralt i både böcker och tv-serie är en teaterpjäs om hur denne hämtas till helvetet. I boken handlar det avslutande skämtet om kardinalens påstått ”oengelska” värderingar. I tv-serien handlar det om att han var son till en slaktare. (Kanske finns det skämtet i boken också. Alla mina utsagor om böckerna ska tas med en nypa salt för det är ett tag sedan jag läste den första av dem och de är dessutom ganska svåröverblickade. Men det är alltså inte själva slutpoängen.)
Med detta finns det nog en poäng. Som Cromwell blir varse med tiden är han bokstavligen hjälplös. Han har sina enastående talang men om han faller finns där ingen som kan hejda hans fall.
Kanske finns det i de flesta monarkiers historia en figur som kommit från enkla förhållanden och hamnat i maktens centrum genom sin skicklighet och kungens mottaglighet. (Cromwell i England, Jöran Persson i Sverige, Struensee i Danmark.) Det har gått bra ett tag tills lyckan vänt. Då har skuggregenten kastats på stegel och hjul och i historieskrivningen framställts som djävulen själv, eftersom hans intressen varit emot andra mäktiga aktörers och ingen ätt kunnat vårda hans minne.
Men det känns ändå som en onödig förenkling. Att Cromwell saknar anor är knappast kritik som varken han eller tv-tittarna tar så allvarligt på.

Jag kan inte heller minnas att Cromwell var en sådan brudmagnet som han framställs som i filmen men där kan minnet svikta.

Några saker jag tycker är riktigt bra med filmatiseringen (och böckerna i den mån de har det gemensamt):

1.      Man måste inte veta allt. Berättelsen är stor och brokig och ytterst få kommer nog att tänka på Hemingway men det finns en parallell: Tanken på att vad som helst i ett konstverk kan tas bort utan att det gör något så länge man vet vad man tar bort och varför. Publiken förstår ändå på ett intuitivt plan. Handlingen är – enligt mig – mycket svåröverskådlig. Jag har fortfarande svårt att skilja Norfolk från Sufolk och då lurar massor av andra adelsmän ute i marginalen för att göra entré när historien så föreskriver. Men det spelar ingen roll för vi leds stadigt vid handen genom berättelsen och varje scen har så starka egna förtjänster att det inget gör att det är svårt att se helheten.
2.      Brist på övertydlighet. (Gränsar till punkt 1 och är kanske samma punkt men man kan också se det som orsaken till att punkt 1 fungerar.) Berättelsen innehåller massor av särpräglade personer som gör som de gör och verkar ha sina skäl men det görs inte så stor sak av varför. Mitt favoritexempel är kung Henriks olycka under tornerspelet. Som ung hölls Henrik för att vara en av Europas främsta riddare (ur rent moralisk synvinkel alltså) men efter en olycka vid en tornering blev han lynnig och despotisk och grundlade sitt rykte som galning. Det är lätt att tänka sig att han led av kronisk smärta. En kung får inte vara svag men däremot rasande.  Allt detta finns i både bok och tv-serie men det är upp till tittaren att konstatera sambandet. Sånär som på några haltande steg i en scen kan jag inte se några försök att sätta olyckan i samband med kungens allt häftigare vredesutbrott. (Själv hade jag inte tänkt tanken om inte Hilary Mantel talat om den historiska bakgrunden i en intervju. Inte heller hon satte det i direkt samband med vad som händer i böckerna. Extra lurigt blir det av att olyckan framställs som en vändpunkt för Cromwell fast den alltså är det minst lika mycket för Henrik.)
3.      Hovlivet. Hovet framställs som en stor samling människor som står och väntar på att kungen ska komma förbi. Det mest produktiva som görs är att sällskapsdamerna broderar medan de väntar på att något ska avbryta tristessen. Jag kan inte så mycket om 1500-talets engelska hov men tror det finns en historisk poäng med detta. Långt senare i Versailles bestod själva jobbet som adelsman att stryka omkring och finnas i närheten när kungen exempelvis kom att tänka på att han behövde en ny chef för postväsendet.
Likaså får man rätt sällan se kungligheterna jobba. De jagar. Cromwell går två steg efter och försöker utverka besked. En fin kontrast till hans och hans adepters aldrig upphörande flit. Det finns en rolig sekvens i bok nummer två där kungen frågar honom om han inte kan låta pappren vänta nu när de är ute och reser. Cromwell svarar att det är omöjligt eftersom kungen då ständigt skulle hålla honom på resande fot.
4.      Strikt dekorum. Med tanke på att handlingen utspelas i en tidigmordern stat och är full av konflikter förekommer påfallande lite våld. Förutom Mary Boleyns missfall förekommer bara blod två gånger: I första avsnittet har den unge Thomas Cromwell slagits blodig av sin far, i det sista syns blod på svärd och händer efter att drottningen halshuggits. Vi tittare kan ha många synpunkter på hur de juridiska processerna går till men faktum är (rätta mig gärna om jag missat något) att allt våld sker i lagens namn och inom lagens ramar. (Jag tyckte faktiskt att blodet var onödigt i det första avsnittet men eftersom även den första boken inleds med att Cromwell ligger sönderslagen på marken må det vara hänt.)
5.      Den sista (eller första) punkten måste bli Thomas Cromwell själv. Utan honom bleve det inte mycket till föreställning. I mycket är han en övermänniska. En hjälte som skulle kunna bygga Utopia (en sådan ironi!) om bara folk hade vett att göra som han sade. Det är inte så långt mellan honom och Jan Guillous Arn som man kanske vill tro.
Varför infinner sig då inte matinéfilmsstämningen? Varför funkar det? Min främsta förklaring är att Cromwell använder sin begåvning på ett annat område än vi är vana vid. Han är inte riddare. Han är ekonom. Dessutom är hans konkurrenter den gamla tidens hjältar. De tror på svärd och ära. Han tror på flit och kreditvärdighet. (Detta är – som allt som sägs om Thomas Cromwell – en liten förenkling. Han har ett förflutet som soldat. Han skulle antagligen kunna freda sig rätt bra med svärdet om han behövde, men han har lagt undan det till förmån för mäktigare vapen.)
Vad jag särskilt tycker om med filmens Cromwell är att det blir tydligt att han (nästan) aldrig ger svar på tal. Han lufsar vidare. En luggsliten farbror man kan kasta smädelser på och som lätt skulle kunna framstå som lite löjlig men han vet vem som vinner i längden. När han väl ger svar på tal är det aldrig för att tjafsa. När drottningen anklagar honom för att ha försökt skydda prinsessan Mary under den fasansfulla stund alla trodde kungen var död SKULLE han lätt kunna påpeka att han även skickade efter kungens oäkta son. Syftet skulle därmed inte vara att ta parti utan att hålla alla kungens barn i säkerhet tills successionen retts ut i god ordning. Det svarar han inte – han delger henne istället ett realpolitiskt resonemang. Drottningen får tro vad hon vill. Det vet han att hon gör ändå.

Serien är slut. Det är tomt och samtidigt skönt för jag har inte tid att tillbringa en timme i veckan framför svtplay. Jag ser fram emot sista boken och att den filmatiseras för bok och tv-serie berikar varandra. Men det är såklart med blandade känslor. Jane Seymore får nog behålla sitt huvud den korta tid hon har kvar att leva men jag är rädd att det kommer att gå illa för vår märklige vän Thomas Cromwell.

U.J.

söndag, mars 29, 2015

Vi skriver inte så längre



Jag läser en del om Henrik Ibsen just nu och har lagt ifrån mig Gunnar Olléns Ibsens dramatik (1955) efter att ha plockat ut några russin. Jag vill egentligen inte göra ned den boken. Den har givit mig det mest intressanta perspektivet på ”det vidunderliga” hittills och det är något oerhört sympatiskt med en litteraturhistorisk handledning utgiven med anledning av en serie radiopjäser, som det är fråga om i det här fallet.

Men jag höjer ett ögonbryn vid första meningen i kapitlet om Gengangare:


Den manliga aggressionsdriften bidrar ju att förklara varför det inte finns en enda kvinnlig dramatiker av rang inom världslitteraturen.


Det roligaste med stycket är att det inte är helt ovetenskapligt ens nu. Senare års studier lär ha påvisat att så gott som den enda beteendemässiga skillnaden mellan män och kvinnor är graden av aggression. Parallellt har litteraturvetenskapliga studier å andra sidan lyft fram att det var rätt vanligt med kvinnliga dramatiker under Ibsens och Strindbergs tidevarv. Att påstå att det var dessas brist på aggression som hindrade dem från att kanoniseras får nog anses som rätt djärvt.

Annan kul detalj är om Gunnar Ollén är att han åtminstone nästan håller på Strindberg i Dockhems-giftas-debatten.


U.J.

söndag, september 21, 2014

Vad som är fel med Tidningen Skriva

(För någon som följt en länk eller googlat sig hit: Jag har ganska många åsikter om Sveriges skrivutbildningsindustri och nu är det visst dags för ett varv till. Om jag fick någon sorts genombrott och därmed fick någon sorts yrkesmässig anledning att blogga borde jag kanske ha en anti-skrivblogg. )

Sommaren 2012 deltog jag i en workshop om att skriva fantastik i Helsingfors. (Jag kan för övrigt rekommendera den varmt även om jag inte har så mycket att jämföra med.) Tidningen Skriva kom på tal och nyfikenheten var rätt stor. Det svenskspråkiga samhället i Finland är litet och att hitta återförsäljare av oetablerade tidskrifter på svenska kan vara en utmaning. Vid den tidpunkten gick det nog inte att prenumerera från Finland heller vill jag minnas.
Jag hade med mig ett par nummer (frågan hade varit uppe tidigare, det hade inte hunnit komma ut så många nummer men jag hade dem) och lånade ut dem.
Dagen därpå bytte jag några ord med en av kursledarna angående tidningarna. Hon sade att det varit mycket fascinerande. Tänk att den svenska skrivutbildningsmarknaden kunde vara så stor att det fanns underlag för en egen färgglad tidskrift! Samtidigt enades vi om det problematiska: Att skriva är för väldigt många ett elitistiskt projekt: Man vill bli rik/berömd/respekterad/förstådd i valfri kombination. När en tidning går ut i tusentals exemplar och ger tusentals förhoppningsfulla samma tips är det bara en påminnelse om hur nästintill omöjligt det är.

Jag har många gånger sagt och skrivit att vi måste uppfinna/sprida fler skäl till att skriva. Vi kunde kanske tala mer om den inre tillfredsställelsen, metoden att lära känna sig själv etc mer än att i första hand se det som en förmodat roligare karriärväg. Tidningen Skriva lyckas ytterst sällan hålla fingrarna från den kakburken: ”Så lyckas du” ”Så får du boken antagen” ”Så blir du proffs på att marknadsföra dig på sociala medier” är ganska typiska rubriker. Och frågan infinner sig som alltid: om nu någon vet precis hur man gör: varför tusan gör inte personen det istället för att skriva om det?

Man skulle kunna få peppandet till en sorts kaxighet. (Jag gillade ju det hos Fantasin, även om det också var med motstridiga känslor.) Och kaxiga kunde de väl få vara om de faktiskt ville något. Varje nummer pryds av en person som beskrivs som en ”skrivande människa”. Någon sida in intervjuas personen. Nu är min empiri inte fullgod men när jag läste tidningen kändes det som att det alltid var någon reklamare som skrev copys eller en låt någon gång ibland. Det var aldrig någon som sade ”Jag ska väcka liv i pastoralen som genre” eller ”Mina dikter ska nå dit andra dikter inte når” eller ”Jag ska avslöja den offentliga lögnen i det här tjuvsamhället”. Som bäst var det folk som tyckte det var trevligt att skriva. I regel verkade det varit folk som råkat komma förbi. Det kändes ganska symptomatiskt.

En kort tid fanns Tidningen Skriva i tidskrifts-appen Readly. Jag bläddrade i ett elektroniskt nummer men insåg problemet: man vill inte ha artiklarna i tidskriften. Man vill ha konceptet. Man vill köpa en tidning och veta att nu unnar man sig en mysig stund och satsar samtidigt på sitt skrivande. ( I sämsta fall är det rentav det man gör istället för att skriva, men det kan vi ta någon annan gång.)

Artiklarna är för den delen inte direkt dåliga. Det finns ofta ganska intressanta intervjuer. (Då står ju visserligen någon annan för själva innehållet men ändå.) Sedan finns det en och annan modell för det ena och det andra, det vill säga man har brutit ned en process i ”förberedelse – genomförande- bearbetning – avslutning” eller liknande. Sådant bondfångeri fick jag nog av när jag läste informationshantering. En och annan av modellerna kan möjligen funka men ingen har varit tillräckligt färgstarkt för att fastna i mitt minne.


Att skriva är en massrörelse, mest på gott förmodar jag. Tidningen Skriva når massor av människor och därför kommer säkert något användbart att nå fram till någon formbar ungdom som så småningom kommer att visa sig vara begåvad. Det är däremot fullt klart att historieskrivningen i framtiden absolut inte kommer att tala om ”den våg unga lovande författare som växte fram i kölvattnet av Tidningen Skriva”.

Man kan lite retoriskt fråga sig vad som skulle vara bäst för det svenska litteraturklimatet: Tidningen Skriva eller en hyfsad spridd och seriös allmäntidskrift som varje månad publicerade några noveller av unga förmågor och betalade hyggligt. Fast det behöver jag knappast svara på.

Vilket för mig till mitt huvudproblem (och på sätt och vis tillbaka till början av mina klagomål: Vi är inte intresserade av litteratur längre – vi är intresserade av skrivande. En författare är inte i första hand en person som ger oss nya tankar och ställföreträdande erfarenheter utan en person som förverkligat sig själv. Jag åhörde en gång ett författarbesök som utgick (väl) mycket från vanliga frågor och det var uppenbart att författaren inte ådragit sig publikens intresse för vad hon hade skapat utan i egenskap av en person som hade Lyckats.
Då kändes det lite beklämmande men är antagligen ett större problem än att det blir dålig stämning på frågestunden.

I verkligheten är detta antagligen ett mindre bekymmer. Litteraturen och litteraturhistorien rusar på ändå som de alltid gjort. Med eller utan sidospår som inspirationskryssningar eller Tidningen Skriva.



U.J.